Hannele Mikaela Taivassalos roman In transit är ett mycket medvetet bygge. Titeln ringar in dess idémässiga ärende, den Mucha-vackra pärmen som låter en kvinnokropp och en karta smälta in i varandra illustrerar den förening av geografi och begär genom vilken Taivassalos tematisering av övergång och rörelse löper. Romanen inleds med ett utdrag ur en resedagbok. Denna återkommer romanen igenom och bjuder på ytterligare ett slags metareflektion över helheten. Ibland är den briljant, men ännu oftare är den för mycket. För tydlig och för tunn för att nå upp till den suggestiva komplexitet som romanens mer gestaltande partier uppvisar.
Här får vi följa tre personer, tre livsvägar. Galadriel, Vera och Sem kommer från samma släkt och samma rurala landshåla varifrån de vid olika tider har sökt sig bort och till vilken de av olika anledningar sett sig tvungna att återvända. Någon gång vid mitten av 1900-talet ger sig Sem av mot hamnarbete i Stockholm. I bagaget har han en i landsbygdstillvaron otänkbar, förtigen och kvävd lust som får vakna till liv i hans Stockholmsparentes, men bara för att dövas igen när han blir återkallad till verkligheten som jordbrukarson och arvinge. Vera åker till huvudstaden för att ”arbeta och dansa”, först som barnflicka och sen på fabrik. Hennes till synes sorglösa dröm blir till en dyrköpt erfarenhet av att vara den andra kvinnan, en erfarenhet som driver henne hem till landsbygden igen. Galadriel representerar en yngre generations kringflackande. Diverse jobb tar henne bort, först ut i Europa och sen till Los Angeles och Bombay. Också hon hittar sig själv i en relation som måste förtigas, och också hon återvänder till barndomens hemtrakt, till minnesdränkta hus, en förvildad trädgård och en kringskuren tillvaro.
Genom sina personer fångar Taivassalo rörelsemönster som är både allmängiltiga och specifika. Hon tecknar urbanisering och hemvändande, törst efter självförverkligande och längtan efter tillhörighet. Men hon visar också hur både självförverkligandet och tillhörigheten kan bli till förpliktigande påbud.
Taivassalo rör sig friskt mellan Galadriel, Vera och Sem, låter dem framträda i ljuset av varandra. Hennes hantering är ofta drastisk. Hon liksom sågar sig genom scenerna hon tecknar. Hennes berättande är som en tandad klinga som letar sig in, än i gestalternas längtan och än i deras resignation. Där en Austen hade låtit oss bara ana dissekerar Taivassalo, men på ett sätt som blottlägger andra skikt, ger oss andra aningar.
Det högstämda, ibland svulstigt utsmyckade som sedan tidigare kännetecknar Taivassalos språk förekommer också här, men tuktat, varvat med ett mer lågmält bildspråk. Och det är i denna nya behärskning hon verkligen lyser. Kanske är det därför berättelsen om Sem kommer närmast. Med en väl avvägd blandning av precision och rymd frammanar Taivassalo ett slags inre nödvändighet i hans historia, en dimension som nog finns, men som snarare urvattnas i de mer utdragna och utbroderade skildringarna av Vera och Galadriel.
Säkert handlar det också om min utblick som läsare. Om att jag har den nödvändiga distansen för att uppfatta och uppskatta berättelsen om Sem, medan i synnerhet berättelsen om Galadriel kommer för nära som en skildring av min generations privilegierade kringflackande. Här blottlägger Taivassalo det likriktade i vårt giriga irrande efter oss själva, i vår fåfänga tro på att vi är på väg när vi låter oss slussas genom anonyma ankomsthallar i en förutsägbar uppsättning storstäder. Den berättelsen ekar av en tomhet jag har svårt att ta till mig, möjligen för att den också är min.
Ändå är tomhet ett missvisande ord för att beskriva In transit. Om någon kan konsten att fylla så är det Taivassalo. Hos henne är begäret inte brist, utan byggmaterial. Erotiken är ingen krydda, den är romanens tematik, dess ärende, en avgörande aspekt av det övergångens ingenmansland Taivassalo undersöker. Någonstans slår det mig att hettan som plötsligt flammar upp mellan Galadriel och hennes älskare har hunnit vara plötslig ganska många gånger redan. Men det är först alldeles på slutet av boken mättnadskänslan infinner sig. Fram till dess håller Taivassalos mästerliga hand med sexscener ett stadigt grepp om läsaren.
Text: Freja Rudels
Illustration: Sanna Mander
Hannele Mikaela Taivassalo:
In transit. Förlaget, 2016.