EU:s daltande med Turkiet är en fars

av Janne Wass

Europarådet är visserligen inte en EU-institution, men dess generalsekreterare Thorbjørn Jagland sammanfattade väl de samlade EU-ländernas reaktioner i svallvågorna av kuppförsöket i Turkiet, då landets de facto diktator Recep Tayyip Erdoğan med kuppförsöket som förevändning skrotat landets sista rättsstatsprinciper.

”Jag skulle vilja säga att det har funnits för lite förståelse för de utmaningar [kuppförsöket] har medfört för de demokratiska institutionerna och de statliga institutionerna i Turkiet”, sade Jagland den 3 augusti i samband med sitt besök i landet.

Sedan kuppförsöket 15 juli, i vilket över 200 personer miste livet, har Erdoğans styre gripit över 18 000 personer. Närmare 70 000 personer har sparkats från offentliga eller halvoffentliga tjänster på grund av att de ”tillhör det gülenistiska nätverket”, med hänvisning till Erdoğans ärkerival Fethullah Gülen, som anklagas för att stå bakom kuppen. Hit hör arbetstagare inom skolor, hälsovården, flygbolag, militären, rättsväsendet, medier och många övriga branscher. Kring 50 000 turkiska pass har dragits in och över 130 medier har stängts.

Det säger sig självt att kuppförsöket måste fördömas å det skarpaste. Likaväl står det klart att ovanligt kraftfulla metoder måste tas i bruk då man från  myndighetshåll handskas med ett kuppförsök. Gripningar av misstänkta på lösa boliner, husrannsakan utan utan rättsbeslut, ID-kontroller på gatan, tillfällig hävning av mötesfrihet, etcetera, är medel som en stat kan ta till för att trygga säkerheten. Men att godtyckligt stänga medier och avsätta närmare 2 000 domare bara dagar efter ett kuppförsök vittnar om att tillslagen inte handlat så mycket om att komma åt misstänkta kuppmakare som att göra sig av med anhängare av politiska rivaler. Speciellt som det, som Peter Lodenius skriver på sidorna 26–28, inte finns speciellt mycket som tyder på att det var just gülenister som stod bakom kuppförsöket.

Jagland må kanske förlåtas sin kommentar i och med att han är på plats i Turkiet som diplomat, och på något sätt ska försöka samarbeta med de turkiska myndigheterna. Men då han talar om utmaningarna för de ”demokratiska institutionerna” i Turkiet, borde han rikta blicken mot Erdoğan själv, och inte kuppmakarna.

Och det är det som EU försummat att göra i allt för många år. Ju längre Erdoğans styre har varat, desto tydligare har det stått att Turkiet saknar de mest grundläggande kännetecknen för en demokrati. Erdogan har drivit en enveten kamp för att politisera domstolarna, korruptionen i landet är flagrant, yttrandefrihet har landet inte ens på papper, och flera internationella organisationer har anklagat landets myndigheter för att de gjort sig skyldiga till flertalet människorättsbrott, inte minst brott mot olika minoriteter.

Då man i dag ser på diktaturen Turkiet ter det sig häpnadsväckande att man ännu för bara några år sedan på allvar talade om att landet var så gott som moget för ett EU-medlemskap (det samma kan visserligen sägas om Ungern i dag). Turkiet är ett strategiskt viktigt land, och speciellt i dagens läge då EU:s tjänstemän och politiker sliter sig i håret för att hitta en lösning på flyktingsituationen, förstår man delvis oviljan att stöta sig med Erdoğan.

I åratal har bland annat vänsterpartier och människorättsorganisationer försökt lyfta fram Turkiets människorättsproblem, men för det mesta har varningarna klingat för döva öron då strategiska avtal har slutits. Vill man vara elak, kan man säga att Erdoğan nu får ligga som han bäddat. En bidragande orsak till den undermåliga människorättssituationen har varit EU:s fömåga att titta åt andra hållet så länge strategiska avtal och affärer har fungerat. Nu, om någonsin, vore det viktigt att EU signalerade unionen inte accepteras att demokratin och rättsstaten sätts på undantag ens i extrema situationer. Men risken finns att det nu är för sent.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

1 kommentar

Ernst Mecke 22 augusti, 2016 - 00:28

I fully agree with Janne that the EU’s behaviour towards Turkey is a pretty bad joke, but I see so many parallels to the Turkish events that I feel like adding a bit colour to the picture. That so-calles kuppförsöket 15 juli was with glaring obviousness known beforehand to Erdogan’s henchmen (otherwise it would be difficult to understand how they could already on the next day have lists with several thousand names ready …), and the historical parallels are as glaring: Hitler was killing off his old guard (plus a larger number of political opponents) during the so-called Röhm-Putsch (which was not any Putsch at all), and Stalin thought this example an absolutely brilliant idea and started his purges & show trials for the same purpose. And now it is Erdogan’s turn. True to the rules of the game he also accuses somebody whom he cannot get so easily his hands on of being the secret organizer of treasonous activities – in his case he accuses Fethullah Gülen, Hitler accused the Jews, Stalin the ”saboteurs” & ”revisionists” & …, and in Orwell’s ”1984” the corresponding figure is called Emmanuel Goldstein. Further, there comes a book to my mind which was written by one Harun Yahya (for Europeans: Aron Johannes), titled ”The Evolution Deceit – The Scientific Collapse of Darwinism and Its Ideological Background”, in which the author proudly refers to already quite a number of conferences (unsurprisingly with US guest lecturers) where his ideas have been discussed and elaborated, and which all have been taking place in Turkey. Nothing new here – under Hitler some people were launching a ”German physics”, and also Stalin had his own ideas about various branches of science which he did not hesitate to impose. Altogether, we have in Turkey very obviously a totalitarian dictatorship in the making.
The reactions in the West have been cautious, NATO has already confirmed that the events will not change anything about Turkey’s status as a NATO member (no surprise here either: NATO did not mind the military coup in Greece in the 1960ies, and the USA have never had inhibitions about replacing democracies with military dictatorships). Altogether, the West seems more than willing to live with a totalitarian dictatorship in Turkey. And the trouble is that such dictators, once established, tend to become very old in their position (take Stalin and Franco as examples).
One way how dictators tend to lose their power is by starting a war which they do not win (take Hitler, Mussolini, the Argentine Junta). Erdogan has already started a war against the Kurds, who among others happen to be the West’s most reliable (by not being religiously motivated) allies in the fight against ISIS. To take ISIS off the map has recently become rather urgent (so that not any idiot who wants to add some glory to his suicide can imagine that there is an Islamic State where he will be applauded). Turkey has already shown to be a very doubtful ally in the fight against ISIS. Thus, there might be a possibility that the West manages to stop the delivery of military equipment to Turkey and support the Kurds sufficiently well against Turkey so that a guaranteed Kurdish autonomous area plus a defeat of the Turkish regime will result (some previous agreement with Russia, which is NOT yet a totalitarian dictatorship, may be necessary). But presumably the West will consult some experts of international law, who will point out that the Middle Eastern borders (which after all were drawn by European diplomats after World War I, though just by means of a ruler on the map …) are certainly sacrosanct. And never mind under what conditions Turks, Kurds and still others will have to live …

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.