Tre bröder och tre böcker

av Camilla Lindberg

Är det en roman? Är det ett filmmanus? Eller kanske en handbok för skådespelare? Ny Tids recensent tar sig an Joakim Groths mastodontverk Tre Bröder, en djupdykning i kultur- och vänstersvängarnas Helsingfors på 1970-talet.

När man som läsare erhåller en roman i sin hand som omfattar 660 sidor, väcker det ambivalenta känslor. Man utgår kanske ifrån att det måste vara något extraordinärt man håller i, eftersom boken getts så omfattande utrymme. Samtidigt kan man frestas att tro att det är precis tvärtom, att man håller i ett rejält antal sidor för mycket. Inget utgångsläge är att rekommendera, och relativt fördomsfritt tar jag itu med det inledande avsnittet i Tre Bröder som är skriven av teaterregissören och dramatikern Joakim Groth, som även tidigare gett ut böcker. (På bilden ovan tre stycken Joakim Groth år 1984, ur Ny Tids arkiv.)

Prologen utspelar sig hösten 2016 där tre bröder sammanstrålar för att fördela släktens bohag, eller kanske i det här fallet livsrekvisita i lägenheten på Apollogatan i Helsingfors som utgjort en gemensam bas för dem under olika tidsperioder.

Här introduceras vi inte enbart till storebror Hogge, mellanbror Enar och minstingen Jumbo, utan även till bokmanuset Två bröder som Hogge håller på att bearbeta i egenskap av författare med ambitioner och övertygelse, kombinerat med växtvärk och tvivel. Ibland är det som om själva livets stora mening, och det som utspelar sig där, i huvudsak skulle ha sitt värde i att vara ett råmaterial för själva konsten som skall skapas till vilket pris som helst.

Det är en öppning som lovar mycket, och tankar kring huruvida det här kommer att bli en form av metaroman som utspelar sig i två världar med inbördes dialog mellan bröderna, den fiktiva romanen och det dokumentära livet infinner sig. Men så eskalerar det hela dock inte.

Ofullständiga brödrarelationer

Boken består till sin konstruktion av flera olika delar, där varje broder tilldelats ett eget avsnitt i en miljö som utspelar sig främst på 1970- och 80-talet. Med tanke på bokens omfattning, kunde man lika gärna säga att varje broder fått en egen bok att husera i. Och det är kanske det som är bokens problematik. Ända till den avslutande delen där handlingen är tänkt att knytas ihop i ett avslutande möte, så hittar man inte alltför många avsnitt som skulle göra den massiva textmängden med otaliga utvikningar till en helhet som skulle försvara ett behov av gemensamma pärmar. Det betyder inte att avsnitten var för sig inte skulle vara läsvärda.

Brödernas inbördesrelationer anas, men i sitt sökande efter den egna mansrollen och platsen i tillvaron, som långt fylls med tärande kvinnorelationer, uppbrott och återigen nyorientering, finns det kanske inte så mycket tid och kraft över att dessutom vårda brödrarelationerna. Där i bakgrunden anas en genomsyrande känsla av skuld och skam, obearbetad sorg över relationer som aldrig blev vad de kunde ha blivit. Var och en har helt enkelt nog med sitt, och förblir sin ”livsbok” trogen.

Hogges författarambition är stor och som en röd tråd löper den ångest som konstens villkor ställer  på den unge vänstertaoisten som, i likhet med sina bröder, bär på ett tungt och icke uppackat bagage efter moderns självmord. Enar för en liknande kamp i egenskap av oförlöst teaterregissör, medan lillebror förblir vid sin roll, en diffus utfyllnadsfigur, trots de förhandsförväntningar man inledningsvis har som läsare på just honom. Att konst åtminstone ibland skulle vara förknippad med glädje känner tyvärr inte de här männen till.

Är det en roman?

Det som Groth inte lyckas uppnå genom bokens konstruktion, kompenserar han genom sin goda förmåga att med djupanalytiska penseldrag teckna dessa tre karaktärer i en text där fokus ligger på att beskriva, framför att gestalta. Det händer att arbetsmetoder från teatervärlden skymtar fram i det här romanbygget. Kanske är det här sist och slutligen ingen roman, åtminstone inte i traditionell bemärkelse där man bjuds på någon form av intrig eller dramaturgisk kurva, eller åtminstone en antydan till lutning.

