Under Finlands jubileumsår 2017 kommer vi att få höra mycket om den finländska filmen. Men vi borde egentligen inte tala om ”nationell film”, anser Matteo Stocchetti och Daniel Lindblom.
Ibland vet vi inte vad vi talar om. Eller rättare sagt: vi talar om saker vars verkliga ursprung eller betydelse vi inte specifikt känner till. Som nationell film. Detta uttryck är inbäddat i idén om att det finns en sorts film som är ”nationell” och som hävdar att det finns något som alldeles säkert kan kallas för ”nation.”
Då vi talar om film separat från ”nationell”, verkar det ganska harmlöst. Spelfilm har ju precis som litteratur alltid varit ett medium som behandlar mänsklig upplevelse. Fast i film utökas eller begränsas vår upplevelse med bestämda bilder och ljud. Filmälskare, biobesökare, består enkelt sett av folk, oberoende av nationalitet och etnicitet, som delar passionen för berättelser om mänsklig upplevelse. Om reflektion över människan och människans handlingar, liv och känslor. Men då vi börjar tala om ”nationell film” blir saker och ting betydligt mer komplicerade. För det första går det inte att se ”nationen.” Det går endast att se och känna av dess symboler, dess effekt på människor som tror på ”nationen.” Framförallt på den ”egna nationen.”
Tron på ”nationen” är som tron på en gud: det går inte att se gud, liksom det inte går att se nationen. Men tror du på den så styr den ditt liv och kan få dig att göra både goda och hemska saker. ”Nationens” makt är inte folkets makt, inte heller dess teknologiska, materiella eller intellektuella och spirituella makt. Mindre synlig, men desto viktigare för nationens makt, är den retorik som mobiliserar dem som påverkas av nationalism och nationalistisk predikan; känslan och idén, framom tanken, om ett vackert och starkt ”Vi.”
Stil och teknik
Sett ur ett neutralt perspektiv måste vi, då vi talar om ”nationell film”, se till att benämningen inte tar över våra tankar, och framförallt våra känslor, och påverkar det vi vill säga. Vi bör vara misstänksamma till att använda termen ”nationell film”. Vi bör använda den endast i vetskap om, och i relation till, termens makt med tanke på den propaganda som nationell film ofta färgats av. Sett från den oskyldiga sidan handlar nationell film förstås om tradition: ett sätt att göra film som är starkt färgat av ett förflutet som präglas av tema, stil och teknik; inget mer eller mindre än ”ett sätt att göra saker på”, som erbjuder viktiga synpunkter i till exempel filmundervisning eller filmanalys. Och historia förstås.
Men det finns en annan och mindre oskyldig sida.
Problemet med nationen
Ända sedan filmens födelse har mediet använts för att fylla medborgarnas fantasi med representation om nationen: dess myter, historia, minne, symboler, berättelser och offer. Myten om nationen förstärktes liksom genom litteraturen också genom filmen, som hämtade med sig den levande bilden. Den nationella filmen använder sig både av minne och glömska genom att välja selektiva delar av till exempel ett lands historia och därmed skapa en masspublik; människor som berörs av den egna nationens uppoffring och skönhet går och ser filmer där hedrandet av nationen och hedrandet av ”Oss” visas.
Nationen är ett koncept som stöder nationalism i all dess mening och framförallt i dess förmåga att eliminera diversitet. Problemet med nationell film är inte osanning, eftersom film och berättelser ofta blir mer som sagor som bygger på en form av sanning (selektivt minne); något är alltid osant och vinklat, ofta till hjältens (inte så sällan den nationella hjältens) fördel. Nationell film kan också ses som en viktig studie i filmutbildning. Men själva problemet ligger i att inte kunna skilja på nationell kulturtradition och nationalistisk kultur. ”Nationell film” borde hellre ses som en tradition, och vad viktigare: användas som traditionellt filmberättande, istället för att användas som medium för möjlig nationalism – som ser kulturella olikheter som förorening.
Frågan är: vad skulle hända om vi började se på film från ett annat perspektiv? Då tanken om att ”nationen” är på nedgång börjar forma vårt sätt att tänka, göra, lära, kritisera film – vad händer då i praktiken? Och om vi börjar tro att film skapar sin egen publik: vilken sorts film och vilken sorts publik växer fram genom denna epistemologiska förändring?
Imperialistiskt Hollywood
Detta har förstås redan hänt. Vid tiden för andra världskriget började de ”nationella” Hollywoodfilmer som gjordes inom ramarna för studiosystemet bli transnationella, för att idag vara globala. Och global film kan ses som imperialistisk film, och nationell film kan inte bekämpa imperialistisk film. Imperialistisk film stöds nämligen av ett universellt anspråk som nationell film inte har. Nationell film behövs inte; den kan varken stöda kulturella minoriteter eller diversitet. Dessutom är uttrycket ”finsk film” eller ”fransk film” missledande. ”Finsk film”, till exempel, är inte filmer gjorda av Aki Kaurismäki, trots att en stor del av det globala filmsamfundet tycks tro att den mest kända finländska filmregissören representerar finländsk film. Nej, Kaurismäki representerar Kaurismäki och hans filmatiska värld. Liksom Fellini – vars filmer är väldigt annorlunda än till exempel Bertoluccis eller Pasolinis filmer – representerar Fellinis egen värld.
Eftersom Hollywood är den globala – imperialistiska – kraft som påverkar all filmindustri, kan ”nationell film” – fransk, finsk, spansk, portugisisk – enbart existera som i ett ghetto till Hollywood. Som djur på zoo. Vi går och ser på fransk film som vi går och ser på ett lejon i bur.
Då vi slutar prata om, och slutar tro på, nationell film, och istället börjar prata om individuella filmkonstnärer – vilket Fellini, Bertolucci, Antonioni och flera andra var – kommer vi längre. Då talar vi om individer. Och står också emot Hollywoods kulturella imperialism.
Matteo Stocchetti och
Daniel Lindblom