Leva cykeldrömmen i Nya Zeeland

av Tina Nyfors

Det här skriver jag för hand i ett tält. Det är morgon efter en tredje vårnatt nära noll grader, vaknade klockan sex då det började ljusna, fåglarna började sjunga och tupparna gol. Jag befinner mig på en campingplats i nordligaste delen av Nya Zeeländska Sydön, cyklar en 70 kilometers rutt längs Queen Charlotte-sundet utanför Picton. Drömmen hade varit att cykla genom Nya Zeeland – och vissa gör det – men huvudvägarna är riskfyllda då vägrenen oftast är smal. I stället blir det cykelrutter och delar av vägen med buss, likväl att leva cykeldrömmen! Planen är en månad med cykling och lite volontärjobb på en ekogård.

Queen Charlotte-cykelleden gick längs lummiga skogsstigar, och efter det fortsatte färden längs landsvägar västerut mot Nelson och Tasman Bay. Vägarna kantades av ko- och fårhagar, de slingrade sig upp för bergssluttningar med svindlande utsikt över vatten och med siluetter av berg längre bort; på vägen fanns byn Havelock – världens musselhuvudstad – och den cykelvänliga staden Nelson. De sju dagarna och 150 kilometrarna cykling gick också genom en våtmark med rikt fågelliv, under röken från en cellulosafabrik, längs sandstränder, längs ett kalhygge. Bitar längs mycket trafikerade vägar, korsade en motorväg.

Medan jag trampar på tänker jag att det här med att cykla och tälta är som att stiga ut i verkligheten, ut ur bubblan av bekvämlighet. Det som hände på färden mellan skogsstigen och motorvägen var att avståndet till allt det gröna ökade, ljudet av porlande bäckar dränktes i ljudet från vår moderna livsstil. Har du någonsin märkt att du ser mindre då det är mycket oljud?

Under mellanåret i Nya Zeeland står jag för ett tag utanför brådskan i att ta mig från en plats till en annan, kan stanna upp – och råkar det vara vid motorvägen står jag där i avgaserna och oljudet vi vanligen stänger ute. Står i det moderna samhällets utmarker, står där det som vi slänger ”bort” hamnar. Där blir det så konkret att allting hänger ihop, luften vi andas, jorden i vilken vi odlar vår mat, och inte minst att vi människor är en del av helheten. 

Det får mig att tänka på budskapet som organisationen Pachamama Alliance för fram: behovet av att ”väcka drömmaren, förändra drömmen”. Det pekar på att vi i den moderna världen lever i en illusion där vi blundar för de konsekvenser vår livsstil har för miljön och för människor i andra delar av världen. För många år sedan deltog jag i ett Pachamama-symposium och en mening etsade sig fast i mitt minne:

Mänskligheten är inte ett misstag, mänskligheten har misstagit sig.

Trösterikt – vi kan tänka om!

Att stiga ut ur bekvämlighetsbubblan kan också vara mycket angenämt – att vakna till den första antydningen av ljus från en ny dag, höra fåglarna börja sjunga efter nattens tysta timmar, tupparna som gol. Då känns det som att inget är mer självklart, det är här vi hör hemma.

Den första veckan av cyklande och tältande kom jag ända till Motueka vid Tasman Bay. I skrivande stund har jag precis anlänt till en ekogård för att volontärjobba en vecka. Sedan ska jag cykla några veckor till!

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter. De tidigare breven har publicerats 11.3, 13.5, 4.7, 19.8 och 16.9.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.