Framtidens gemensamma sysslor

av Mio Lindman

1. I vårt samhälle handlar nästan allt om jobb, också för dem som står utanför arbetsmarknaden. Ett jobb måste var och en ha för att kunna försörja sig. Jobben drar in skatter och är sätt att genom löner fördela välstånd, även om det så att säga ofta sker i form av smulor. På sidan om jobben finns det frivilligarbete och föreningar av olika slag. Dessa sägs ofta vara en levande dimension av ett medborgarsamhälle (om de inte, mera cyniskt, sägs bygga upp vårt ”sociala kapital”). Men ändå är dessa aktiviteter sådana som förläggs till vår fritid – i den mån vi orkar, väljer och har möjlighet att ägna oss åt att till exempel engagera oss i Röda korset, Amnesty eller den lokala ungdomsföreningen eller frivilliga brandkåren.

Tänk dig ett samhälle – jag menar inte nödvändigtvis en stat – där en klyvning mellan jobb som självklar huvudsyssla och sedan frivilligarbete som fritidssyssla för dem som orkar inte skulle finnas. Tänk om det vore så att vi skulle dela på vissa grundläggande sysslor, så att dessa blev våra gemensamma angelägenheter, vårt gemensamma ansvar att organisera och utföra. Det kan handla om sophantering, vissa former av vård och omsorg, vissa former av matlagning, städning, jordbruk, transporter och annat.

Nu försöker jag uppenbarligen föreställa mig ett samhälle bortom kapitalismen – bortom ett samhälle som bygger på att pengar blir mera pengar och att varje människa är beroende av att sälja sin arbetskraft. Det är nämligen i kapitalismen uppdelningen mellan arbete och fritid uppstått (en sådan uppdelning fanns inte på medeltiden). Följande behöver sägas om och om igen: även om kapitalismen på många sätt varit ett effektivt sätt att utveckla teknik och samordna resurser, är dess begrepp om arbete inriktat på ekonomisk tillväxt, snarare än arbete som de sysslor som vi ser som avgörande att få gjorda på grund av de bedömningar vi gör av vilka behov som finns i ett samhälle.

Det är ju inte så att det saknas exempel på sätt att organisera sysslor genom att alla deltar med beaktande av folks enskilda läggning och kunskaper. Särskilt på mindre orter är detta ett vardagligt fenomen, som kan röra allt från att ordna fester till att jaga älg. I Finland är talko ett ord som förknippas just med ett sunt medborgarsamhälle där alla får plats och får ta ansvar. Kanske det är dags att knycka idealet från den retorik som det klämts in i på sistone, nämligen Juha Sipiläs uppmaning till oss alla att duktigt delta i ”spar-talkot”. Detta spartalko utgår inte från solidaritet, utan här slätar man över det att många, särskilt de (ofta kvinnor) som jobbar inom offentliga sektorn drabbas hårt av sparpolitiken. Sipiläs spartalko förutsätter en tanke om att var och en ska gno på med sitt och vara nöjd med sin lott. Kan vi inte istället tänka oss ett samhälle där grundläggande sysslor (”arbete”) är solidariskt fördelade – istället för att, som nu, vi har ett samhälle där allt fler verkar få nöja sig med att vara överflödiga, eller agera ständigt pressad reservarmé för arbetsmarknaden?

Det som vi inte på något sätt slipper undan är faktumet (de allra flesta går med på att det är ett faktum) att alla inte kan sysselsättas genom lönearbete. Det finns visserligen en förbiilande diskussion om vad samhället ska göra med människor som slås ut av dagens arbetsmarknad, de där människorna som ofta ses som ett hot och en börda. Jag skulle säga att vi har gett upp något viktigt om vi verkligen slår oss till ro med att huvudproblemet idag är att konstruera någon form av sysselsättning åt denna del av befolkningen. Risken med att slå sig till ro med den problemformuleringen blir tydlig i följderna av den förda sysselsättningspolitiken, där människor förvandlas till gratis arbetskraft åt företag som tackar och tar emot.

