”Att flytta till Estland var mitt livs bästa beslut

av Marcus Floman

Författare – precis som andra konstnärer – ses ofta som något slags överlevnadskonstnärer. Ändå föds och lever också de finländska författarna under väldigt olika stjärnor. Emma Juslin beskriver från sin horisont hur en författare i dag får sin ekonomi att gå ihop.

– Jag har aldrig gnällt över att jag är fattig och det kommer jag inte att göra nu heller, slår Emma Juslin fast med en gång.

Vi talar i telefon för Juslin bor sedan fyra år i Haapsal i Estland. Just nu är hon på akademisk ledighet från universitetet i Tallinn tills hon arbetat färdigt med sina pågående skönlitterära verk.

– Saken är den att jag alltid har varit fattig, åtminstone enligt finländska mått mätt. Men jag har också i en väldigt tidig ålder arbetat och tjänat ihop pengar på egen hand. Men det är klart: det finns väldigt olika uppfattning om vad det betyder att vara fattig, jag har alltid haft en väldigt låg inkomst, men den har räckt till. Jag är van att klara mig med lite.

Sedan är det tyst ett tag i andra änden av luren.

– Jag tror att den högsta inkomsten jag haft, har varit 1 700 per månad. Den inkomsten har jag haft då jag beviljats statliga stipdendier.

Juslin flyttade hemifrån under gymnasietiden och livnärde sig delvis på ströjobb.

– När jag tänker på det nu efteråt så förstår jag faktiskt inte hur jag klarade mig. Jag fick i början jobb via min pappa, på konstgallerier. Senare extraknäckte jag på Borgåbladet. Det hela gick ihop tack vare studiestöd och att jag hittade billiga ställen att bo på i Borgå.

Åren mellan gymnasiet och romandebuten På barrikader av glas (2007) tog Emma Juslin korta vikariat på daghem och som eftisledare på olika skolor.

– Då tog jag emot olika lågavlönade jobb, det var bra i sig, jag har fått livserfarenhet via jobben.

Efter den första romanen blev det möjligt att ansöka om stipendier.

– Jag visste väldigt tidigt att jag vill bli författare. Men en miss gjorde jag; det var ett riktigt dåligt beslut att jag sökte mig till Helsingfors universitet. Jag blev antagen och började läsa nordisk litteratur.

Varför var det ett dåligt beslut?

– Jag fick en känsla av att jag som skrivande människa inte ska studera litteratur. Att analysera litteratur på ett akademiskt sätt passar inte för mig. Det slår helt fel. Jag har också efter det haft lite svårt med det akademiska förhållningssättet till litteratur.

Juslin studerade tre månader på universitetet, sen slutade hon.

– Jag borde genast ha studerat det jag studerar nu här i Estland: filosofi och översättning.

Det finns många jobb där lönen är så låg att den inte räcker till för att försörja en familj. Därför är många som bekant tvungna att ta flera deltidsjobb.

– Ja, skrivande är också ett jobb, ett lågavlönat jobb, det är en låglönebransch.

Att det är dåligt betalt att vara författare – på vilket sätt upplever du att den saken diskuteras i offentligheten?

– Jag har på senare år dragit mig undan från ganska många cirklar så jag vet inte om just den frågan diskuterats så mycket. Jag umgås inte så mycket med andra författare. Det är en dåligt betald bransch … men samtidigt känner ju författare att de brinner för det de gör. Författare kan inte tänka sig att göra något annat, det är en passion och ett sätt att leva. Jag har hört om författare som inte ens tar emot stipendier, för att de inte räcker till. Om man har en stor familj så räcker de inte.

Hur klarar de sig?

– De har ett annat jobb, en partner som tjänar något eller föräldrar med pengar som gör att ekonomin går ihop. Största delen av mitt liv har jag levt ensam, men nu i höstas har jag och min sambo förlovat oss. Han är poet så han är ännu fattigare än jag… Men man klarar sig, man hittar alltid på något. Så länge jag har pengar till mat och boende är det bra.

Hemadress: Haapsal

Att människor flyttar längre ut från dyra storstäder för att ha råd med hyran är inget nytt fenomen, det föreklommer i de flesta yrkesgrupper. Också bland författare är det vanligt – ibland kan flytten gå till ett annat land. Emma Juslin flyttade till Haapsal i Estland, delvis av ekonomiska skäl.

– Jag bor i Estland, och här gnälls det mindre över saker, trots att folk har lägre medelinkomster än i Finland.

Juslin berättar att flyttbeslutet fattades på mycket kort varsel medan hon var på en resa i Uzbekistan där hon gjorde reserach för en kommande roman.

– Jag var i Tasjkent för att samla in information om mina släktingar som försvann under Stalins utrensningar. Då mitt i allt fick jag beskedet att jag skulle bli utslängd från min hyreslägenhet i Helsingfors. Den underhyresgäst som bodde där hade tydligen betett sig så illa att hyresvärden fick nog.

Emma Juslin ställdes inför ett stort beslut när hyreslägenheten rök.

– Jag var plötsligt utan lägenhet och funderade en stund på vart jag skulle ta vägen. Jag tog ändå beslutet att flytta från Finland rätt snabbt. Jag har besökt Estland ofta ända sedan jag var 15 år gammal. Det är inte så långt till Finland och framför allt är det förmånligare att bo här, säger Juslin och tillägger med eftertryck:

– Att flytta till Estland är det bästa beslut jag gjort i hela mitt liv.

Nu har Juslin fått en bekantskapskrets och börjat studera.

– Också om det någon gång skulle bli dyrare att bo i Estland vill jag stanna här. Även med tanke på den kreativa skrivprocessen är det bra med distansen till Finland. Det är också skönt att vara borta från det finlandssvenska.

Juslin tillägger att det inte alls är särskilt billigt att bo i Tallinn i dag, men det mindre Haapsal är billigare.

– Hyrorna går upp i Tallinn hela tiden och elen är ungefär lika dyr som i Finland, men jag värmer mitt hem med ved.

Stipendium ger andrum och stress

Emma Juslin har just nu ett ettårigt stipendium från Svenska Kulturfonden i ryggen.

– Jo, enligt estniska mått har jag nu höga månadsinkomster. Det enda som är tungt med att hanka sig fram på stipendier är den ständiga rädslan: blir jag någonsin färdig. Att skriva är en kreativ process. Det är oerhört besvärligt att ha denna osäkerhetsfaktor med sig hela tiden och man kan lätt gå i baklås. Jag vet att jag har pengar nu, men vad händer nästa år?, beskriver Juslin avigsidorna med kortvariga stipendier.

– Jag måste bara aktivt blockera den tanken.

Juslin säger att hon likt många andra författare inte skulle kunna tänka sig att jobba med något annat.

– Jag skriver inte för pengarna, men det är det jag lever på. Det är ett liv som jag har valt från ganska tidig ålder. Men jag ska utvidga mitt arbete till att även översätta, nu när jag och min partner ska starta en översättningsbyrå. Vi ska göra det så fort min estniska har blivit lite starkare. N

Text Marcus Floman
Foto Henric Rönneberg

1 kommentar

Carl Anders Breitholtz 16 februari, 2021 - 13:26

Mycket intressant artikel om, livet i Estland och Hapsal – tack!

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.