Bengt Holmström – en tvättäkta nyliberal

av Janne Wass

Jubel bröt ut i Finland då det tillkännagavs att finlandssvenska MIT-professorn Bengt Holmström tilldelats Sveriges Riksbanks och Nobelkommitténs ekonomipris. Holmström mottar priset tillsammans med Oliver Hart – båda har bidragit till de ekonomiska teorierna kring kontrakt. Holmström har speciellt sysselsatt sig med att reda ut hur företag bör utforma kontrakten med sina vd:ar, så att de har maximal motivation att göra ett jobb som gynnar aktieägarna. I praktiken talar vi alltså då bonusar som växer i takt med att aktieägarnas utdelning växer. Nu är detta inte hela innehållet i Holmströms teori, som inte enbart fått beröm av nyliberala bonus-ivrare, utan också till exempel keynesianen Paul Krugman (själv mottagare av samma pris) skriver på Twitter att Holmström borde ha fått priset för länge sedan.

Men det är heller knappast en slump att de mest lovordande gratulationerna kommer från det nyliberala hållet: president Sauli Niinistö, Näringslivets forskningcentral Etla och Holmströms tidigare kollega i Nokias styrelse, Jorma Ollila. Holmström har nämligen talat sig varm för just de frågor som Samlingspartiet även vurmat för: höga bonusar för chefer, men frusna löner för arbetstagare (så fixar man finanskrisen), mer låglönearbete och större automatisering och ”effektivering” i arbetslivet. Holmström förkastar tanken på att Finland skulle kunna stimulera sig ur krisen, då han inte ser att en ökad inhemsk konsumtion påverkar ekonomin nämnvärt. Holmström förespråkar att centrala löneuppgörelser skulle slopas och att arbetsmarknaden skulle avregleras. Finländarna vill han få ut i arbetslivet genom att skära i socialbidragen (eftersom det är det verktyg som står till buds under en kris). Han har också skapat uppmärksamhet med ett uttalande där han kallat finländare för ”överutbildade underpresterare”. Precis som Samlingspartiet vurmar Holmström för nya innovationer, ett nytt Nokia som han hoppas skulle får Finlands ekonomi på fötter (han satt själv i Nokias styrelse 1999-2012). Staten kan inte heller investera vettigt, säger han, utan hoppas på fler Björn Wahlroosar i Finland.

I Ny Tids spalter har kommentarerna om Bengt Holmströms läror inte varit nådiga. Den 21.8.2008, i samband med den amerikanska bolånekrisen, skriver Per-Erik Lönnfors: ”På nittiotalet försvarade Holmström företagschefers fallskärmar och optioner med att de lockar dem att ta risker som är nödvändiga för företagens lönsamhet. Nu ser vi vad risktagningen har lett till. USA:s skattebetalare får rädda bankirerna, samtidigt som de ser värdet på sina hem rasa.”

Peter Lodenius lyfter också fram Holmström i en överblick 4.6.2010, angående bolånekrisen och vilda västern-ekonomin:  ”Holmström är trogen sina nyliberala ideal och verkar inte önska några särskilda reformer. Man kunde t.ex. tänka sig att bankkontrollen skulle utsträckas till skuggbankerna, eftersom den nästan obefintliga kontrollen gjorde krisen möjlig. Men nej, skuggbankssystemet har kommit för att stanna, det utgör ett viktigt steg mot en effektivare kreditförmedling. ’Problemtillgodohavandena är ett problem just nu, men den komplicerade strukturen är en central del av det marknadsbaserade systemet som kunde – och fortfarande kan – öka den likviditet som en växande ekonomi nödvändigtvis behöver’, skriver Holmström. Många har efterlyst en större transparens hos de derivat som säljs, så att köparen skulle få veta ungefär hur många ruttna ägg det finns i kassen. Det vill inte Holmström”.

Lönnfors, igen, slänger sig poetisk 30.9.2009: ”En geniförklarad lärjunge till Adam Smith, Bengt Holmström, predikade för tio år sedan i Hanken att storföretagens chefer måste ha jättelika bonusar för att uppmuntras att ta risker. Utan risktagning fick man inte stora vinster, och vinsterna var i aktieägarnas intresse. Holmströms lära om risktagning påminner om de bonusar som kapare (legitimerade sjörövare) och fältherrar fick som krigsbyte för våghalsiga och framgångsrika projekt. Generalerna kunde dra sig tillbaka med rikedomar, herrgårdar och adelstitlar, sjörövare pensionera sig i Karibiska havet, för sjung hej och en kagge med rom.”

Janne Wass

2 kommentarer

a-k 11 oktober, 2016 - 17:07

Jag var också förbluffad över entusiasmen för prisförläningen. Själv har jag interjvuat karln helt hastigt för tv. Ansatsen var att han kritiserats för sina kommentarer kring finanskrisen och för teorierna som ju också kanske spelat en roll i bankernas excesser, bl.a. bonussystemet och så). Det handlade visste om hur han setts som guru för hur bankerna byggde luftslott på ingenting (masskuldebreven på amerikanska bolånen) och varit en av dem som gynnar investeringsbankernas roll som totalt losskopplad från realekonomin, som ju tvärtom bankerna ska finansiera! Det var i de tongångarna den korta intervjun blev till (tror det var i april 2009, möjligtvis slutet av mars eller så februari, men antagligen april) och då bara avfärdade han hela problematiken som att ”det rör sig biljoner hit och dit” på finansmarknaden, som om den globala finansekonomin skulle vara ett gigantiskt spel, vilket han väl då ser det som. Men det är kontroversiellt, särskilt som de biljonerna gick rätt ned i sjön i och med krisen… En annan konstig grej är att jag letade efter publikationer i hans namn, men det enda som finns listat på nätet är från 90-talet och då sampublikationer med andra och relativt korta grejer i tidskrifter (det fanns några publikationer listade om bonus- och incentivsystem från 90-talet och någonting gammalt från år -82). Jag har nog ändå svårt att man får pris för så lite prestation och inget av det nu något unikt heller och framför allt inte böcker i eget namn! Jämför sedan med någon som Stiglitz, pristagare för 15 år sedan, och hur mycket han givit ut (okej, en del populärvetenskapligt, men ändå).

Reply
a-k 11 oktober, 2016 - 17:11

Skulle bara tillägga att mig imponerade den här filuren inte på. Tycker det är lite som kejsarens nya kläder, det han förespråkar… Hans uttalanden i tv och tidningar inte att förglömma, det är ofta sådant han säger som visst alla kan hålla med om (att det ska löna sig att arbeta och produktivitet), men som han far fram så blir det ju ingen lönsam näringslivssektor kvar alls! och då menar jag att bolag under hans inflytande (läs: Nokia) är enastående exempel på hur konsultlärorna slagit fel och bolaget tömts på pengar utan att det utvecklat nya giv och skapat något nytt som främjat samhället! intressant iakttagelse här också: http://niklasherlin.puheenvuoro.uusisuomi.fi/224190-mokasiko-talousnobelisti-pahasti?ref=karuselli

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.