Ett år av orkaner

av Janne Wass

Om 2016 var ett stormigt år för Europa, tyder det mesta på att vinden når orkanstyrka 2017. Ytterhögern och nyliberalismen dominerar då de breda solidaritetsidealen och politiska massrörelser ger vika för ett allt mer individcentrerat tänkande.

EU är populismens piñata, säger Francois Heisbourg, chef för tankesmedjan IISS, till The New York Times. Brexitomröstningen med sitt enkla ja-nej-alternativ gav missnöjda britter chansen att slå näven i bordet och protestera mot den rådande samhällsordningen. I det populistiska narrativet, där ideologiska övertygelser och politisk teori får allt mindre utrymme, får den europeiska unionen, likt ett ondskefullt imperium, bli symbolen för allt som är fel. ”Om det är sant eller inte är sedan en annan femma. Det är så här som folk upplever de här sakerna”, sade Sannfinländarnas partisekreterare Riikka Slunga-Poutsalo i augusti 2015. Då gällde det integrationsfrågor, mer bestämt uppfattningen att staten öser pengar över invandrare.

Val förrättas i år i många europeiska länder, och det finns tecken på att det folkliga missnöjet kan leda till att populistiska högerrörelser kommer till makten på många håll. Händelserna i USA och Storbritannien i fjol har visat att högerpopulismen inte längre kan förringas.

Tyska AfD näst störst?

I Frankrike röstar folket i år fram en ny president, och valet kommer med största sannolikhet att stå mellan konservativa Francois Fillon och högerextrema Marine Le Pen. Tidigare socialistpartisten Emmanuel Macron kan överraska, stödd av den nygrundade rörelsen En Marche! som flörtar över så gott som alla partigränser. Vänsterfrontens Jean-Luc Mélenchon är något av en ljusglimt för den traditionella radikalvänstern i Europa, men trots ett stadigt opinionsstöd på mellan 12 och 15 procent kommer han inte att räcka ända fram. Gallupar visar att Le Pen inte borde ha någon chans mot vare sig Macron eller Fillon i en andra omgång, men som vi sett 2016, bör man inte förlita sig för mycket på opinionsundersökningar.

Tyskland förrättar parlamentsval, och i förlängningen val av rikskansler, hösten 2017. Angela Merkels kristdemokratiska CDU ser ut att kunna ta en ohotad seger, men dess totala dominans på den politiska arenan är däremot hotad. Från ett stöd på närmare 50 procent för några år sedan, visar senare mätningar att partiet endast har ett stöd på knappt över 30 procent i dag. Den stora frågan är snarast om högerextrema AfD kommer att gå om Socialdemokraterna som näst största parti. Det skulle vara ett historiskt valresultat i ett Tyskland som drivit nolltolerans för nazism sedan andra världskriget.

Wilders mot seger

Också Italien ser ut att få överraskande val, efter att premiärminister Matteo Renzis EU-stödda reformförslag röstades ned vid årsskiftet, och Renzi meddelade att han avgår från sin post. I Italien har missnöjet kanaliserats i den brokiga Femstjärnerörelsen, ledd av komikern Beppe Grillo. Det är svårt att kalla Femstjärnerörelsen för ett ytterhögerparti, eftersom det rymmer populism av alla färger, men otvivelaktigt är det ett parti som driver ett starkt EU-motstånd, och som kunde sätta Italiens EU-medlemskap, och i förlängningen hela EU, i gungning.

Den allra största risken för högerpopulistiskt styre föreligger i Nederländerna, som också går till parlamentsval 2017. Premiärminister Mark Ruttes moderata högerparti har långsamt gått kräftgång i opinionsmätningarna, medan det näst största riksdagspartiet Arbetarpartiet fullständigt har kollapsat, från 38 procent av rösterna i det förra valet till ett opinionsstöd på endast 10 procent i de senaste mätningarna. Val hålls i mars, och sedan november är det islamofoben Geert Wilders Frihetsparti som dominerat opinionsundersökningarna – ofta med hela tio procents marginal till närmaste rival.

Missnöjda medborgare

Diskussionen om invandring och islam kommer inte att bedarra under 2017, inte heller de rasistiska attackerna, vare sig de verbala eller fysiska. I takt med att Europas muslimska befolkning allt kraftigare demoniseras och marginaliseras, kommer allt fler muslimer att radikaliseras och drivas till terrordåd, och den onda spiralen fortsätter nedåt.

Lägg till detta att EU, nio år efter den amerikanska bolånekraschen, fortfarande inte har återhämtat sig från finanskrisen. Ungdomsarbetslösheten i flera länder närmar sig 40 procent, Spanien dras med hög bostadslöshet, Grekland dras med hög arbetslöshet och den ekonomiska tillväxten är långsam. Folk över hela Europa känner att deras basservice och grundtrygghet har fasats ut till förmån för bankirer och spekulanter som i stället för att ställas till svars för krisen räddades med miljardpaket.

Ideologins sorti

Där missnöjda medborgare tidigare vänt sig till vänstern för att bekämpa rövarkapitalism, verkar det i dag som som allt fler snarare väljer att gå ännu längre högerut. Men kruxet här är att för många betyder höger och vänster inte längre något. I och med Sovjetunionens långsamma förfall dog långsamt också den ideologiskt drivna massrörelsen. Högerpartierna sanerade bort ideologin ur det politiska språket och har i årtionden odlat myten om att höger-vänster-skalan är föråldrad, att vi alla nu är medelklass och att motsättningarnas tid är förbi. I skrämselhicka följde världens socialdemokratiska partier efter med den tredje vägen. Då vi nu alla hör till samma grupp, betyder det att vi på samma gång är ensamma.

Då det inte längre finns trygghet i en gemenskap, ett samhälleligt fördrag som garanterar att vi alla tar hand om varandra, är det naturligt att vi vänder taggarna utåt i försvar. När inte längre Folkhemmet existerar, måste vi skapa nya hem som utgår från oss själva: sociala, pyskologiska och ideologiska hem. Så uppstår identitetspolitiken, som slagit igenom på alla fronter. Vi utgår inte längre från det allmänna bästa, utan från den närmaste kretsens bästa, i förlängningen från vårt eget bästa. I stället för att kämpa för det allmänna goda, är vi i dag allt mer intresserade av att försvara intressegrupper – de må sedan vara ”vita finländare”, ”transpersoner” eller ”irakiska asylsökande”. Även om transpersoners och irakiska asylsökandes rättigheter är viktiga att främja och beskydda, finns risken att allt arbete som läggs ned på detta beskydd rinner ut i sanden om det inte kan läggas in i ett större samhälleligt sammanhang: en vision av hur världen ska se ut och enligt vilka ideologiska och politiska principer den ska fungera. Upprätthållandet av mänskliga rättigheter och solidaritet kräver att det i bakgrunden finns ett system som värdesätter dessa, och än viktigare: är redo att betala för att dessa ska förverkligas. Så länge alla fortsätter att slåss om sin egen lilla åkerplätt i stället för att arbeta för ett större gemensamt gott, kommer högerns kvartalspolitik att fortsätta utarma folket, och folket kommer att fortsätta dra sig allt längre in bakom sina egna murar.

Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.