Ett samhälle som spelar på bästa fot

av Axel Vikström

När hon ville börja spela fotboll tvingades hon kalla sig för Pelle för att få vara med. I dag är Pia Sundhage OS-medaljör och en folkkär galjonsfigur för den svenska damfotbollen. Nu önskar hon att samhället skulle kunna visa upp samma solidaritet som hennes spelare ute på planen.

När Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur var det många som suckade över Svenska Akademiens beslut. Inte Pia Sundhage. När det svenska fotbollslandslaget efter OS-silvret hyllades vid hemkomsten till Sverige greppade förbundskaptenen mikrofonen och sjöng The times they are a’changin inför ett hav av blågula flaggor i Kungsträdgården i Stockholm.

– Dylans låtar var de första jag lärde mig spela på gitarr, säger Sundhage när vi träffas på ett hotell i Göteborg dagen innan en träningslandskamp mot Iran.

– Men det är först på senare år som jag börjat förstå hans texter. Jag tyckte låten passade bra att sjunga dels för att vi hade förändrat tiden genom att ta Sveriges första OS-silver i fotboll, men också med tanke på allt som händer i världen. Till exempel hur livet förändras för alla människor som flyr från Syrien.

Sundhages mamma Karin hade länge förhoppningar om att hennes dotter skulle satsa på en karriär inom musiken. Så blev det inte – istället kom hon att bli en pionjär för fotbollsspelande kvinnor och en av Sveriges mest framstående spelare genom tiderna. Med tiden har hon blivit den kanske starkaste symbolen för damfotbollen och hennes epitet som folkkär befästes ytterligare i somras när hon ledde Sverige till OS-silvret. När förbundskapten Sundhage talar, då talar damfotbollen.

– Ibland kan det vara lite tröttsamt, för jag får ju aldrig vara privat eller personlig. Jag tror det är rätt utpekande för kvinnor att det lätt blir att man alltid representerar en hel grupp. Men jag har accepterat att det är så, och nu kör jag allt vad jag kan i damfotbollens namn.

Solidaritet i blodet

Påståendet att idrott och politik inte ska blandas ihop har Sundhage aldrig förstått sig på. Hon växte upp med socialistiska föräldrar i 1970-talets Ulricehamn och uppmuntrades från tidig ålder att diskutera samhällsfrågor och ideologi. Många ögonbryn höjdes bland klasskamraterna när Pia i tredje årskursen under religionsundervisningen ifrågasatte att det fanns en gud. Under spelarkarriären reste gitarren alltid med, och när hon inte spelade röda kampsånger kunde hon sitta sent uppe om nätterna och diskutera allt från kärnkraft till fördelningsfrågor.

– Det har aldrig handlat om något politiskt uppvaknande. Jag är uppvuxen i en stor familj och ordet solidaritet var centralt i vårt hem. Mamma och pappa är borta nu, men vi syskon brukar säga att viljan att hjälpas åt sitter i blodet på oss. Det är nog därför det aldrig varit aktuellt med individuell idrott för mig. Jag vill göra saker med andra.

Solidaritet har även spelat en stor roll i Sundhages ledarskap. Även på landslagsnivå har spelarna tydliga styrkor och svagheter, och Sundhages positiva filosofi går ut på att uppmuntra styrkorna istället för att främst jobba på svagheterna. I efterhand har Sundhage lärt sig att detta tydligen kallas för ”salutogent ledarskap”. Själv brukar hon uttrycka sig i fotbollstermer genom att uppmuntra till att ”spela på bästa fot”.

– Även om det på fotbollsplanen, liksom i samhället, finns de som är stora och starka så behöver vi ändå varandra. Detsamma gäller mig själv: ensam är jag oduglig, men tillsammans med andra kan jag faktiskt vara bäst i världen. Mitt viktigaste uppdrag är att få spelarna att använda sina styrkor för att hjälpa varandra.

