President Erdoğan fortsätter att ta över all den makt i Turkiet som han ännu inte haft. Utrensningarna av alla som inte är hundraprocentigt pålitliga fortsätter och snart har nästan 100 000 personer förlorat sina jobb och sin utkomst. Många av dem förlorar också sin egendom. Maktskiftet är så radikalt att man närmast kommer att tänka på ryska revolutionen – i så fall skulle väl Turkiet befinna sig någonstans mellan februari och november. (Jämförelsen gäller maktkoncentrationen, inte ideologin.)
Några bevis för att predikanten Fethullah Gülen, i exil i USA sedan 1999, skulle ha lett kuppförsöket i Turkiet 15 juli har ännu inte överlämnats till myndigheterna i USA, medgav en talesman för turkiska ambassaden i Washington för tidskriften Foreign Policy den 25.8. Trots detta har Turkiet krävt en utlämning av Gülen i brådskande ordning. Samtidigt ser kolumnister i regeringspressen det faktum att Gülen ännu inte utlämnats som ”bevis” för att amerikanerna medverkat i kuppförsöket. Men att skäl bör anges för en överlämning borde vara självklart.
Genast när kuppförsöket inletts deklarerade Erdoğan att det var Gülen som stod bakom det och han såg det också som ”en gåva från Gud” – nu kunde han ta itu med sina fiender effektivare än förut. Det visade sig mycket snart att utrensningslistorna redan fanns färdiga, det var bara att sätta i gång och verkställa besluten.
Mest brådskande var utrensningarna inom domstols- och åklagarväsendet, Erdoğan ville kanske undvika att hänsyn till lag och rätt skulle bromsa de åtgärder han ville vidta. Det är ingen överraskning att ordföranden för både det största oppositionspartiet och ordförande för advokatförbundet vägrade delta i öppnandet av rättsskipningsåret 1 september i presidentens palats, eftersom de ansåg att platsen komprometterade maktfördelningsprincipen.
I Turkiet finns en tradition av militärkupper i syfte att återföra landet till den sekularism som statens grundare Kemal Atatürk stadgade 1923. Sådana förekom 1960, 1971, 1980 och 1997 och flera kupplaner avslöjades under början av Erdoğans regeringstid. Senare försvagades armén i både resurser och kåranda, och några fler kuppförsök lär det nog inte bli.
Det är anmärkningsvärt att Erdoğan så effektivt kunde driva igenom sin ändamålsenliga tolkning av kuppförsöket, som en aktion ledd av en 75-årig predikant på den amerikanska landsbygden – rent logistiskt borde det ha varit en omöjlig tanke. Men Erdoğan är övertygande – han har även drivit igenom bisarrare föreställningar. Det har aldrig varit fråga om sanning eller fakta, bara om vad som gynnar hans maktställning.
”Ett ormbo”
Riitta Cankoçak, långtida kulturarbetare i Istanbul men som nu är på besök i sitt gamla hemland, beskriver politiken i Turkiet som ett ormbo. Under sin snart hundraåriga existens som en självständig stat har Turkiet hela tiden legat i stormakternas periferi, ”Rysslands trogna skugga och amerikanska nationalisters krigslaboratorium”. Det geopolitiska läget har tvingat landet till en jämviktspolitik, där man balanserar mellan att acceptera sin historia och genomföra reformer.
– Turkiet har varit ett ormbo, där alla mot sin vilja har slingrat sig om varandra. Nu har det kommit ännu en invånare till ormboet, EU, och boet har blivit för litet. Ur politisk synvinkel har det varit så motbjudande att följa med vad som händer i ormboet att det turkiska folket den senaste tiden väntat på att ett inbördeskrig ska utbryta.
Men när kuppförsöket kom i mitten av juli inträffade något som inte tidigare skett i närhistorien, säger Riitta. Då ingen riktigt visste hur man skulle förhålla sig till det politiska vacuum som uppstod, eller till maktstrukturens smärtpunkter, uppkom en unik situation. Innan de olika parterna hann slita varandra i bitar lyckades man rädda landet från ett inbördeskrig. I Turkiet proklamerades i stället en provisorisk inbördesfred, inom ramen för nationell islamism, förklarar Riitta Cankoçak.
I Turkiet dominerar sunniislam, men aleviterna utgör en stor grupp som anses tillhöra shiaislam. Sunniterna ser ner på dem, men i den provisoriska inbördesfredens namn inkluderade man också dem och deras parti CHP, som inte bara är kemalisternas utan också aleviternas parti.
Cankoçak är dock osäker på hur länge samhällsfreden varar. En hel del mänskor med annan trostillhörighet har till exempel tvångskonverterats till islam, speciellt armenier. Några tecken på en liberalare inställning till religionen ser hon inte på längre sikt. Inställningen till aleviterna har inte förändrats, deras tid har ännu inte kommit.
