Jag glömmer aldrig mitt besök i Lapplands landskapsmuseum i Rovaniemi år 2007. Trots att jag tittade noga hittade jag inget omnämnande av det förtryck som samerna utsatts för genom tiderna. ”Detta är ett museum för Lapplands historia, inte samernas historia”, upplyste guiden kyligt.
”De ljuger, de stjäl, de gnäller”, säger den pensionerade lärarinnan Christina (Maj-Doris Rimpi) om samerna i Amanda Kernells film Sameblod. De andra svenskarna på hotellet är inte heller nöjda med resan: ”Vi trodde de var djurvänner.” Ingen anar att Christina är 100 procent same. Hon har kommit till Lappland för att vara med på sin systers begravning.
Sameblod är en studie i Nordens mörka förflutna, men även i självförnekelse och svek. Den handlar inte bara om etnicitet utan också om klass, vilket ger filmen ännu bredare kontaktyta. Christinas öde är i stor utsträckning en klassresa. Hennes halsband och leopardmönstrade kavaj är definitivt klassmarkörer.
I dagens Sverige får man jojka i kyrkan, men för denna ensamma self-made woman är det för sent att börja bejaka sina rötter.
På 1930-talet antog den svenska staten att samerna skulle dö ut utan sina traditionella näringar. Samiska barn gick i nomadskolklasser, men fick inte studera vidare. Statens institut för rasbiologi hade genom sin omänskliga ”forskning” stadgat att deras hjärnor inte var stora nog.
Den 14-åriga Elle Marjas (Lene Cecilia Sparrok) intelligens och kunskapstörst är bortom allt rimligt tvivel. Det inser skollärarinnan (Hanna Alström) som ger henne en diktsamling av Edith Södergran. Men flickan är predestinerad att förbli renskötare.
Snart hamnar Elle Marja på kollisionskurs med en massa människor. Lojaliteten gentemot hennes familj och rötter, den fysiska integriteten, kulturkrockarna – listan kan göras lång. Hennes beslutsamhet är enorm, hela hennes väsen är som en spänd fjäder. Hon tar sig till Uppsala där hon börjar på gymnasium under namnet Christina.
Kvar i Lappland blir hennes syster (Mia Erika Sparrok) som sparar Elle Marjas hjord och märker hennes kalvar – livet ut.
Både debutanten Sparrok och den erfarna Rimpi imponerar i rollen som Elle Marja/ Christina. Tack vare Sophia Olssons foto och Kristian Eidnes Andersens musik upplevs Sameblod som en gripande helhet.
När jag väl har hämtat andan funderar jag över några detaljer. Christinas son (Olle Sarri) kan lite samiska. Vem har lärt honom det? Modern? Men vi får se henne bara som ung och som gammal. Hur såg hennes liv ut däremellan? Hur lyckades hon börja på ett gymnasium, utan papper? Hade hon haft samma drive om hon hade hamnat i ett svenskt arbetarklasshem, i stället för i en villa med kristallkronor?
Amanda Kernell som själv har samiska rötter har skapat ett drama i klass med Klaus Härös filmer. Det tål att ses flera gånger.
”Jag är inte med barn, pengarna behöver jag till terminsavgiften”, säger Elle Marja till sin överklasspojkvän (Julius Fleischanderl). Trots att hennes anhöriga inte kan känna någon stolthet över henne är även sameblod tjockare än vatten.
Zinaida Lindén
Sameblod. Manus och regi: Amanda Kernell. Foto: Sophia Olsson. Musik: Kristian Eidnes Andersen. I rollerna: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Hanna Alström, Julius Fleischanderl, Anders Borg, Olle Sarri, Maj-Doris Rimpi. Drama. Sverige. 2017.