Från Pelle till Pia

När Sundhage som sjuåring började spela organiserad fotboll fick hon lira med Marbäck IF:s pojkar eftersom det inte fanns något flicklag på orten. För att komma runt reglerna kallade tränaren Kent-Olof Johansson Pia för ”Pelle”. Det tog tre år innan några ledare i ett motståndarlag upptäckte att denna Pelle i själva verket var en flicka. Under decennierna som gått har damfotbollen tagit stora steg framåt – i dag finns det omkring 170 000 registrerade spelare. På elitnivå är löneskillnaderna däremot fortfarande astronomiska, och jämställdhetsdiskussionen handlar oftast om hur kvinnorna ska nå upp till herrarnas nivå. Men Sundhage anser att debatten hamnat lite snett.

– Varför jämförs inte Martas lön med en sjuksysters istället för med Zlatans? Istället för att kräva lönerna som herrarna tjänar borde damfotbollen gå i bräschen och säga att det inte är friskt att någon tjänar så stora summor. Men att säga att så är ju att svära i kyrkan.

Så debatten saknar ett klassperspektiv?

– Ja, man borde inte bara tala om att likställa dam- och herrfotbollen. Man ska ha resurser så man klarar sig, men de där sjuka pengarna som herrfotbollen har behöver vi inte. Det går att vara sund istället.

Innan du tog över Sverige var du under fem år förbundskapten för USA. Hur var det att verka i ett land där individualismen är kung?

– Det som är spännande med den amerikanska ligan är att där finns begränsningar för hur mycket de olika lagen får spendera. Den jämlikhetstanken skapade en väldigt jämn serie.

Tycker du att något liknande borde införas i Europa?

– Svårt att säga, jag har inte riktigt en bestämd uppfattning om vad konsekvenserna skulle bli. Men jag kan säga att det var häftigt i USA.

Under tiden i USA avböjde du att träffa såväl George W Bush och Barack Obama. Blev det några reaktioner på det?

– Nej, eftersom de från början gav mig möjligheten att tacka nej. Det var dessutom flera av spelarna som inte åkte till Bush. Obama tror jag att alla hälsade på, men jag ville hellre åka hem till Sverige.

Är det inte lite paradoxalt att du som förespråkar gränsöverskridande politiska lösningar är förbundskapten för ett nationellt lag?

– Haha, det var ju en spännande fråga. Men jag tror att nationalism även kan vara en god sak. Se bara på herrlandslaget, att allt färre av spelarna där ser ut som den ”typiska vita svensken” har enligt mig gjort laget jävligt mycket intressantare. En sådan nationalism kan innehålla en mångfald som inte behöver gå emot tanken om solidaritet.

Solidaritet på villovägar

Sundhage säger att det händer att hon får höra att hon inte borde uttala sig så politiskt. Hon tror att det beror på att folk ofta blandar ihop ”politik” och ”partipolitik”.  Enligt henne är allting i samhället politiskt, och som en person med inflytande ser hon det som sitt ansvar att säga vettiga saker så länge det finns någon som vill lyssna till henne.

– Ibland blir det lite halvtokigt när jag säger rakt ut vad jag tänker, men jag tycker inte man ska ta sig själv på för stort allvar. Det är ändå ingen nyhet nästa vecka.

Hon tvivlar dessutom på hur stor makt hon i slutändan har att påverka opinionen.

– Man kan fråga sig hur mycket det här med att våga stå för någonting egentligen bidrar med? För jag gör ju inget konkret för att förändra samhället. Förutom att sortera sopor då. Som varje samhällsmedborgare bör göra.

Innan vi skiljs åt frågar jag Sundhage vad hon känner när hon ser den svenska samhällsutvecklingen 2016. Hon skakar på huvudet och konstaterar besviket att de solidariska värderingarna hon växte upp med spelar en allt mindre roll i de politiska besluten.

– Jag är uppväxt med statliga bolag som fanns till för folks behov. Statens Järnvägar eftersom alla behöver åka någonstans, Elverket eftersom alla behöver värme. Så är det ju inte längre. Jag tycker inte om att man privatiserar sådant som alla människor behöver, och att man får göra vinster på våra skattepengar inom skola och vård. Det skrämmer mig.

Sundhage samlar ihop sina papper och reser sig ur den svarta fåtöljen för att fortsätta förberedelserna inför morgondagens landskamp.

– Man kan minsann säga att the times are a’changin.

Text & foto: Axel Vikström

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.