Bara halvbra flyktingfilm – trots viktigt ämne

av Zinaida Lindén

Sex år efter sitt franska flyktingdrama Le Havre är Aki Kaurismäki tillbaka i det dystert stiliga retro-Helsingfors. Här korsas vägarna för en ung man från Aleppo (Sherwan Haji) och en kantstött finsk handelsresande (Sakari Kuosmanen).

I likhet med huvudkaraktären i Mannen utan minne (Mies vailla menneisyyttä) tvingas Khaled börja ett nytt liv i en miljö där ingen känner honom. Migrationsverkets byråkrater tar mått och fingeravtryck på Khaled, placerar honom i en cell, intervjuar honom i ett rum utrustat med skrivmaskiner och trådtelefoner.

Khaleds syster, hans enda överlevande anhöriga, blev kvar i Turkiet. Hans högsta dröm är att hitta henne och få henne över till Finland.

Det första hans blick faller på i Helsingfors är ironiskt nog VR:s slogan: ”Mot gemensamma mål”, på svenska. Därefter får han syn på en gatumusiker (Tuomari Nurmio). Sången signalerar att bakom hörnet finns ett grannskap där medmänniskorna är vänliga.

Men bakom ett annat hörn lurar ren och skär ondska.

Handelsresanden Wikström separerar från sin försupna sambo (Kaija Pakarinen) och beslutar sig för att byta karriär.

”Jag vill flytta till Mexiko, dricka sake och dansa hula-hula”, meddelar hans melankoliska arbetskamrat (Kati Outinen). Men Wikström vill inte till Mexiko. I stället gör han som Snorkfröken i Muminfamiljen på Rivieran: han går på casino och vinner en förmögenhet.

Så börjar Wikströms liv som ägare till den tämligen hopplösa kvarterskrogen Gyllene stopet. Här finner han gemenskap och värme. På restaurangen jobbar Kaurismäkis gamla polare Ilkka Koivula och Janne Hyytyäinen. Nuppu Koivu från Lauri Timonens kortfilm Jeanne d’Arc gör en värdig insats som servitris.

Nu får berättelsen mera kött på benen. Kaurismäkis humor prunkar. I synnerhet hans japanska fans kommer att bli roade.

Ljus i natten, som är tillägnad filmvetaren Peter von Bagh, är späckad med allusioner: en hund vid namn Koistinen (en hälsning från Ljus i skymningen/Laitakaupungin valot), ett gäng med utslagna från Mannen utan minne, en ikonisk bild av den ensamme finske mannen, i det här fallet Wikström. ”Kallar dina vänner dig för Wallu?” ”Jag har inga vänner.”

Och så finns här massor med musik: Tuomari Nurmio, Harri Marstio, Antero Jakoila med flera. Ismo Haavisto charmar med sin blues. Även hans bror Marko Haavisto, vars låtar vi hört i Flickan från tändsticksfabriken (Tulitikkutehtaan tyttö) och i Mannen utan minne, är med på ett hörn.

Men trots sitt humana budskap lever inte filmen upp till förväntningarna. Kaurismäkis hårfina balansgång och förmåga att skapa moderna sagor sviker honom här. Manuset är lite väl anemiskt. Syriern Haji får inte många chanser att visa upp sin skådespelartalang. Han överskuggas av irakiern Hussein al-Bazoon som har ett par minnesvärda repliker: ”Ingen vill se oss, vi är till besvär”, ”Le inte på gatan, folk kommer att tro att du är galen.” Haji berör först i slutscenerna.

Timo Salminens avskalade foto imponerar. Den utdragna casinoscenen livas upp av Jörn Dönner i en kameoroll.

En del moment är inte psykologiskt underbyggda. Wikströms fru gör en så stark entré, med hårspolar, röd morgonrock, nagellack, en flaska Koskenkorva och en stor kaktus att det är svårt att köpa den tunna upplösningen av familjedramat.

Två gånger känner jag en klump i halsen. När Matti Rönkä i TV-rutan läser upp hemska nyheter från Aleppo, strax efter att Migrationsverkets asylbeslut fattats. Och så i finalen.

Text: Zinaida Lindén
Foto: Malla Hukkanen

Toivon tuolla puolen / Ljus i natten. Manus och regi: Aki Kaurismäki.
Foto: Timo Salminen.
I huvudrollerna: Sherwan Haji, Sakari Kuosmanen, Simon Hussein al-Bazoon, Ilkka Koivula, Janne Hyytiäinen, Nuppu Koivu. Dramakomedi. 98 min. Finland, 2017.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.