Mode förgår men stil består, lär Coco Chanel en gång ha sagt om de kläder hon skapade. Och hon fick rätt, få klädesplagg har väl fortfarande så hög status som Chanels stramt skurna tweedjackor med respektingivande prislapp. I romanen Den lilla svarta ger sig Sanna Tahvanainen än en gång in i arbetet med att skönlitterärt teckna konturerna av en stark kvinna. Det viktorianska England och dess drottning som vi mötte i romanen Bär den som en krona (2013) ger nu plats åt 1920-talets Paris och en helt annan typ av regent.
I Den lilla svarta är Coco Chanel en karriärdrottning av klass, en ”liten svart tjur” med siktet inställt på världsherravälde. Med en hand klipper hon till en moderiktig skuren dräkt, med den andra förför hon en charmerande älskare. Med ett säkert framskridande och dialogdrivet språk beskriver Tahvanainen hur Coco går från klarhet till klarhet med den berömda parfymen ”Nr. 5” och den lilla svarta klänningen.
Bakom Cocos svartklädda och blankpolerade yta gapar ändå en personlig avgrund av neurotiska lögner, ovilja att äta och en oförmåga att sova ensam, även om sovrummet är stort, vitt och väldekorerat. Sorgen efter den bortgångne älskaren Boy Chapel utgör fonden för berättelsen och gör sig flera gånger påmind i Cocos liv, trots genombrott och ekonomiska framgångar.
Den lilla svarta är ändå ingen banal tragedi om hur pengar inte kan ersätta äkta kärlek. Tahvanainens Coco kan inte offerförklaras. Hon är fyndigt giftig, ofta på gränsen till elak, och modern på ett slående sätt. I en av bokens intressantaste scener sitter Coco och on-off-älskaren Pierre Reverdy och spånar kring en samling Chanelmaximer, noga vägande ordens slagkraftighet. Citaten, flera av dem autentiska och publicerade i samtida magasin, vävs in i dialogen och bränner läsaren i ögonen: ”Jag skapar inte mode, jag är mode”. ”Modet är skapat för att bli omodernt”. ”#Chanel” kan jag inte låta bli att tänka, och notera att Coco antagligen skulle ha varit som fisken i vattnet i de moderna sociala medierna. Den lilla svarta tecknar ett porträtt av en karriärkvinna som kan sin marknadsföring och som förstår att utnyttja resurserna omkring sig, oberoende av vad, eller vilka, de är.
Den lilla svarta är en rättfram bok om stil och mode, som undviker att bli ytlig och som berättar en intressant historia. Då jag läst klart romanen sitter jag ändå kvar en stund och funderar på det som blev oskrivet. Vad skulle ha kommit efter Cocos drömlika tågresa genom Amerika? Eller efter andra världskriget och dess mörka skuggor?
Tahvanainen har i intervjuer berättat att hon medvetet valt att koncentrera sin berättelse till karriäristen Chanel, kvinnan som var stark i sitt arbete och levde för stilen. Detta är givetvis helt i sin ordning, Den lilla svarta är en skönlitterär roman och behöver inte vara någon biografi. Men jag kan ändå inte låta bli att undra över vad Tahvanainen skulle ha gjort med en karaktär som också innehåller djupt obekväma dimensioner. Det ska bli intressant att se vilken betydelsefull kvinna Tahvanainen tänker ge sin röst åt härnäst.
Matilda Hakala
Sanna Tahvanainen: Den lilla svarta. Schildts &
Söderströms, 2016.