Putinismens nya allierade
– Man kan också undra om putinismen hittat nya kumpaner bland Turkiets nationalister, både på ytterhögerkanten och yttervänsterkanten. Hur ska man i väst förhålla sig till den nationella islamismen, som förefaller vara en totalitär demokrati, och hur kan man överhuvudtaget tala om demokrati, när den grundar sig på rätten att utöva en enda religion, trots att en rätt stor del av befolkningen inte är muslimsk? Fientligheten växer mot västerlänningar som bor i landet. Slutligen är den kurdiska frågan Turkiets oläkta sår. Kan man med fredliga medel få ett slut på det tryck som staten å ena sidan och Kurdistans arbetarparti PKK å den andra utövar mot de civila i de kurdiska områdena?
Viktiga för den kommande utvecklingen var enligt Cankoçak protesterna sommaren 2013 mot Erdoğans plan på att riva upp Geziparken på den gamla armeniska begravningsplatsen i Istanbul. I stället ville Erdoğan bygga upp en kopia av en gammal osmansk kasern. De liberala och vänsterinriktade kretsar som stod bakom protesterna behandlades mycket hårdhänt av polisstyrkorna som Erdoğan kommenderade ut, och eftersom gülenisterna är starka inom polisen minskade det positiva intresse dessa kretsar dittills haft för Gülenrörelsen.
Men motståndet lyckades fälla Geziplanen. Erdoğan tog nederlaget hårt – genast efter kuppförsöket meddelade han att planen på att bygga kopian av kasernen skulle tas upp på nytt. Riitta Cankoçak tycker å andra sidan att han tog intryck av Gezikampen, så att han kommenderade ut mänskor på gatorna mot kuppmakarna. Nu blev till exempel Taksimplatsen intill Gezi ett högkvarter för Erdoğans män, som om rollerna bytts ut.
Häxjakt utan gränser
Rapporteringen om utvecklingen i Turkiet har försvårats på olika sätt. Under undantagstillståndet efter kuppförsöket kan regeringen styra genom förordningar, och den har beordrat stängningen av 45 tidningar, 16 TV-kanaler, 3 nyhetsbyråer, 23 radiostationer, 15 tidskrifter och 29 förlag. Arresteringsorder har utfärdats mot över 100 journalister. Sammanlagt 2308 medieanställda och journalister har förlorat sina jobb.
En som lyckligtvis har kvar sitt jobb är Kadri Gürsel på den ärevördiga tidningen Cumhuriyet. Han skriver i en kolumn på den nyttiga webbplatsen al-Monitor (om Främre orienten i vid mening) om hur häxjakten mot gülenister gått upp i övervarv, så att man nu undersöker alla ägare till bilar med registernummer som börjar på FG – har de kanske valts som en hyllning till mästaren?
Gülenisterna påstås ju numera tillhöra organisationen Fetullahçı Terör Örgütü’nün (FETÖ), Fethullahs Terrororganisation. Naturligtvis finns det ingen sådan organisation, utan det var åklagare i Konya som sommaren 2015 använde den beteckningen om Hizmet-rörelsen. Den spred sig snabbt och användes snart inte bara av regeringen, utan också av oppositionen.
Gürsel berättar att premiärminister Binali Yildirim den 18 augusti meddelat att 40 029 personer arresterats, av vilka 20 355 häktats för att invänta rättegång. 79 000 personer har avskedats från förvaltningen. Med fullmakt av undantagstillståndet har regeringen lagt beslag på 35 privata sjukhus, 1 061 skolor, 800 studenthem och 233 andra undervisningslokaler samt stängt 129 stiftelser, 1 125 föreningar, 15 universitet och 19 fackförbund.
Ordnarnas krig
Speciellt inriktar man sig nu på medlemmar av ett Gülen närstående industriförbund. Arresteringsorder har utfärdats mot 187 medlemmar av industriförbundet och åklagare har beordrat att alla deras tillgångar beslagtas. När Erdoğan tog emot en grupp affärsmän i sitt palats förklarade han:
– Vi måste rensa ut FETÖ från affärsvärlden på samma sätt som från försvarsmakten, rättsväsendet och byråkratin. I väst finns de som är oroade över att så många avskedats […]. Men vi kommer att göra det, om det så blir 10 000, 50 000, 100 000 eller 200 000.
Nationella säkerhetsrådet har stämplat FETÖ som en terroristorganisation, vilket innebär att alla medlemmar till exempel av det Gülen närstående industriförbundet förlorar alla sina rättigheter, sitt rättsskydd och sin egendom.
Detta är inte helt nytt – redan tidigare har regeringen med några penndrag lagt beslag på medier som stod nära Gülen. Nu är det i alla fall fråga om en väldigt mycket större överföring av egendom till kretsarna kring regeringen.
Gülen och Erdoğan kommer från i stort sett samma islamiska kretsar, men medan Gülen verkade i en orden inriktad på att ge sina medlemmar utbildning verkade Erdoğan i en som var inriktad på att ge dem makt. Det senare konceptet blev till slut det avgörande.
Text: Peter Lodenius
Foto: CC/US Department of Commerce
