Vanda konstmuseum riktade häromåret in sig på gatukonst, graffiti och performance, och bytte samtidigt namn till Artsi. Det har varit ett framgångsrikt ansiktslyft. Från att ha varit ett perifert konstmuseum som få visste om, har Artsi blivit något helt unikt.
Den nu aktuella utställningen ”Vallaton – Rascal” är del av Finlands jubileumsårs program och den är ohämmat genre-överskridande. Rocklyrik, punkattityd, serieteckningar, outsiderkonst, konceptkonst, graffiti, performance, realistiskt måleri och grafik från 40-talet samlas i en helhet som känns som en inspirationsvägg av uppnålade urklipp och postkort. Med skillnaden att här är det originalverk som gäller. Det är ett fräscht koncept. Som att scrolla sökresultat på Google utan att veta vad sökordet varit. För ovanlighetens skull finns inga infotexter eller små pedagogiska förklaringar till varför de olika verken valts ut och kombinerats som de gjorts.
Som besökare ges man ändå ett antal ledtrådar. För det första har utställningen ett soundtrack. En del låtar spelas som bakgrundsmusik och färgar läsningen av alla verk man just då betraktar. Andra kan man lyssna på i hörlurar på olika håll i rummet. Det går från Sibelius, till J.O.Mallanders Kekkonenkekkonenkekkonen, till Sex Pistols och Johnny Thunders – med tyngdpunkten på de sistnämnda. Punk- och rockmusiken refereras det till flitigt också på andra sätt.
I ljuset av detta fördomsfria blandande känns det lite överraskande att ett par konstnärer återkommer otaliga gånger. Tatu Hiltunens kollage finns generöst representerade, liksom Heli Rekulas verkserie Overflow. Dessutom finns en mystisk överrepresentation av verk som föreställer björnar. Och många porträtt av punk- och rockmusiker. Någon kan tycka att detta skapar en förvirrande helhet, men det är också ett spännande bildrebus: Hur är Finland100 = punk + Heli Rekula + Tatu Hiltunen + björnar? The plot thickens…
Tatu Hiltunens (f. 1977) roll i helheten är följdriktig i det att hans kollage är ett mellanting mellan 40-talets brunmurriga måleri och graffitins formspråk och lager-på-lager estetik, båda konstformer som finns med i utställningen. Verken byggs upp av former klippta ur olika tryckalster, kombinerade med gultonat lack till en abstrakt yta, fylld av detaljer och rörelse. Lite som utställningen i stort, faktiskt.
Heli Rekulas (f. 1963) Overflow från 2004 är i sin tur starkt förankrad i gallerikonstens värld, med ett visuellt språk avklätt allt överflödigt, halvvägs mellan det vackra och det obehagliga. I hennes videor följer vi med hur en seg vit substans sakta rinner över en kant. Som en serie abstrakta, symbolistiska verk kunde videon få intressanta nya tolkningar beroende på var den är placerad. Tyvärr kändes det snarare som om den tappar i styrka, omgiven av slogans och rakt-på-sak-uttryck.
Som helhet kan man inte påstå att ”Vallaton – Rascal” utgör den bästa möjliga omgivningen för alla medverkande alster. Den är inte heller en perfekt balanserad blandning. Den är dock en väldigt spännande öppning mot vad en konstutställning kan vara. Musiken, blandningen av epoker och stilar man sällan ser sida vid sida, till och med frånvaron av förklaringar, allt bäddar för en rolig, märklig upptäcktsresa. På många sätt liknar den internet: på nätet finns inte heller hierarkier, klassificeringar eller gränser mellan högt och lågt. Allt puttrar i samma gryta, moget att kombineras på de mest oväntade sätt. Lätt att närma sig, svår att fullständigt begripa.
Vi behöver forfarande tysta konstrum som ger plats för samhällets och livets symboliska nivåer. Men kanske det inte är så tokigt att dessutom ha konstrum som är som allmänna bibliotek, Googles bildsökningar och allas vår gemensamma inspirationstavla?
Det tål att fundera på, gärna bakom köpcentret i Myrbacka.
Text: Emma Rönnholm
Foto: Sami Seppänen
”Vallaton – Rascal” är öppen till 14.01 på Artsi. Påltorget 3, Vanda.
