Missriktad propagandafilm

av Mathilda Larsson

1960-talet har mycket gemensamt med 2010-talet. En känsla av förändring och revolt, demonstrationer och upplopp mot det världspolitiska läget – men också en känsla av hjälplöshet. Hjälper det verkligen att fredligt demonstrera eller gilla artiklar på Facebook – hur går det att påverka och få sin röst hörd?

För studentorganisationen The Weathermen (som senare blev tvungna att gå under jorden och bytte namn till The Weather Underground) räckte inte längre demonstrationerna, utan de ville ta till hårdare tag då de under 1960- och 1970-talet kände att världen brann inför deras ögon.

Filmen War/Peace av den finska regissören Inderjit Kaur Khalsa, har sin premiär under Espoo Ciné. Där berättas The Weather Undergrounds historia under 1960- och 1970-talet jämsides med det dagspolitiska läget. Filmen har rötter i dokumentären om samma organisation från år 2002, The Weather Underground, och associationer kan också göras till den omtalade dokumentären War and Peace (2002), om västvärldens dubbelmoral i samband med kärnvapen. War/Peace går ändå en annan väg än sina föregångare och väljer att inte enbart skildra den radikala vänsterrörelsens historia, utan att också konkretare använda sig av The Weather Undergrounds motståndsmetoder.

Ändamålet helgar medlen

För The Weather Underground steg frustrationen över världsläget till en nivå där de valde att bemöta våld med våld. Tanken var att göra revolt mot Vietnamkriget, försvara svartas rättigheter och slutligen störta den amerikanska regeringen. Organisationen ville göra våldet i Vietnam synligt i amerikanernas vardag och utförde under 1970-talet tiotals bombattentat mot bland annat parlamentsbyggnaden Kapitolium, Pentagon och USA:s utrikesdepartement. Gruppen hade ändå inte för avsikt att skada civila, utan förvarnade om bombningarna så att inga människor kom till skada.

I filmen blandas bildmaterial från 1960- och 1970-talet med bilder från demonstrationer i USA idag, och intervjuer med The Weather Undergrounds forna frontfigurer tillsammans med till exempel språkvetaren, filosofen och den aktiva kritikern av USA:s politik, Noam Chomsky. Chomsky är bland annat känd för att ha skrivit den mycket uppmärksammade essän från år 1967 ”The Responsibility of Intellectuals” i anknytning till Vietnamkriget och boken Manufacturing Consent från år 1988 tillsammans med Edward Herman. I boken presenteras det som kallas för en propagandamodell: ett femstegsfilter under inflytande av ekonomiska krafter, som påverkar hur massmedia väljer ut det material de publicerar. Efter att ha sett War/Peace undrar jag om Chomsky vet hurdan film han medverkar i.

Vem har rätt att göra propaganda?

War/Peace har undertiteln ”En propagandafilm – för fred”. Ordet ”propagandafilm” betyder enligt Nationalencyklopedin en ”film gjord för att övertala åskådaren att inta eller känna motvilja mot en viss ståndpunkt, företrädesvis av ideologiskt och politiskt slag”. Regissören Inderjit Kaur Khalsa väljer alltså att bemöta högerextrema krafter med delvis samma metoder som till exempel Breitbart News använder sig av, det vill säga propaganda. Det är ett tydligt ställningstagande som anknyter till filmens frågeställning: Vad kan vi göra?

För mig får taktiken motsatt effekt från vad regissören antagligen tänkt sig. I slutet berättar en dödsallvarlig djup röst en mycket färgad version av det världspolitiska läget, ackompanjerat med olika ödesdigra bilder och en referens till Domedagsklockan, som upprätthålls av Bulletin of the Atomic Scientists vid Chicagos universitet, och som i januari 2017 flyttades framåt till två och en halv minut före midnatt – det vill säga två och en halv minut före ett fullskaligt kärnvapenkrig. Domedagskänslan är svår att undvika bara genom att läsa dagstidningarna, men då någon ensidigt tutar ut hur jag borde tycka och känna blir jag som tittare förbannad – och inte på världsläget utan på filmen.

En propagandafilm undervärderar tittarens förmåga till kritiskt och självständigt tänkande – något som i den så kallade postfaktiska världen behövs mer än någonsin. Att göra propaganda för fred är ett ändamål som antagligen väldigt få motsätter sig, men kan man då döma att någon annan gör propaganda för krig?

Fredlig förändring

Oberoende av vad man tycker om War/Peaces sätt att framföra sitt budskap, är det svårt att undvika en känsla av hopplöshet efter att ha sett filmen. Bill Ayers, en av grundarna till The Weather Underground besöker Espoo Ciné och svarar på publikens frågor efter premiären. Hur ser han på världsläget idag? ”Exciting and terrifying”, svarar han. Det finns mycket oroväckande, men också aktiva och viktiga motståndsrörelser. Skulle han då använda sig av samma metoder idag? Ayers svar är luddigt, han ångrar sig inte egentligen (utom att tre av de egna medlemmarna dog då en bomb detonerade för tidigt i New York), men han menar att han nog inte skulle göra på samma sätt idag. Ayers råd är att mobilisera sig: Gör mer i politiken, på gatorna och sprid information.

Information är ändå inte propaganda – fastän den görs för fred. Det finns möjlighet till förändring och War/Peace lyfter fram en viktig diskussion om det politiska dagsläget och vad som kan göras. Liksom filmens namn antyder, är gränsen mellan krig och fred suddig och det är lätt att bli blind inför vilka metoder som leder till vad. Och det är där War/Peace, liksom The Weather Underground tappar fokus: Propaganda skapar motsättningar, inte fred.

Mathilda Larsson

War/Peace. Finland, 2017.
Regi och manus: Inderjit Kaur Khalsa. Medverkande: Bill Ayers, Bernardine Dohrn, Noam Chomsky.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.