Snarare ter sig de gediget beskrivna karaktärerna mera som figurer i något som kunde vara en handbok för skådespelare som står i beråd att snart börja gestalta och ge liv och sammanhang till sina rollfigurer i en kontext på scenen. I prologen får man veta att ”Hogge är melankoliker, Enar flegmatiker, och Jumbo sangviniker”. Jag kommer på mig själv med att lite provokativt ställa frågan till berättarrösten: Och hur vet du det? På 600 sidor skall väl mycket ännu kunna hända i boken som marknadsförs som en utvecklingsroman.

Och 500 sidor senare vill jag ropa: Släpp dem fria. Det här eftersom de tre bröderna förefaller att bli bundna vid ett förutbestämt öde i ett väl starkt regigrepp.

Blåsigt sjuttiotal

Men boken bjuder ändå på mycket mera än det som nu nagelfars. För den som inte personligen fick uppleva de politiska vänstervindarna som blåste och attraherade ungdomar på sjuttiotalet, är texten som utspelar sig i Helsingforsmiljö en form av minnesruna av en tid med mycket tumult, avantgardistiska kulturtidskrifter och engagemang som onekligen lämnat djupa spår hos dem som var med då.

Jag kan inte undgå att märka att texten plötsligt börjar gå i dialog med Michel Ekmans nya essäsamling Självbiografiskt lexikon, där han med självdistans penetrerar och analyserar likartade miljöer som i Tre bröder. Bägge böckerna behandlar utifrån sin genre tematiken om vad som utgör kittet i en familj, eller kanske snarare den hårda cement som Idén Familjen ibland tenderar att klistra ihop sina medlemmar med.

De gestalter som presenteras i vardera böckerna kan gott och väl vara de samma, även om Joakim Groths värld främst är fiktiv. Men inte alltid, ibland framtäder också tidigare existerande kulturpersonligheter med sina rätta namn och titlar.

Språket i boken är ofta briljant med välformulerade språkliga konstruktioner som åtminstone i början förs fram genom en förklarande berättarröst som kunde riskera att bli pretentiös, men greppet finner balans i de autentiska och trovärdiga dialogerna. Textmängden är massiv, men ändå komprimerad. Det som är för mycket är inte orden, utan då snarare innehållet.

Förvirrad värld utan vuxna

Vill man göra en koppling till skildringar av dagens ungdomstid, bortsett från det politiska engagemanget, kan man försiktigt dra vissa paralleller och härleda fenomen och stämningar till den norska succéserien Skam. De tre bröderna är visserligen inga tonåringar utan unga identitetssökande män, men dagens ungdomar tenderar ofta att vara rätt brådmogna, så skillnaden är kanske inte så stor. För trots att det hunnit förflyta nästan ett halvt sekel mellan livet på Apollogatan och dagens Skam-generation, finns här något allmängiltigt och lite sorgligt. Främst med tanke på hur de unga i bägge miljöer tvingas, eller kanske föredrar, att utöva sitt växande, sökande och stapplande i en förvirrad värld utan vuxna. Åtminstone i det som skildras finns en påtaglig frånvaro av människor som kunde ha någon form av orienterande och mentorsliknande funktion i ett virrvarr av känslor och spretiga relationer.

Kanske är det så att ungdomstiden och dess sökande efter plats och uppgift, mycket mer än vi tror, alltid måste vara ett ensamhetsprojekt. Och de vuxna som trots allt fanns närvarande ter sig i efterhand ändå som frånvarande, eftersom uppmärksamheten hela tiden var riktad på det egna jaget och ett nästan desperat sökande efter en andra halva att få spegla sig hel i. Om också bara för en stund, men helst i evighet.

De här speglingsmodellerna är rikt förekommande i Tre Bröder, som är en tidsskildring, men lika mycket en relationsroman där flickvännerna avlöser varandra i ett outsinligt flöde. De mustiga och detaljerade beskrivningarna till trots så känns de här avsnitten av någon anledning inte särskilt angelägna eller berörande. Hade romanupplägget trots allt kunnat förtätas på scen eller duk, är en fråga man igen får orsak att ställa sig.

Under läsningens gång får jag en dag frågan om titeln på den bok jag håller på att läsa. Kanske antyder mitt svar en freudiansk felsägning. ”Tre böcker”, svarar jag.

Redan i prologen slår författaren, eller berättarrösten fast att den här romanen ”…handlar om tre bröder, deras liv, och om det fält i tiden och rummet som dessa liv omfattar.”. Den definitionen har man inget att invända emot och kanske är det också främst mot den fonden boken skall läsas.

Text Camilla Lindberg
Foto Agneta Enckell

Joakim Groth: Tre bröder.
Förlaget, 2017.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.