I höst har det gått tio år sedan Pekka-Eric Auvinen sköt ihjäl åtta människor i Jokela skola i Tusby, varefter han riktade det vapen han använde mot sitt eget huvud och tryckte av. I Global Terrorism Database är skolskjutningen i Jokela upptagen som terrordåd, men varken hos finländska myndigheter eller i det allmänna medvetandet räknas den som ett sådant – trots att Auvinen hade en uppenbar ideologisk drivkraft, vilken kommer till synes i ett efterlämnat manifest. Istället utpekas knivdådet i Åbo den 18 augusti i år som det första terrordådet på finländsk mark.
På liknande sätt betecknas attentatet på Drottninggatan i Stockholm i april 2017 som det första fullbordade terrordådet i Sverige (Taimour Abdulwahabs bomber utlöstes ju i förtid den 11 december 2010 i Stockholm). Peter Mangs serieskjutningar i Malmö och Anton Lundin Petterssons attack på grundskolan Kronan i Trollhättan räknas däremot inte som terrorism, inte heller de bombattentat och försök till attentat som tre nynazister i Göteborg dömdes för tidigare i år.
En sak förenar alla de här gärningsmännen, förutom Göteborgsnazisterna: alla planerade de och utförde sina dåd på egen hand, de är vad forskarna kallar ensamvargar eller lone wolves.
Hotet från lone wolves eller ensamagerande politiska våldsbrottslingar behandlas utförligt av Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet, i ett avsnitt i en ny bok, Den ensamma terroristen?, som försöker vidga terroristdebatten i Sverige. Boken har sin upprinnelse i ett forskningsprojekt som började i fjol på uppdrag från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Man ville veta mer om de många brandattentaten mot asylboenden 2016, hur sociala media används som politiskt verktyg och vilket hot som kan väntas från ensamagerande gärningsmän. Forskningsuppdraget gick till historikern Helene Lööw, sociologen Michael Dahlberg-Grundberg och Mattias Gardell. Den sistnämnda understryker i ett förord att Den ensamme terroristen? ska ses som ett första preliminärt resultat av forskningsarbetet. Boken kommer att följas av nya studier.
Obligatorisk läsning
Helene Lööws och Michael Dahlberg-Grundbergs bidrag till antologin har mer akademiskt intresse, det tyngsta och för den vanliga läsaren mest intressanta avsnittet i Den ensamme terroristen? är Mattias Gardells text om lone wolf-fenomenet. Det är, vad jag vet, den första svenska forskartext som behandlar ämnet och borde bli obligatorisk läsning för alla som på något sätt sysslar med forskning kring terrorism. Gardell är dessutom en driven skribent – ett problem med boken som helhet är att Lööws och i synnerhet Dahlberg-Grundbergs bidrag är en smula stappliga.
Mattias Gardell spårar den ensamme terroristen 150 år tillbaka i tiden; under den första perioden 1878-1934 genomförde anarkister och nihilister en rad attentat. Men lone wolves i dagens mening är framför allt en produkt av den amerikanska vit makt-rörelsen. Ensamvargarna är alltså terrorister som arbetar helt allena eller på sin höjd tillsammans med en eller två partner. Oklahomabombaren Timothy McVeigh, som den 19 april 1995 sprängde det federala ämbetshuset i Oklahoma City och dödade 168 människor, är arketypen för ensamvargen. McVeigh var uttalad högerextremist och utförde attentatet i ”terroristiskt syfte” som det av någon anledning numera heter i Finland. Han hyllas fortfarande som en hjälte av nynazister hos oss, till exempel på Nordiska motståndrörelsens webbsida Nordfront.
IT-ålderns terrorism
En rad amerikanska vit makt-ideologer som Lous Beam, David Lane med flera kom till slutsatsen att rasiströrelser förlorat kampen och att en ny taktik behövdes för ”säkra existensen för den vita rasen och de vita barnens framtid”. Organisationer kan infiltreras och säkerhetstjänsterna är numera skickliga på att avlyssna kommunikationer. Om man istället inspirerar individer att begå terrordåd på egen hand är de betydligt svårare att upptäcka och stoppa.
Salafist-jihadisterna i Afghanistan och Mellanöstern var snabba att anamma idéerna om ledarlöst motstånd: redan strax efter den amerikanska invasionen av Irak 2003 uppmanade en Al-Qaida-anknuten nättidning anhängarna att slå till där de befann sig utan att invänta order. Året därpå publicerade en syrisk veteran från kriget i Afghanistan, Abu Musab al-Suri, på internet sin 1 600-sidiga ”strategihandbok” Kallelse till globalt islamiskt motstånd, där han rekommenderade ”individuell terrorjihad” mot en militärt och underrättelsemässigt överlägsen motståndare. Al-Suris texter ska ha inspirerat flera terrordåd på 2000-talet, bland annat attackerna i Madrid och London. Också IS har pläderat för en liknande taktik i sin bok How to Survive in the West, där de uppmanar sina anhängare i väst att smälta in, bli ”hemliga agenter” som lever ett dubbelliv och utåt låtsas vara vanliga medborgare medan de väntar på ett tillfälle att slå till.
Dålig beredskap
Men Mattias Gardell noterar också att ensamvargarna sällan lyckas bli de perfekta dubbelagenterna som terrormanualerna föreskriver. De visar ofta behov av uppmärksamhet och signalerar sina avsikter på olika sätt – den misstänkte för knivattacken i Åbo, Abderrahman Bouanane, är ett exempel: redan flera månader innan han begick sitt dåd hade man på hans flyktingboende slagit larm om att han radikaliserats. Skyddspolisen la dock orosanmälan åt sidan, eftersom man inte lyckades koppla Bounane till några aktuella terrorplaner man kände till.
Vilket illustrerar dilemmat med ensamvargarna: säkerhetsmyndigheterna har dålig beredskap att upptäcka och värdera deras benägenhet att sätta sina planer i verket.
Ett annat problem är den selektiva synen på vilka som ska betraktas som terrorister. De ovan nämnda Pekka-Eric Auvinens, Peter Mangs och Anton Lundin Petterssons våldshandlingar utreddes inte som terrordåd, trots att alla tre kan knytas till högerextrema idéer och själva uttryckte sig på ett sätt som gör att deras gärningar borde betraktas som terrordåd. Men här spökar kanske 11-septemberattackerna i New York: av många betraktas de som början på den ”moderna” terrorn. Men det är förstås felaktigt: terrorismen är långt äldre än så. Men den ändrar karaktär, och det gäller att se och förstå när det sker. Just därför är Mattias Gardells och hans kollegers forskning så viktig – den hjälper de ansvariga att vässa sina redskap för att hantera en föränderlig terrorism.
En ”haverikommission” har i höst tillsatts för att utreda knivattacken i Åbo och föreslå lämpliga åtgärder för att förhindra en upprepning. I den obligatoriska läsningen för kommissionens medlemmar borde Den ensamme terroristen? ingå. Åtminstone Gardells text bör översättas till finska fortast möjligt och publiceras i ett lämpligt forum.
Lars Sund
Mattias Gardell, Helene Lööw, Michael Dahlberg-Grundberg: Den ensamme terroristen? Om Lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar. Ordfront, 2017.
