Författaren som förvaltare eller utnyttjare?

av Johanna Holmström

Dagen då jag bläddrade fram Amanda Aaltonen i Åbo landskapsarkiv sken solen in genom fönstren så där snett som den gör sent i oktober. Jag hade redan besökt Själö hospital i Nagu skärgård en gång i ett liknande ljus och kunde se allt så tydligt framför mig. Amanda som steg i land på bryggan år 1891. Hur hon vandrade längs Lönnallén upp mot den vita jugendbyggnaden och kanske kände hon sig ängslig, kanske bara trött. Hon hade ju sett allt det där tidigare. Instanserna. Myndighetsmakten. Missbruket. Och vem var hon? Bara en fattig fläck på en Finlandskarta som precis höll på att ritas. Hon var Ingen.

När nationers och länders historia skrivs brukar den handla om de stora vändpunkterna och de stora ledarna. Av givna orsaker har ledarna tidigare oftast varit män och de stora vändpunkterna oftast varit krig. Sådant som kvinnorörelsernas arbete eller att de finländska kvinnorna var de första i Europa som fick allmän och lika rösträtt verkar inte höra till de händelser som det är viktigt att göra filmer om. Därför finns det också stora delar av vårt lands historia som inte har berättats på ett sätt som når den breda publiken, och när det sedan berättas så räknas det inte som värst viktigt. Jag syftar alltså på kvinnornas historia.

En del av kvinnornas historia är berättelsen om Själö hospital, 1889–1962. Det fanns många andra mentalsjukhus också, men Själö i Åbo skärgård var en speciell plats för att det var ett sjukhus för obotligt sjuka och enbart för kvinnor. Det är inte en unik plats i världen. Andra liknande sjukhus har också funnits på andra ställen, men det som gör platsen till en unik företeelse för den finländska kvinnan i den här historiska epoken, var att den synliggjorde henne.   

Inskrivningens extrema exponering

Jag sade tidigare att Amanda Aaltonen var ”Ingen”. Men det är inte sant. Vi vet faktiskt ganska mycket om henne. Vi vet vad hon hette, var hon föddes och av vem, hur hon levde både innan hon kom till Själö och hur hon levde där. Vi vet hur hon mådde, vad hon tänkte och tack vare den bokförda listan över sjukhusets måltider, till och med vad hon åt. Själva upptagningen i de sjukas sfär, och speciellt de psykiskt sjukas, betydde en alldeles enorm exponering av någon som egentligen var betydelselös. Om Aaltonen aldrig hade blivit inskriven skulle vi troligen inte veta något om henne idag.

Att bli inskriven och frihetsberövad är en exceptionell situation, men tack vare det vet vi till exempel hur en prostituerad kvinna med ovanliga dryckesvanor levde och mådde på 1930-talet. Eller att ryska kvinnor skrevs in på mentalsjukhus av sina finska, äkta män. Via journaler om dessa alldeles vanliga, fattiga och utsatta människor som vistades på ett hospital en gång lär vi oss om maktstrukturer och om vad som tidigare ansågs vara abnormt och avvikande. Vi lär oss om rashygienen och dess utövande. Det är en stor bit (kvinno)historia som vi har åboforskaren Jutta Ahlbeck-Rehn att tacka. I sin avhandling ”Diagnostisering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889–1944” beskriver hon genom fallstudier kriminalpatienter på ett så verkligt och levande sätt att det är svårt som läsare att inte känna empati, sympati och dessutom se dem framför sig nästan lika levande som de en gång måste ha varit. Nästan, ja, för egentligen finns det stora luckor i deras liv. Luckor som en författare som jag var väldigt frestad att fylla i när jag väl hade bestämt mig för att skriva om Själö hospital och dess patienter.

Fiktion eller faktion?

Till författarens ansvar hör en mängd olika val. Ska du skriva om en historisk epok måste du förlita dig på källor, ofta resultatet av mödosam forskning utfört av personer som kanske fortfarande är vid liv och verksamma. Hur ska du göra det respektfullt och utan att exploatera en annan människas livsverk? Är inte publicerat material allmän egendom som tillhör vår kollektiva kunskapsbas? Räcker det med att nämna forskaren i efterordet eller ska du rent av be om tillstånd?  När det gäller material som är känsligt, rent av sekretessbelagt, så tillför det ytterligare en komplikation. Patientmaterial är hemligstämplat för att skydda de svagaste, och psykiskt sjuka kroniker tillhör det allra mest utsatta samhällsskiktet. Författare har naturligtvis alltid förvrängt verkligheten när det gäller till exempel stora historiska personligheter, men det blir en annan sak då det gäller en människa som inte har en given plats i historieskrivningen och som inte har haft makt då det gäller att påverka bilden av sig själv eller hur den senare kommer att uttolkas. Regeln ”du får alltid sparka uppåt men inte neråt” gäller också i detta avseende.

Själv valde jag fiktionens väg eftersom jag helt enkelt inte kunde försona mig med tanken på att utgå från de verkliga berättelserna, kvinnorna på Själö som levde, led och dog där, och därmed riskera att utnyttja dem än en gång. Ändå tror jag att de kvinnor jag skrev om, de fiktiva Kristina, Ellinor och Sigrid, kunde ha funnits, har funnits, någon gång, på ett hospital på någon annan plats.

Johanna Holmström

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.