”Pop är en museal konstform”

av Pär Jonasson

Mattias Alkberg skivdebuterade som sångare i Bear Quartet hösten 1992, samtidigt som hans första diktsamling Separerade ägg kom ut. 24 år senare är han fortfarande aktiv både som poet och sångare, även om sångspråket numera är svenska och Bear Quartet varit vilande i många år.

Under hösten har han under tre veckor rest Sverige runt och haft både dikterna och gitarren med sig. Turnéns första del avslutades på Musikcafé After EIght i Jakobstad i mitten av oktober innan det två personer stora turnésällskapet tog bilen hem till Luleå igen.

– Jag är lite överväldigad. Det har gått väldigt bra. Jag har kombinerat akustisk musik och poesi på scen tidigare, men inte i den här omfattningen. Och över huvud taget har jag inte turnerat så här långt sedan kanske 1995 med Bear Quartet, säger han när vi möts i en soffa på After Eight några timmar före spelningen.

– Det här är mycket roligare, egentligen för att det är lugnare. Det har varit mycket folk och prestigelöst.

Den direkta anledningen till att turnén äger rum är diktsamlingen Ön som släpptes i september. Det är den sjätte i ordningen och på senare år har Alkberg stadigt nått en större publik både med musiken och poesin.

– Det svenska bandet Wilmer X sa någon gång på 1980-talet när de slog igenom att det handlar om tioårsperioder. Bara man inte slutar så händer det, även om det i mitt fall kanske mer handlar om 20 år och att jag har gjort lite mer avancerad musik än de, men ändå. För tio år sedan hade jag aldrig kunnat åka omkring och göra 30 uppläsningar i följd på det sätt som jag gör nu. Att jag kan försörja mig på det här kommer så himla lägligt när man inte längre kan fuska sig fram på a-kassa i Sverige.

När jag går på gator och inte är rädd
Då tänker jag på rosor på hur svårt det kan vara

Om de växer vilda och tillhör alla
Att tämja dem fast en bor i hyresrätt

Och jag tänker på socialdemokratin
Och sveket lång tillbaks nu

När upphör det långsinnet
Och till följd av det tungsinnet

Eller hönan eller ägget
Alla tuppar som tuppar sig

Fackföreningar vad ska vi med dem
Företagsledningar vad ska vi med dem

Kroppsarbete och karensdagar vad ska vi med dem
Sjukpenning och Försäkringskassa vad ska vi med dem

Arbetsförmedlingen och arbetsförmedlarna vad ska vi med dem
Demokrati och politiska partier vad ska vi med dem

Folkvalda och medborgare vad ska vi med dem
Lärare och elever vad ska vi med dem

Ur Biograf, Ön 2016

Försöker du som poet att relatera till samhället?

– Nej, det försöker jag inte, men jag försöker heller inte att inte relatera. Det finns en poet från Luleå som heter David Vikgren, en mycket bättre poet än jag. Han har lärt mig att jag kan göra vad jag vill, skriva om vad som helst, och på det sättet har jag inte gjort förut. Förr har jag tänkt att jag ska knäcka någon poetisk kod som jag har varit lite hämmad av. Nu struntar jag i om den koden finns eller inte. På ett sätt hänger det ihop med att bli äldre, inte så mycket i den här boken just, men på det sättet att allt blir mer prestigelöst.

I ett program i Sveriges radio om den färske nobelpristagaren Bob Dylan återger musikjournalisten Stefan Wermelin Dylans fråga om varför man ska hänga med i en musikvärld som riktar sig till tolvåringar och kalla sig seriös. För Dylan och andra som varit med ett tag gäller det att vårda sin vuxenhet utan att bli passé. Mattias Alkberg som släppt skivor, i bred mening inom pop och rock, i snart 25 år ser ämnet som angeläget.

– Det här har jag tänkt mycket på. Jag tycker att popmusik borde behandlas som den museala konstform det är. En idé är att popmusiken ska ha samma institutionsstöd som jazzen, konstmusiken och den klassiska musiken haft så länge den här typen av stöd har funnits. Jag talar om turnéstöd och stöd till arrangörer. Jag vet inte om det är en lösning, men en tanke som är värd att tänka. Jag tillhör en värld och en tid som inte riktigt finns längre. Traditionellt har den uppfattats som kommersiell, som riktad till ungdomar och som att den ska klara sig själv, men jag tycker inte att ungdomar är intresserade i dag som de kanske var på 60- och 70-talet. Dessutom har rocken setts på som en fluga, som något man växer ifrån.

Jazzen bar sig länge som kommersiell ungdomsmusik, men popmusiken tog över.  i dag är kanske även den senare en musikstil som sett sina kommersiella glansdagar.

– Långt in på 50-talet var jazzen något brett. Rocken, eller i alla fall popmusik i den meningen att artisterna skriver sina egna låtar, var väl en subkultur ända fram till Beatles.

Den svenske arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson använde begreppet tendens i meningen syfte och drivkraft hos författaren snarare än som tydligt uttalat rättesnöre för berättelsen. Han menade att en författare bör ha tendens. Hur förhåller sig Alkberg till det?

– Det går lite i vågor. När jag upptäcker att det finns något sådant vänder jag mig emot det, men jag vänder mig emot allt som jag själv gör. Så fort jag märker att jag gör någonting av en anledning blir jag misstänksam. Kanske är det svårt att förklara, men jag tänker att jag vill inte vara ägd av någon, inte ens av mig själv. Socialt, som människa i livet, är det besvärligt men som konstnär är det ganska skönt att ha möjligheten och friheten att ändra mig och riva upp saker som jag gjort. Men tendensen? I den mån jag har ett syfte är det att människor som känner sig ensamma ska känna att de i alla fall inte är ensamma om att vara ensamma. Men även det tycker jag låter floskligt och pretentiöst. Som att jag är ute på något uppdrag. Det är jag absolut inte.

Är motivet då ett avståndstagande?

– Nej, inte ett avståndstagande i sig, men däremot vill jag väl säga det att jag inte är så bekväm med livet liksom. Jag är inte så arg som folk tror, jag är mycket blygare än vad folk tror och jag vill säga det så att folk ska förstå det. På det sättet är jag även självbiografisk, men jag är inte självbiografisk på ett faktiskt sätt, att jag skriver om mina egna upplevelser ordagrannt och tycker att de är viktiga, för det tycker jag inte. Men känslan jag går in med är att jag har svårt att kommunicera på andra sätt. Då får det bli musik eller poesi. När jag skriver krönikor och annat i tidningar går jag in i en persona mycket mer. Då är jag en som har åsikter, men på det sättet är jag inte så mycket egentligen annars.

Text & foto: Pär Jonasson

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.