Martina Reuter.
Padova och Bologna är också de universitet där man sedan sen medeltid hittar en liten, men kontinuerlig ström av kvinnor, som inte enbart gavs möjlighet att lyssna på föreläsningar utan också att undervisa och avlägga universitetsexamina. Elena Cornaro Piscopia är veterligen den första kvinnan i världen som doktorerade, i filosofi vid Padova universitet 1678, men redan 1296 föreläste Bettisia Gozzadini i juridik vid Bologna universitet. Det är talande att Piscopia egentligen hade velat doktorera i teologi, men det tilläts hon ändå inte, så hon valde filosofi istället.
Då man granskar renässansens akademiska kontext handlar centrum och periferi ganska mycket om avståndet till kyrkan, som i sina katolska, anglikanska och protestantiska varianter var en avgörande universitetspolitisk maktfaktor. De konservativa strömningarna vid Sorbonne förstärktes av universitetets nära anknytning till den franska katolska kyrkan, som i sin tur hade nära band till den franska monarkin, medan Padova och Bologna låg på lagom avstånd från både Paris och Vatikanen och verkade i en politisk miljö bestående av relativt autonoma stadsstater.
Det är intressant att fundera på vad motsvarande relation mellan centrum och periferi skulle innebära idag. Det är lätt att se hur förväntningar om ekonomisk produktivitet har ersatt kyrkan som universitetspolitisk maktfaktor, men det är svårare att identifiera centrum och periferi, som i sig alltid är relativa begrepp. Vetenskapen i sig är internationell och de akademiska centren är i viss mån de samma som under renässansen, men vetenskapspolitiken är, trots allt prat om internationalisering, i allra högsta grad nationell i och med att nationalstaten och dess ekonomiska intressen har ersatt en till sin karaktär internationell kyrka.
Om man antar ett nationellt perspektiv så framträder Helsingfors universitet som centrum och landets övriga universitet som mer eller mindre perifera. Framtidens vetenskapshistoriker får avgöra om forskningen i Helsingfors skall ses som akademiskt konservativare än forskningen ute i periferin, men man kan redan i samtiden se att Helsingfors universitet visat stor undfallenhet inför den universitetspolitiska makten. Helsingfors universitet var det universitet som med sin dåvarande kansler Ilkka Niiniluoto i spetsen tydligast ställde sig bakom den nya universitetslag som trädde i kraft 2010 och har varit det universitet som samvetsgrannast implementerat den nuvarande regeringens universitetspolitik, med omfattande uppsägningar som följd.
Om man antar ett internationellt perspektiv och fokuserar på tongivande akademiska centrum, såsom Oxford, Cambridge eller Harvard, så framträder inte motsvarande undfallenhet. Detta beror förstås på att dessa är ekonomiskt starka och genuint autonoma enheter. Här verkar centrum och periferi inte alls handla om geografi eller akademisk tyngd utan snarare om hur långt avstånd man kan upprätthålla till olika former av extern styrning. Renässansens Sorbonne och dagens Helsingfors universitet befinner sig i maktens centrum, vars anspråk de inte kan fly undan, medan renässansens Padova och Bologna och dagens Oxford, Cambridge och Harvard har en autonomi som gör att de kan hålla sig i maktens periferi.
Martina Reuter
undervisar i genusforskning i den relativa periferin vid Jyväskylä universitet.
Foto: Miguel Virkkunen Carvalho
