Europa överger sina värderingar

av Janne Wass

Ibland undrar man vilket land vi egentligen lever i. Ska det här vara en rättsstat där vi värnar om mänskliga rättigheter och humanism? Det frågar man sig efter de senaste månadernas rapportering kring den finländska asylpolitiken.

Enligt de beslut som trädde i kraft i maj slopades rätten till uppehållstillstånd på humanitära grunder. Tillägget till FN:s flyktingkonvention har ansetts viktigt eftersom det fångar upp de asylsökande som inte fyller flyktingskapets teoretiska kriterier, men som enligt all mänsklig logik inte kan tvingas återvända till ett hemland där de riskerar att dödas i krig eller duka under för naturkatastrofer.

Samtidigt som det humanitära beskyddet slopades, ändrade också migrationsverket Migri sina rekommendationer angående Irak, Afghanistan och Somalia. Enligt Migri är det numera säkert att återvända till dessa länder. Intressant såtillvida att de tre länderna kommer tripp-trapp-trull på tredje, fjärde och femte plats i det globala fredsindexets lista på världens farligaste länder att bo i.

Både i Jeanette Björkqvists upprivande reportage i Long Play och i diverse andra medier har vi under sensommaren fått läsa och höra om de absurda motiveringar som Migri anger för att asylsökandes ”rädsla inte objektivt sett är befogad”. Personer som utsatts för kidnappning, tortyr och bombattentat i Mosul sägs inte lida risk för våld om de flyttar till Bagdad. För de personer som inte kan återvända till hemstaden eller har någon annanstans att ta vägen föreslår man att de ska hanka sig fram som inrikesflyktingar i sina söndertrasade hemländer. Man undrar om Migri också ber dem skicka ett vykort från sina resor.

Utmärkande inte bara för Finlands utan hela Europas flykting- och asylpolitik är det juvenila sättet på vilket man skyfflar över ansvaret på någon annan. Alla inser att situationen är ohållbar och att något måste göras, men det är alltid någon annan som ska ta ansvaret. När nigerianska kvinnor skickas tillbaka till Italien därifrån de flytt tvångsprostitution, får de med sig en lapp med ett namn på en organisation som ska hjälpa dem att undvika samma öde igen — bara för att landa ensamma på flygplatsen utan att någon tar emot dem, utan någonstans att bo eller ta vägen. På Migri tvår man sina händer och säger att Finland inte har någon skyldighet att följa upp deras situation efter att de satt sig på flyget.

Flyktingpolitiken kan inte bara handla om att folk ska uppfylla vissa snävt tolkade kriterier. Vi lever i en global värld och förr eller senare måste vi som ett enat världssamfund ta ansvar för den flyktningkris som pågår. FN:s flyktingkonvention är inte formulerad som den är för att vi ska använda den som ursäkt för att skicka tillbaka nödställda till länder där det pågår fullskaligt inbördeskrig, där sekter och statliga säkerhetsstyrkor mördar varandra på öppen gata och lägger ut filmer av övergreppen på webben. Visst har vi också problem i Finland och EU, men om vi har någon mänsklighet kvar, måste vi också dela på den globala humanitära bördan. Och då vi återbördar människor till prostitutionsligor eller för att bli torterade och mördade är det svårt att finna spåren av den civilisation och upplysning som vi i Europa påstår oss företräda.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.