Klickonomins framfart och debattens polarisering

av Kaj Landberg

Klickhysteri, verklighetsfilter och sociala medierbubblor. I författaren och på senare år podcast-profilen Johannes Nilssons bok Tyckonom reds det hela ut med en personligt färgad samtidshistorik över medie- och kulturklimatet.

Tyckonom är det en central tes som fungerar som hållpunkt genom boken, vilken lyder: i och med de sociala mediernas genombrott har strategin ”skriv om det folk vill läsa om” ersatts av ”skriv om det folk vill diskutera”. Denna lilla förskjutning har förändrat väldigt mycket.

Tidningarnas kultursidor som tidigare snarast utgjort ett alibi för att kunna sälja nyheter om våld, kändisar och sport blev nu istället navet i den nyuppkomna klickonomin då ett nytt beteende kunde skönjas – hatdelandet på sociala medier. Benke Ohlssons och Maria Svelands ordväxling på DN Kultur i början av 2012 menar Nilsson utgjorde paradigmskiftet. De två tyckarnas artiklar om kulturvänstern och näthögern delades och kommenterades entusiastiskt av respektive sidors motståndare, vilket genererade klick tillbaka till Dagens Nyheter och gav ett förment objektivt mått på ”bra” journalistik. Därefter skulle så kallade ”kulturdebatter” ständigt följa samma mönster. Vid sidan av Facebook formerade sig Twitter som dominerades av vänsterliberaler, och den gamla alternativbastionen Flashback som tagits över av en hätsk höger. Känsloladdade ämnen som det är lätt att ha en åsikt om, och som det är lätt att irritera sig på, som feminism, HBTQ och invandringspolitik, blev klickmagneter och kom därför att dominera nätets diskussioner.

Uppsvinget för vad författaren kallar ”den intersektionella vänstern” som skedde vid denna tid var helt och hållet en effekt av den klickonomiska logiken. Och någon egentlig kritik av kapitalismen hade denna vänster sällan att komma med. De konkreta kraven på kapitalismen sträckte sig sällan bortom fler konsumtionsvaror: hudfärgade plåster för rasifierade, veganska alternativ på skolbespisningen, tv-serier med transpersoner i huvudrollerna och så vidare. Få är egentligen särskilt intresserade av frågor om pronomen eller könsneutrala toaletter, men det är något det är lätt att ha en åsikt om och därmed något som lätt leder till delningar och diskussioner på sociala medier. Vilket leder till klick och ett evinnerligt käbbel sinsemellan, inte sällan inför öppen ridå på Twitter och Facebook.

Vänstern hade redan före de intersektionellas intåg en relativ dominans inom kultursfären, något som paradoxalt nog vuxit fram i takt med att den marknadsliberala högern mer och mer dominerade de flesta andra aspekterna av samhället. Som det heter i en ganska träffsäker formulering: För den liberala högern utgör vänstern ett slags blandning av hovnarr och lagerkranshållare, som under triumftåget ska påminna sin herre om dennes dödlighet. Men nu kunde istället den radikala högern – inte utan viss rätt – använda denna ”kulturelit” som slagträ genom att hävda att ”vänstern” var de egentliga makthavarna, och de började ta över stora delar av den kritik som tidigare förknippats med vänstern, som EU-motståndet, globaliseringen, i viss mån även välfärdsfrågorna, och inte minst mediekritiken. I marginalerna växte nämligen det som av anhängarna kallades ”alternativmedier” och av motståndarna ”hatsajter”, vilka ständigt sökte folklig legitimitet genom att spela på sin underdogposition. Avsaknaden av en svensk motsvarighet till Daily Mail eller Jyllands-Posten lämnade ett tomrum som kunde fyllas av i varierande grad xenofobiska och rasistiska hemsidor, som i takt med de etablerade mediernas fördömanden växte sig till en stark och inflytelserik motoffentlighet.

Många är nog fortfarande mentalt kvar i föreställningen om ”pk-media” och ”hatsajter”, men Johannes Nilsson menar att den tiden redan är förbi. Sedan 2015 stormar nämligen högern fram på alla fronter och det är nu personer som moderatpolitikern Hanif Bali och Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi som i Sverige dominerar Twitter och Facebook med sitt raljerande.

Högern har också framgångsrikt tagit över metoden att skapa drev och idag är Sverigedemokraterna Sveriges mest politiskt korrekta parti, något som inte alls är ologiskt då politiskt korrekthet inte i sig har något politiskt innehåll utan snarare handlar om småborgerliga vett- och etikettsregler.

Tyckonom är underhållande skriven och – som alltid när det gäller Johannes Nilsson – med en punkig fuck-off attityd, ständigt balanserande på gränsen till det anständiga. På de drygt 100 sidorna ryms också väldigt mycket, avhandlat kort och koncist, som borde ge material till vidare diskussioner. Bland annat psykologin bakom Flashbacks konspiracister och hur denna i allra högsta grad postmoderna ideologi passar in i de sociala mediernas verklighetsbubblor, den prekära tillvaron som frilansare, och, inte minst, det underhållande avsnittet om den ökända Facebook-gruppen Hatklubben och ålänningen Daniel Lampinen, ”den öppna rasisten”, och hans ständigt misslyckade försök till provokationer och uppmärksamhet.

Den rappa genomgången gör att man ibland kan tycka att det saknas något i själva analysen. De svepande jämförelserna mellan Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna hör till sådant. Men som en personlig berättelse är det en både tänkvärd och rolig läsupplevelse.

Kaj Landberg

Johannes Nilsson: Tyckonom.
Lystring förlag, 2017.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.