Ekofeminismen hävdar att kvinnor är bäst lämpade för att leda kampen mot den annalkande miljökatastrofen på grund av sina samhälleliga roller i det patriarkala samhället. Yayo Herrera är en av Europas ledande ekofeminister, och talar om nedväxt, jämn fördelning och en omdefiniering av privat ägande.
Spanien bjuder i dag på många av Europas intressantaste folkrörelser. En är den omåttligt populära PAH-rörelsen, som hjälper personer som vräkts från sina hem under finanskrisen, och vars ledare Ada Colau i fjol valdes till Barcelonas borgmästare. PAH hör också till inspirationerna för den spanska miljöaktivisten Yayo Herrero, som till vardags är chef för den gröna stiftelsen FUHEM, som arbetar för social rättvisa och hållbar miljö. Under nio år ledde hon Ecologistas en Acción, Spaniens största miljönätverk bestående av över 300 miljöorganisationer. Hon är antropolog, folkbildare, jordbruksingenjör och en framstående ekofeminist.
Vad är ekofeminism?
– Ekofeminism är både en social rörelse och en tankeströmning. Det är en praktisk filosofi och ett sätt att se på världen som också kommer till uttryck genom social aktivism. Det finns inte en utan flera ekofeminismer. Den gemensamma nämnaren är en ständig och fruktsam dialog mellan miljörörelsen och den feministiska rörelsen.
– Inom ekofeminismen finns två huvudlinjer, dels en kulturell eller essentialistisk, som menar att det faktum att kvinnor föder barn gör att de per essens står närmare naturen och dess livsavgörande processer, dels en konstruktivistisk eller kritisk linje, vilken hävdar att kvinnor står närmare de livsuppehållande processer som vardagslivet innebär, men inte på grund av att vi är mer lämpade genetiskt, utan på grund av den roll som kvinnor tvingas spela i våra patriarkala samhällen där arbetet är könsbaserat.
Kan du beskriva världen utifrån ekofeminismen?
– Västvärldens samhällen har enligt ekofeminismen ett grundläggande problem, vilket är att de har skapats kring en världssyn som särskiljer människor från resten av allt levande på planeten. Kultur och natur är strikt uppdelat precis som om det vore två olika saker. Det har gjort att vi människor aldrig har känt oss som en del av naturen. Den här uppdelningen mellan människor och natur kan hårdras till en jämförelse mellan förnuft och kropp. Kroppen i den västerländska kulturen är den naturliga delen av livet, som om den vore skild från vårt intellekt. Det skapas en dualism och hierarki som sätter människokulturen över naturen, liksom den sätter tankeförmågan över kroppen. Människan ser sig själv som skild från både naturen och kroppen, men om vi analyserar den materiella grunden för livet inser vi att människan varken kan leva utanför naturen eller sin egen kropp. De är oumbärliga grunder för människolivet.
– Den falska dimension som det innebär att tro sig vara åtskild från både natur och kropp har upprätthållits via två strategier. Den ena är patriarkal och innebär att kvinnor tilldelas vårdnadsansvaret, dels för dem inom patriarkatet som inte tar hand om sig själva, dels för dem som behöver hjälp, såsom barn och gamla. Det handlar om jobb som inte syns, värderas lägre och ofta utförs innanför hemmets väggar. Den andra handlar om en kultur och en ekonomi som har skapats åtskild från naturen. Inom denna används ekonomiska styrmedel, som den interna bruttonationalprodukten och andra indikatorer, för att mäta ekonomins hälsa istället för att se till den materiella basen som upprätthåller liv. Allt för att ekonomin ska kunna växa medan vi förstör naturen och uttömmer ändliga resurser som är absolut nödvändiga för att det ska existera liv på planeten. Det är ett dubbelt osynliggörande av de icke förnybara råmaterial och kretslopp som finns i naturen, liksom allt omvårdsarbete som huvudsakligen utförs av kvinnor.
Ett isberg
Du har sagt att det har förklarats krig mot själva livet, vad menar du?
– Jag menar att det vi lever i är en krigsförklaring mot livet, eftersom det vi pratar om som utveckling eller tillväxt är som en tumör som breder ut sig och äter upp exakt det vi behöver för att vara vid liv och kunna fortsätta leva. Det är en utvecklingsmodell som orsakar utarmning av fossila bränslen och mineraler och innebär förändringar i biosfären, samt global uppvärmning och klimatförändringar. Detta i sin tur försämrar vattnets kretslopp, tvingar fram avbrott i reproducerande livscykler av fosfor och kol och påverkar naturliga processer, som reglering av klimatet och solens justeringslager, vilket i sin tur orsakar en enorm förlust av biologisk mångfald.
– Förutom att det här orsakar allvarliga ekologiska störningar, lever vi också i en samhällsordning som bara genererar välbefinnande och välfärd åt ett fåtal. I stället ökar ojämlikheten inom alla sektorer i världen som bygger på dominans. För att skapa det som kallas utveckling i den rika delen av världen organiseras ekonomin och politiken under en logik som bygger på kolonial dominans av länderna i syd och framför allt de länder där människor lever i fattigdom. Samtidigt breder fattigdomen ut sig till länder som tidigare var rika.
