Erdogan och Trump förvirrar Nato och ”vännerna i väst”

Efter det misslyckade kuppförsöket i Turkiet har president Recep Tayyip Erdoğan gett order om att stänga över tusen skolor, femton universitet samt förbjudit verksamheten för nitton fackförbund. Den misslyckade militärkuppen i Turkiet har nu lett till hämndaktioner mot de sekulära oppositionsallierade krafterna som bland annat manifesterades i den fredliga ockupationen av Taksimtorget år 2013. Demonstrationerna mot stängningen av Geziparken växte snabbt till en bredare kritik av AKP-regeringen och Erdoğans auktoritära ledarstil.

Att just utbildningsväsendet nu hamnat i skottlinjen lär vara en personlig fråga för Erdoğan, vars akademiska bakgrund nu ifrågasätts. Presidenten påstår att han avlagt en magisterexamen i företagsekonomi, men hans forna universitet startade i sjäkva verket utbildningsprogrammet långt efter att Erdoğan själv utexaminerats.

Turkiet är en central medlem av försvarsalliansen Nato, och därmed skulle Finland som fullvärdig Natomedlem vara förpliktat att försvara Turkiet militärt. En militär konflikt kan uppstå mellan Turkiet och kurderna i Syrien, som sedan det syriska inbördeskrigets utbrott 2011 har strävat efter att bygga upp ett multietniskt demokratiskt samhälle, samtidigt som de varit upptagna med att bekämpa Islamska Staten (IS). Tecken på en kommande konflikt syns redan nu i det kurdiskt bebodda östra Turkiet, som snarast liknar en krigszon.

Turkiet ligger kulturellt och geografiskt mellan Europa och Asien, det vill säga mellan Öst och Väst, vilket erbjuder försvarsalliansen en betydande strategisk nytta. Nu väcks frågan: i vilket skede kommer Turkiets demokratiska förfall, dess kränkningar av mänskliga och medborgerliga rättigheter, samt krigföring mot kurderna att uppväga dess strategiska nytta för NATO?

På den andra sidan Atlanten har Donald Trump valts till det republikanska partiets presidentkandidat. I sina utrikespolitiska linjedragningar har han konstaterat att USA:s bundsförvanter i Asien inte längre kommer att kunna räkna med militärt skydd från Förenta Staterna och att landets Nato-politik kommer att förändras. Enligt honom är det inte säkert att USA i fortsättningen skulle försvara de baltiska länderna från ett ryskt anfall – nu gäller America First.

Vad USA:s potentiellt blivande statsöverhuvud anser om Nato är relevant eftersom landet står för ca 70 procent av försvarsalliansens militärbudget, och trots att den republikanska partieliten tagit avstånd från dessa kommentarer så är det inte partieliten som kandiderar, utan Trump. Skulle partieliten ha fått som de velat, skulle Trump inte ens kommit såhär långt.

Och Hillary Clinton kan förlora valet. Eftersom hon valde Tim Kaine till vicepresidentkandidat löper hon risken att förlora en alltför stor del av den unga, progressiva och vänstersinnade väljarkår som flockades kring Bernie Sanders. Situationen förbättras inte av att Wikileaks publicerat nästan tjugotusen av Demokratiska partiets centralkommittés interna epostmeddelanden, som avslöjar att partiledningen favoriserat Clinton ända sedan början av hennes valkampanj.

Med tanke på dessa världspolitiska förändringar kunde det löna sig för Svenska folkpartiet att se över sin nya linjedragning gällande medlemskapet i Nato. Enligt SFP:s partiprogram ska Finland vara en fullständig medlem av försvarsalliansen år 2025. Det klara ställningstagandet kan i sig berömmas eftersom det tydligt redogör för väljaren vad hen legitimerar med sin röst.

Problemet är dock att SFP:s linjedragning utgår från att försvarsalliansen Nato skulle vara statisk och så gott som oföränderlig under de kommande drygt tio åren. Men organisationen definieras av sina medlemsländer, och att inget skulle förändras förefaller osannolikt i dagens världspolitiska läge då centrala medlemsstater politiskt befinner sig i fritt fall.

Johannes Jauhiainen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.