Lars-Eric Krogius Penthesilea är lite rolig som kuriosa,
men undermålig som roman, skriver Valter Holmström.
Erotikern på Bergsmansgatan – en av Lars Eric Krogius tillskrivna titlar – tog livet av sig 6.12.1965 en kort tid efter att hans livskamrat Sylvia dött av levercirros. I sitt självmordsbrev bad han om förlåtelse av nära och kära för sitt dåd och förklarade att han varken vågade eller orkade leva livet ensam. Efter sig lämnade Krogius också manuskriptet till sitt livsverk Penthesilea som han hade filat på i oändlighet, samt instruktioner för att få det publicerat. På grund av verkets osedliga innehåll, kan man anta, dröjde det mer än 50 år innan så skedde men nu ser Krogius erotiska bidrag till den finlandssvenska litteraturen dagens ljus i regi av Förlaget M.
Mjölkbyttor och snorsprutor
I boken – som tar formen av en fiktiv självbiografisk berättelse från Erics ungdom i Böhmen – ges en katalog över sexuella upplevelser och böjelser, begär, lustar och relationer. Berättelsen kretsar kring Erics förhållande med den vildsinta och amazonliknande bondkvinnan Carola, en veritabel naturkraft som hånar hans borgerliga sensibilitet och övervinner honom med sin livfulla erotiska vilja. Genom slumpen, ödet eller försynen skiljs de åt och återfinner varandra, grälar, retas och brottas otaliga gånger i sänghalmen. Däremellan upplever Eric en mängd sexuella möten av varierande tillfredställelse med andra kvinnor. Stundvis rör han sig även i sexualitetens utmarker och blir utsatt för olika former av misshandel – ja rentav våldtäkt och tortyr – som till hans förvåning sist och slutligen oftast eggar hans lustar.
Språket i romanen är ett besynnerligt hopkok av högtflygande referenser till det antika och högkulturella blandat med spjuveraktiga metaforer för könsdelar, kroppsliga sekret och erotiska akter. Stora kvinnobröst, ett favorittema, beskrivs genomgående som trinda mjölkbyttor, kvinnor som tigrinnor och kattor, penisar som snorsprutor(!) etc, etc. En Rabelaisk mångfald som i början är vagt underhållande, men som efter 416 sidor tyvärr blir till en frustrerande trögflytande massa.
Stereotypiska kvinnor
Den erotiska litteraturen har genom historien kunnat tjäna som en lykta för att utforska sidor av det mänskliga själslivet som annars är mörklagda, och en ansats till något liknande görs i Penthesilea. Den unge berättaren gör ett slags erotisk bildningsresa, eller utforskar erotikens trädgård, som han själv beskriver det. Psykologin stampar dock på stället när det gäller alla andra personer i boken. Kvinnorna han stöter på kan – så vitt jag förstår – grovt delas in i tre kategorier. Dels Gretchen-typen, späda blonda tingestar utan liv eller egen drift, patetiska i sin svaghet. Dels Angelica-typen, änglalikt vackra kvinnor med djupa ögon och en latent sadistisk drift att tortera sina manliga offer. Och till sist Carola-typen, den primitiva, kraftiga, sexuella naturkraften som krossar alla borgerliga konventioner både i sängkammarens privata sfär och i det offentliga.
Dessa arketyper – eller stereotyper – återkommer i något varierande skrud. Och fastän det görs ansatser till att måla upp Carola som en överlägsen kvinna med en egen historia och vilja, kan man inte undvika att se de kvinnliga karaktärerna som en ensam berättares projektioner. Boken liknar en erotisk pastoral, och som alla pastoraler bildar skildringen av de lägre, ofördärvade och primitiva en skärm, där författaren får projicera sina egna fantasier.
Carola intar både en älskarinne- och modersroll i dramat, ger Eric smisk och kallar honom en valp, suktar efter hans renhet och spädhet samtidigt som hennes sexuella aptit på honom aldrig sinar. Eric överkommer sin olust inför Carolas bondska fasoner och hon blir den praktfullaste kvinnan i världen för honom, deras erotiska tummel förvandlas till kärlek.
Tröttsamma klyschor
Krogius hade själv ett intressant livsöde som har behandlats i en Yle-dokumentär, som i förlängningen gav upphov till denna boks utgivning. Carola är kanske en spegling av Sylvia, vars bortgång ledde till Krogius självmord. Hans fantasier om att bli behandlad som en liten pojke och fetischeringen av trinda mjölkstinna bröst är kanske kopplade till hans egen mors tragiskt tidiga bortgång. Ja, man kan spekulera i det oändliga.
Och här kommer vi till pudelns kärna. I diskussionerna kring Penthesilea har gång på gång betonats att boken på ett litterärt plan kanske inte är så övertygande men att den nog är intressant i sig, som fenomen. Och visst, boken utgör utan tvekan en finlandssvensk kuriositet. Som alla kuriositeter så gläntar den in till ett större sammanhang, lyser för en kort stund upp verkets omvärld med dess givna doser tragedi, smärta, glädje och kärlek. Men ett litterärt verk kan inte samla all sin styrka från sin kontext, det måste kunna gå på egna ben – om än stapplande.
Det är frågan om Penthesilea klarar av detta. Man tröttnar snabbt på berättarens psykologi, hans känsla av överlägsenhet, den värld han målat upp, det övergödda språkbruket, klyschorna och dramatiken. På 60-talet skulle Penthesilea kanske ha höjt några roade ögonbryn, med sina tusentals referenser till mjölkbyttor och snorsprutor, men inte heller då hade boken placerats på någon litterär piedestal. Och i ärlighetens namn skulle jag hellre ha spenderat min tid på att läsa något annat.
Valter Holmström
Lars Eric Krogius: Penthesilea.
Förlaget M, 2017.