– Den dominerande och rådande mytologin försvarar att den ekologiska försämringen är priset vi måste betala för utveckling. Detta trots att det i själva verket handlar om en dålig utveckling som vi inte bör sträva efter.
”Sanningen kommer att ogillas av många”, har du sagt. Vad innebär sanningen?
– I framtiden kommer mänskligheten att mot sin vilja tvingas leva med mindre energi- och mineralförbrukning och med en betydligt stramare livsstil materiellt sett än tidigare, rikedomarna i världen kommer att spridas radikalt och ekonomin och politiken anpassas efter vad jorden kan ge. De länder som idag benämns som rika är i själva verket länder som lever över sina territoriella resurser. Med andra ord, rika länder producerar mer än de har rätt till.
– Det allra svåraste att konfrontera är just myten om evig ekonomisk tillväxt. Att vi måste anamma en mer rimlig livsstil är det vi kommer att gilla minst, eftersom vi kulturellt har internaliserat idén att välbefinnande och ett bra liv är kopplat till just ökad konsumtion av energi, naturresurser och teknologi. Det är som ett isberg, ovanför vattenytan syns det som räknas till ekonomi, som löner, aktier, arbetskraft etcetera. Under vattenytan finns den osynliga och betydligt större delen, som är utarmning och förstörelse av ändliga resurser, liksom utnyttjande av kvinnors tid för att det livsuppehållande arbete i hemmet som krävs för att ekonomin ska snurra ska uträttas.
– Det är omöjligt att upprätthålla den ekonomiska tillväxten och fortsätta på den utstakade vägen om den är baserad på permanent råvaruutvinning, konstant avfallsproduktion och utnyttjande av arbetskraft av halva mänskligheten för att upprätthålla vården av behövande kroppar – något som inte kan lämnas åt sitt öde.
En konflikt oundviklig
Vilka är ekofeminismens förslag?
– Det är absolut nödvändigt att omdefiniera den ekonomiska modellen genom att ställa tre essentiella frågor. 1) Vilka behov måste tillgodoses för alla sju miljarder människor som bebor den här planeten? 2) Vad är det som behövs produceras? Allt som produceras används inte till att tillgodose grundläggande behov som att mätta hunger, tvärtom är det mycket produktion som förhindrar att personer i andra delar av världen kan tillgodose just dessa behov 3) Vilka är de nödvändiga arbeten som behövs för att garantera denna produktion?
– Svaren på dessa frågor ger lösningar till hur en ny ekonomisk modell kan skapas genom att de områden som bör växa och de som bör minska definieras. Jobb ska skapas genom investeringar i när- och hållbar livsmedelsproduktion, sanering av byggnader och byggande av bostäder med låg energiproduktion, offentlig omvårdnad, offentliga och effektiva transportmedel inriktade på närhetsprincipen. Detta måste bygga på självorganisering, som strävar efter korta näringskedjor och att upprätta solidarisk ekonomi som bygger på resurser som finns i närområdet. Allt detta finns i liten skala redan i dag. Samtidigt måste rikedomar omfördelas och andra områden måste så smått stryka på foten. Inte minst måste vi börja prata om den privata egendomen, som nästan är ett tabubelagt ämne.
– Allt detta kommer leda till en konfliktsituation, eftersom det finns sektorer och personer som har mycket mer än vad de har rätt till. Denna tvist om den kulturella hegemonin innebär också att politiken måste omorganiseras, eftersom den under de senaste decennierna har varit ett offentligt rum i händerna på den ekonomiska makten. Istället för att ta hand om folket har politiken bistått den ekonomiska maktens ständiga strävan efter att uppnå vinst.
– Just nu har vi en situation då det politiska klimatet i Europa polariseras med å ena sidan nyfascistiska krafter som accepterar nedväxttanken, och försöker genomföra den genom att utvisa stora delar av befolkningen, och å andra sidan krafter som mobiliserar för en mer demokratisk, rättvis och stram livsmodell som sätter människors välbefinnande i centrum. I dag har vi en idé om vad frihet, ett gott liv, utveckling och ekonomi är, vilken är mycket funktionell för den kapitalistiska ekonomiska modellen. Om vi inte lyckas vända utvecklingen rör vi oss mot en ekologisk och antropologisk kollaps.
Text & foto Christin Sandberg
Kommentar: Behovet av ett underifrånperspektiv
Varför behöver vi ett samhälle överhuvudtaget, frågar sig den svenska historikern, skribenten och ekofeministen Lisa Gålmark- då hon får frågan om vad ekofeminismen kan bidra med i samhället.
– Jo, meningen är att hela tiden se från ett underifrånperspektiv. Feminismer har med just det – ett underifrånperspektiv – att göra, och ekofeminister står för ett helhets- och underifråntänk, säger hon.
Hon menar att om vi inte tänker in underklass, de förtryckta, de utsatta, de sårbara som de som behöver lyftas upp, då behöver vi inte ett samhälle, utan då kan alla bara ta för sig. Det skulle innebära att vi skiter i dem som hamnar i svaga positioner, enligt Gålmark.
– Under ett liv är vi alla tidvis utsatta och beroende. När vi föds, blir sjuka eller råkar ut för sorg. Inte ens den starkaste människan kommer undan och därför är vi alla beroende av varandra genom livet. Ekofeminismen är inte rädd för sårbarhet utan ser den.
Text Christin Sandberg
Foto Privat
