I en tid där bildning, kunskap och tänkande har fått vika undan för penningens överväldigande makt har också konstscenen splittrats till helt skilda världar, skriver konstkritikern Leena Kuumola i sin uppgörelse med dagens konstsyn.
Förundran är något av det mest oumbärliga för ett meningsfullt liv. Förmågan att uppmärksamma också det som annars lätt passerar obemärkt kan inte överskattas. Att stilla observera är förutom djupt tillfredsställande även behövligt för att undfly vanan och komma till insikt. Till synes små upptäckter skapar en grund ur vilken allt annat organiskt växer fram. Att acceptera slump och osäkerhet som en naturlig del av varat tyder på styrka och ihärdighet som båda behövs i konstnärligt skapande. Betydande konst uppstår med största sannolikhet i marginalen där det finns rum och förutsättningar för oberoende. Där ligger fokus på observation, eftertanke och upptäcktsglädje i stället för materiella framgångar. Marginalen har dock trängts undan i en tid där förtingligande, ytliga föreställningar och strävan efter ekonomisk vinning till stor del har ersatt den konstnärliga dialogen. På senare tid har även konstinstitutioner och kommersiella gallerier tvingats inse vikten av oberoende och visa intresse för fenomen bortom den etablerade konstscenen. Det har lett till paradoxer, till exempel när den till sitt ursprung oberoende och mot etablissemanget kritiska gatukonsten fann sin väg till salongerna och blev en allmän trend. En radikal gest förlorade sitt innehåll och blev till stora delar ointressant konst i en kontext som elementärt hör till det mål protesten riktats mot.
Med andra ord utgör konstens domäner tyvärr inget undantag i det mörker som under de senaste åren i allt större grad har brett ut sig. En outtröttlig entusiasm för nytta, vinst och konsumtion får allt mer absurda former som inte heller konsten besparats. Det råder ett slags storhetsvansinne och arrogant tanklöshet som uppstått ur ett sällan skådat välstånd i västliga samhällen, även i nordiska länder, där man dessutom lever under trygga omständigheter.
Marknadspratet har undan för undan slugt smugit sig in i konsten, i början som ironi och satir. På institutioner troddes det länge att termer och begrepp från näringslivet utan följder skulle kunna införlivas i konstsammanhang som ett slags formellt bevis för trovärdighet. Museer och andra konstinstitutioner är ivriga att ge prov på sin samhällsduglighet och försäkra sin förmåga att möta verkligheten såsom den ter sig ur byråkratins och makthavares perspektiv. Det man inte räknade med var att termer och begrepp inte uppstår ur tomma intet, i kölvattnet följer även ett annat sätt tänka.
Det har resulterat i en cynism som inte längre begränsar sig till konstmarknadens yttre former. Konst har i likhet med det mesta i samhället börjat likna en produkt som ses i relation till konsumtion. I en iver att tilltala massorna har konstens autonomi frivilligt övergetts. Reflektion och förundran inför ett konstverk skall det i dagens effektiva och snabba samhälle inte slösas tid på, allt skall vara omedelbart och lättförståeligt. Att tänka är elitistiskt och tyder dessutom på ett skrämmande behov av avskildhet, tvärtemot den långvariga trenden av det kollektiva. Konst skall inte gå att urskilja ur det vardagliga livet, ur reklamens och populärkulturens värld. Den skall vara igenkännbar och lätt att ta del av, som en harmlös och anpasslig spegelbild av den verklighet vi omges av. I praktiken innebär det premisser fullkomligt motsatta de tidigare. Vardagen och dess fenomen är inte att förakta som utgångspunkt för konsten, tvärtom utgör de en angelägen grund för försök att förstå samtiden. Dilemmat uppstår ur den skyndsamhet som i många fall går före eftertanken. Att utan en tillstymmelse till ett analytiskt sätt att förhålla sig, förflytta fenomen från en kontext till en annan är innehållslös populism, för att bli konst skall det redan bekanta och närvarande visas ur alternativa, oväntade perspektiv. Ett av många exempel på obetänksamhet utgörs av de oräkneliga konstverk som sågs under de första tiderna av den oväntade flyktingströmmen på färd mot Europa. Det vanligaste medlet blev flytvästar, bekanta från alla nyhetssändningar. De orangefärgade västarna var ett igenkännbart element som redan blivit en symbol för en bestämd period av kaos och mänskligt nöd. Att förflytta de konkreta flytvästarna från skådeplatserna till konstsammanhang blev en ihålig gest som endast upprepade nyhetsstoffet som sådant i en annan kontext. Var fanns tanken?
Enligt marknadens logik skall produkterna erbjuda svar på efterfrågan. Många museer liknar i dag nöjesparker där publiken bjuds in för att i stora skaror finna sin egen kreativitet. I stället för reflektion över det konstnärliga uttrycket uppmuntras publiken till varierande slags pyssel för att sedan ägna sig åt digitala självporträtt. Uppstår frågan om inte konstpubliken kraftigt undervärderas. Till följd av en simpel banalisering berövas publiken den stimulans och glädje som en stillsam begrundan kan skänka. Den berövas också spänningen av den oväntade insiktens tillblivelse, den oförklarliga magin och mycket annat. På museerna uppmuntras inte den självständiga tanken eller upplevelsen, snarare tvärtom. De utställda verkens natur har ofta på förhand fastställts och står att läsa i en detaljerad tolkning intill respektive verk. Konst- och kulturhistorisk realia har genom tiderna hört till museernas uppgifter men tolkning är någonting helt annat och skall lämnas till betraktaren. Utan möjlighet att ur egna utgångspunkter uppleva och tolka reduceras konstupplevelsen till en förutbestämd och därmed ointressant mekanisk upplevelse utan mening.