2. Arbetskritikern Roland Paulsen skrev för inte så länge sedan (1 april 2017, red anm.) en mycket intressant essä i Dagens Nyheter på temat utopier i apokalypsens skugga. Poängen jag fastnade för handlade om vad vi som bäst gör när vi föreställer oss ett bättre samhälle. Det är inte att gestalta ett samhälle där allting går som smort. En utopi anklagas ofta – jag tänker på anklagelsen om utopier som totalitära, för att koppla till en klassisk text av Isaiah Berlin – för att vara uttryck för en övergripande idé om hur samhället bör vara, en idé om perfektion, där människor med våld ska klämmas in i visionen. Paulsen menar att en utopi också kan rymma reflektion kring de problem som uppstår när samhället ser ut på ett visst sätt – exempelvis vilka oförutsedda konsekvenser en samhällsförändring får.

Om vi vill fundera vidare på vad det skulle innebära att dela på vissa grundläggande sysslor är det självklart så att vi också tänker på vårt eget samhälle. De flesta vänstersinnade undrar säkert nu över hur detta hänger ihop med racet att lägga ned välfärdsstaten, som ofta leder till att frivilliga, och familjen, bär upp ett flertal fundamentala samhällsbitar. Att dela på sysslor kan framstå som ett hån mot de kvinnor som redan nu axlar ett stort ansvar i frivilligorganisationer och i familjer, vid sidan av sina egna jobb. Högern å sin sida romantiserar frivilligarbete och osynliggör vem som axlar bördan när tjänster som alla fått ta del av genom välfärdsstaten avvecklas. Och att människor dessutom på grund av högerns åtstramningspolitik blir så trängda i sina (arbets-)liv att det blir svårt att ägna sig just åt förenings- eller frivilligarbete.

En annan viktig fråga är, just i anslutning till en krackelerande välfärdsstat: ska vi sätta vårt hopp till det som nu framstår som ett hot – sätt att överleva, när den formella ekonomin inte erbjuder jobb åt alla, eller när livsviktiga serviceformer ändå inte finansieras den vägen. Den informella ekonomin är betydelsefull på många håll i världen (till exempel i form av småskalig handel, jordbruk och hembiträden utan kontrakt). I många länder och i många slumområden i stora städer står ett befolkningsskikt utanför den kapitalistiska produktionen av rikedom, men också utanför facklig anslutning och lagstiftning som erbjuder rättigheter. Deras liv präglas av att de inte har någon anställning, samtidigt som det saknas förutsättningar för en stabil självhushållning. Det finns ingenting att romantisera i en arbetsfördelning som sker utanför den kapitalistiska ekonomin som en följd av kris och ojämlik fördelning av resurser. En verksamhet som inte är en del av en kapitalistisk ekonomi är inget ideal i sig.

Trots risken att legitimera nedskärningar skulle jag påstå att välfärdsstaten är en historiskt avgränsad period. Det måste gå att föreställa sig samhällen bortom den klassiska välfärdsstaten (som var ”klassisk” endast i några tiotals år). Att göra det innebär dock inte att ge upp kampen om till exempel arbetslöshetsunderstöd, dag- och åldringsvård, och barn- och bostadsbidrag.

3. Om det vore så att en del grundläggande sysslor roterar mellan människor i ett samfund, utan att detta var en fritidssysselsättning som bara en del kan ägna sig åt, skulle detta betyda en stor förändring för hur vi kommer i kontakt med våra närmiljöer och med varandra. I liten skala kan vi se det i husbolag eller stadsdelar där invånarna engagerar sig för den gemensamma miljön, vare sig det gäller att plocka skräp, stadsplanering, eller en gatufest. Eller varför inte: vi kan se det i hur pappor småningom blivit mera delaktiga i familjens sysslor.

Om det i ett samfund skulle finnas någon typ av ”samhällstjänst” skulle detta också innebära att vi lär oss pröva på nya sysslor som vi inte tidigare varit bekanta med, och därigenom skulle vi komma i kontakt med en brokig skara människor. Det lär oss också att känna omsorg för vår omgivning, att den angår oss på ett annat sätt än när vi köper in saker som varor och tjänster. Sophantering, odling, lagring av varor, att släcka en brand eller att assistera en rörelsehindrad människa är förmågor som kan sägas fördjupa vår kännedom om vår egen vardag. Att sysslor roterar kunde innebära att vi blir mera medvetna om de praktiska förutsättningarna för vår dagliga tillvaro.

