Har konstnären rätt att kommentera?

av Sara Rönnqvist

Konst kan skapa förändring, inspirera, engagera, väcka diskussion, visa på missförhållanden och kommentera det samhälle vi lever i. Inte minst kan den samla människor. Konstnärerna Magdalena Åberg och Nina-Maria Oförsagd frågade sig om de har rätt att kommentera den kris som vår värld känner skälvningarna av, eller om de endast ger en tom kommentar om något de inte själva upplevt. Utställningen Distribution of Crisis tog i bruk den kraft som konsten bär på.

Distribution of Crisis på Valssamo i Kabelfabriken i Helsingfors var ett ärligt försök att öppna för diskussion rörande Europas hårda samhällsklimat under en av vår världs största flyktingkriser. Startskottet till Distribution of Crisis var en diskussion mellan målaren Magdalena Åberg och mediekonstnären Nina-Maria Oförsagd. Världsläget, som det förmedlades i medierna, verkade allt mer oroväckande. På var sitt håll hade de börjat hantera de medierade intrycken i sina konstnärliga uttryck. Som nordeuropéer och konstnärer var de osäkra på hur de skulle förhålla sig till världsläget, berättar Åberg.

– Har vi rätt att kommentera den här krisen i vår konst?

Åberg och Oförsagd tog sig helt enkelt den rätten, och idén resulterade i en grupputställning med tre övriga konstnärer med personliga upplevelser av flyktingskap och mellanförskap. Duon Dzamil Kamanger och Kalle Hamm arbetar med kulturell interaktion och globala rörelser, Sepideh Rahaa (bilden) är utbildad målare i Iran och arbetar med blandade medier och performans i Helsingfors. Nayab Ikram, med ena foten på Åland och den andra i Pakistan, har de senaste åren återvänt till just mellanförskapet som tema i sin konst.

Tillsammans försöker konstnärerna förmedla sina reaktioner på dagens krisläge. Åberg och Oförsagd ger tolkningar främst av medieintrycken av kris och flyktingskap. Med serien Fences (2015) uppdelade bilder av människor bakom taggtrådsstängsel skapar Åberg en splittrad bild av utanförskap och stängda gränser. Oförsagd har utgått från bilder av bland annat bombnedslag i Syrien och ändrat och abstraherat de här bilderna med olika metoder. Endast titlarna på de annars estetiska bilderna avslöjar något om deras ursprung, till exempel Eruption (2016) och Explosion (2016). Åskådaren lämnas med en känsla av att vara oförmögen att se hela bilden som den är. Är det någonsin möjligt?

Medan de finländska konstnärerna försöker orientera sig i det bild- och nyhetsflöde som når oss här i Norden är de övriga konstnärernas tolkning av kris personligt och kulturellt förankrad. Nayab Ikrams video visar en ung kvinna med långt glänsande hår ända ner till knäna. I ett vitt kalt rum står hon och tittar stint på oss. Hon tar en sax i sin hand och börjar långsamt men metodiskt klippa av sig håret. Saxen är slö. Det går trögt. I en ny bildsekvens står samma kvinna framför ett träd. Hon bär en vacker blå dräkt. Håret är axellångt och i sina händer håller hon ett paket av svart hår. Hon gräver en grop där hon placerar paketet av hopvirat hår. I en glasmonter inte långt ifrån videoprojektionen finns långt hopvirat hår där några löv har trasslat in sig. I följande monter ligger en lång svart fläta och i den tredje finns lite svart kort hår som placerats just ovanför en minigrip-påse där det på en gammal vit etikett står Nayab. Hur ofta man än klipper av sig sitt hår växer det alltid ut igen.

Åskådaren till Sepideh Rahaas installation är inbjuden att ta del av hennes erfarenheter av giftermål både i Iran och i Finland. Hennes berättelse visas på en teveskärm placerad mitt i en uppbyggd installation med en vit brudklänning, röda frukter och guld. Man placeras i en soffa att titta på det uppställda. Man hör Rahaa berätta om sina upplevelser av både den iranska och den finländska kulturen.

Medan jag tittar sätter sig en starkt parfymerad kvinna bredvid mig och den tunga doften når mina näsborrar. Det slår mig att jag saknar lukterna, dofterna. Jag ser Rahaa färga sitt hår med något som liknar hennafärg. Hur skulle det lukta? Jag kan inte släppa känslan av att jag endast är åskådare till det Rahaa förmedlar med sin installation. Jag kan faktiskt inte bli något annat.

I sin performans ritar Rahaa upp en cirkel med orden impossible, possible, limited, endless, how to begin, how to end. Hon ritar en pil utåt åt ena hållet och skriver West med sin krita, en annan pil utåt åt andra hållet och skriver East. Hon springer fram och tillbaka och stönar ”endless”, ”endless”. Oändlig kan jag endast föreställa mig att väntan på ett uppehållstillstånd kan vara. Själv blir man frustrerad då beslutet från FPA dröjer. Kan man alls jämföra? Jag vill förstå, jag vill komma närmare. Jag vill helst inte vara åskådaren på soffan. Jag har lika svårt att greppa det utanförskap som Åberg och Oförsagd tangerar med sina bilder som det mellanförskap som Ikram och Rahaa rör vid via sina personliga erfarenheter.

En människas (eller konstnärs) gärning kan dock göra skillnad. Det är Dzamil Kamanger och hans pärlbroderade pass ett exempel på. Broderiet som Kamanger utför och uppträder med som performans runtom i världen är ett iranskt hantverk som främst har utförts av kvinnor i hemmen. Det är arbetsdrygt och det kan ta upp till 10 dagar eller till och med flera veckor beroende på hur mycket text det finns på de pass och resedokument som ligger till grund för Kamangers broderier.

Med sina performanser, där Kamanger i lugn och ro trär pärla efter pärla på tråd, har konstnärsduon Kamanger och Hamm besökt platser där läget varit politiskt instabilt. Kamanger besökte Lettland ifjol då landet höll på att stänga gränserna, med motiveringen att landet inte hade resurser att ta emot några flyktingar. Kamanger fick tillåtelse att göra sin performans, och under en dag satt han och broderade ett exemplar av Lettlands pass utanför migrationsverket. Det var oro i luften och stämningen var laddad. Efter halva dagen resulterade ändå performansen i ett konkret beslut att Lettland beviljade asyl till 250 personer, samma dag.

En konstnärs handlingar kan påverka världen.

text Sara Rönnqvist
foto ville apell

Distribution of Crisis. Valssaamo, Kabelfabriken i Helsingfors 14-22.4.2016. Magdalena Åberg, Nina-Maria Oförsagd, Dzamil Kamanger & Kalle Hamm, Sepideh Rahaa, Nayab Ikram.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.