Men vad är att förvänta sig av en konstvärld som länge böjt sig i djup vördnad inför sina auktoriteter? Mot förmodan är inte dessa konstnärer utan hör till en fåfäng, svällande skara kuratorer och annat konstfolk bortom själva skapandet. Med ett osvikligt självtroende ser de i sämsta fall konsten som ett slags råämne i behov av förädling. Den genomförs bland annat genom ansträngda koncept som konstnärer med sina verk skall illustrera, och ändlösa texter där innehållet ofta förblir höljt i dunkel. De hierarkiska skikten blir sålunda allt fler och perspektivet förvrängs då konstnärer i likhet med publiken tvingas underordna sig de yttre skikten.
Detta slags förskjutningar är beklagliga men inte ovanliga i en tid som utmärks av tankens frånvaro och begrepp tömda på innehåll. Primitiva slagord och tomma fraser blir i snabb takt dominerande normer som accepteras och upprepas utan några som helst invändningar. I kapitalistiska urbana samhällen råder en illusion om valfrihet samtidigt som penningens och konsumtionens dolda strukturer med järngrepp styr människornas beteende. Liknande illusioner konstrueras oupphörligen å konstmarknadens bedrägliga vägnar.
Konstnärer utbildas i ett oförsvarligt stort antal. Då Konstuniversitetet efter en lång tids planering genom sammanslagningen av Bildkonstakademin, Teaterhögskolan och Sibeliusakademin blev till i januari 2013, väckte de inledande festtalen en vag oro. Paralleller till penningmarknaden gjorde sig påminda i uttryck där tillväxt och det stora formatets gynnsamma verkan lovordades. Helt förenligt med tidens förakt för det originella, eftertänksamma och personliga föresatte man sig att framför allt följa internationella influenser. Intima och kvalificerade universitet med konstnärligt tänkande i fokus, transformerades till oöverskådlig fantasiindustri driven av tankar på ekonomi, internationell karriär och materiella förväntningar. För Bildkonstakademins del innebar de nya idealen en kaotisk förvandlingsprocess med det internationella konstetablissemanget som förebild. En utländsk kurator utan konstnärsbakgrund skulle transformera akademins utställningsverksamhet till en ”experimentell” arena för gästande internationella kuratorer och etablerade konstnärer. Det experimentella fick sålunda en ny definition: att eliminera innehållet och ersätta det med form. Med andra ord skulle tanken på den fria konsten vara ett minne blott och framgångsidealet basera sig på imitation av ”stjärnmaterialet” och deras karriärer. I stället för att försvara konstens, akademins och elevernas integritet och bjuda motstånd mot konstmarknadens omåttliga och kommersiella begär valde man att helt kapitulera inför dem. Det mest absurda skeendet blev lyckligtvis relativt kortvarigt men belyste på ett konkret sätt konstutbildningens sårbarhet. Att samla intryck och kunskap är förutom att byta tankar och söka sitt eget uttryck det mest essentiella för en blivande konstnär. Därför är det fullkomligt förödande att i stället för kritiskt och självständigt tänkande förmedla färdigt definierade mål som dessutom inte handlar om innehåll utan om de ihåliga formerna. Då berövas de blivande konstnärerna också rätten och möjligheten till fel, misstag och mångsidiga experiment som förutan ingen utveckling sker.
Hänförelsen inför det internationella är en segsliten företeelse som endast överträffas av förslagna karriäristers pretentioner och dyrkan av materiell framgång. Även det tomma nonsenspratet tycks få ett ytterligare skimmer när det inte förs på ens eget språk. Det har lett till att de särdrag som utgör kärnan i varje kultur håller på att gå förlorade i den globaliserade världen. De har förbytts mot en populistisk massrörelse med strävan efter en universell intighet. Så är det även i konstvärlden. Koder, mönster och trender förs blixtsnabbt världen över, konstens salonger och det konstnärliga uttrycket är förvillande lika på alla håll, alltifrån nordiska städer till Teheran eller Bangkok. Överallt trängs också kuratorer i färd med att föra vidare tanken på konformitet för att kunna berättiga sin existens. Uppstår frågan om var de skulle finnas om inte konstnärerna fanns.
I en tid där bildning, kunskap och tänkande har fått vika undan för penningens överväldigande makt har också konstscenen splittrats till helt skilda världar. Den ena utmärks av konstmarknaden som domineras av materiellt värde och flärd. Inom den är konsten mätbar i termer av ekonomi, karriärer, positioner och internationell synlighet. Den andra världen innebär en skenbar demokrati som upprätthålls med hjälp av falska förespeglingar. Med andra ord med olika slags spektakel och pyssel där alla tillsammans i ständig rörelse skall känna sig kreativa. Till den här världen hör även de terapeutiska och läkande uppgifter konsten har börjat beläggas med.
Någonstans djupt under och utom räckhåll för dessa ytterligheter befinner sig den konstvärld som fokuserar på innehåll och där det fria och oberoende finns i centrum. Där, bortom trender och uppgifter utifrån, finns förundran och begrundan, observationer och upptäcktsglädje. Där har man förmågan att stanna upp, lyssna och se utan att ängslas för tystnaden. Där drivs man av en passion för att uttrycka, man har någonting att säga och en förmåga att göra det. I den världen får också mångfalden och den öppna dialogen existera. Den världen lämnas i fred av medierna och marknaderna då det odefinierbara inte kan mätas eller beräknas och således inte heller kan användas som medel. Det betyder integritet som förutan vare sig människan eller konsten kan överleva.
Leena Kuumola