När vi inte vet eller bryr oss om den insats en uppgift kräver, eller vilken kunskap eller skicklighet som förutsätts, är det lätt att klaga på att de som borde fixa saker är klantiga och inte gör sitt jobb, eller att vissa jobb är skitjobb som människor som får ekonomisk kompensation (eller kommer in på arbetsmarknaden) bör vara nöjda med att utföra. Därför tror jag inte att ett framtida samhälle som delar på vissa grundläggande sysslor skulle ringakta yrkeskunskap. Det finns sysslor som kräver många års utbildning och yrkeskännande som växer fram under lång tid på en arbetsplats. Men att säga att det finns krävande sysslor, och att det också finns sådant som i ett post-kapitalistiskt samhälle kunde rotera, betyder inte att de, som nu jobbar med de enklare sysslorna, betraktas som utbytbara och utan yrkeskunskap. Utbytbarheten och ”de-skilling” är istället grasserande problem vi måste hantera här och nu, och försöka skapa grunden för ett samhälle där människor inte behandlas som utbytbar arbetskraft.

Jag tänker mig inte att uppgifter skulle cirkulera genom att människor skulle tvingas göra sådant som de saknar fallenhet att göra. Ett system med att dela på sysslor skulle kräva en demokratisk ram. Det är inget som ingenjörsmässigt kan designas utifrån, eller skötas genom någon form av centraliserad planering i Sovjetstil. Medborgarnas egna initiativ skulle vara avgörande. Att fundera på ”modeller” handlar mest om att reflektera kring de omständigheter som gör att människor kan, vågar och får ta initiativ och komma med idéer om vad som behövs och hur saker ska göras. Den demokratiska ramen för att fördela sysslor är något som helt och hållet fattas i dagens samhälle, där det formellt är så att vi väljer våra jobb (jobben går inte i arv och i Norden är slaveri åtminstone formellt förbjudet), men där många i praktiken ändå utför jobb eller börjar en utbildning helt enkelt eftersom det är vissa saker som efterfrågas på marknaden. Vårt samhälle är just ett sådant där ett fåtal får njuta ynnesten av ”ett kreativt jobb”, en yrkeskunskap som respekteras och som ges praktiskt utrymme på arbetsplatsen. Vårt samhälle är dessutom fortfarande skiktat så att olika yrken starkt förknippas med män eller kvinnor.

Att sysslor roterar i ett mindre samfund kan, för att återknyta till Paulsen, vara utmanande på ett antal sätt. Osämja kan uppstå kring hur uppgifter fördelas rättvist, det finns kanske uppgifter ingen vill göra som måste kompenseras extra just därför, vissa uppgifter börjar kanske kodas som ”kvinnliga” och ”manliga”, det kan uppstå oenigheter kring vad som ska göras, hur och vem som har auktoritet att ta beslut. Dessa är utan tvekan frågor som finns också i vårt samhälle, men som inte verkar bekymra oss nämnvärt eftersom vi mer eller mindre slutat betrakta arbete som en del av demokratin.

4. Visst finns det en spänning mellan att betona gemenskaper utanför kapitalismen och att betona fasthållandet vid välfärdsstaten. Den får vi leva med genom att ibland vara pragmatiska och strategiska. Det hindrar oss inte från att nosa efter alternativ och söka efter redan befintliga praktiker som kan utvecklas. Under hela 2000-talet har teoretiserandet och aktivism som inriktar sig på allmänningar – en tillgång som förvaltas gemensamt – växt fram. Exempel på allmänningar kan vara en brunn, betesmark, ett bibliotek, en open source-kod eller varför inte en ockuperad plats.

Men allmänningar måste inte ses som enbart en resurs man har ”tillgång” till (för att koppla till ett resonemang av historikern Rasmus Fleischer). De kan vara ett sätt att skapa en gemenskap, där formen av sociala relationer blir avgörande – själva praktiken av att dela och göra något gemensamt. Det här har styrt uppmärksamheten mot sätt att arbeta tillsammans för att ta vara på resurser, istället för att verka enligt kapitalismens konstruerade knapphet och konkurrens där både sysslor och resurser aktivt dras bort från det gemensamma och görs knappa för att vara vinstbringande. Är det inte just det här som gör att vi behöver styra om hur vi hanterar gemensamma sysslor, just så att behov verkligen ska tillgodoses, inte bara för dem som kan betala för sig, utan allas våra gemensamma?  

Mari Lindman

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.