”Resultatet vet vi, men dess följder är oklara”
Trots att presidentvalet allmänt ses som en rutinartad procedur inför den 65-åriga Vladimir Putins fjärde period som president, så har valkampanjen fått en livlig start. Hans främsta kritiker och liberala motståndare Alexej Navalnyj har med teknikaliteter fråntagits rätten att ställa upp i valet. Däremot har dokusåpastjärnan Ksenia Sobtjak ställt upp. Hon är dotter till Putins och Medvedjevs mentor Anatolij Sobtjak. Ryska federationens kommunistiska parti har för första gången sedan dess grundande ställt upp en ny kandidat, Pavel Grudinin. Trots att valet förblir en formalitet kan det ge en antydan om turbulenta tider i Rysslands nära framtid.
Men varför ordnar man val i Ryssland om man vet svaret på förhand? Statsvetaren Jekaterina Schulmann som undervisar vid både Ekonomiska Högskolan och Rysslands Presidentiella Akademi (RANEPA) svarar.
– Av flera orsaker. Enligt skyltfönsterteorin ordnar icke-demokratiska regeringar val för att skapa ett visst intryck för allmänheten utomlands och i hemlandet, eftersom regelbundna val med vissa regler sedan medlet av 1900-talet hör till politisk standard.
– Så finns det koopteringsteorin, som säger att val är ett sätt för regimer att förbättra sin stabilitet genom att inlemma de personer som tidigare har motarbetat dem. Motståndare får en möjlighet att ställa upp i val och kan segra här och där. Venezuela är ett exempel, som ordnar val regelbundet och ganska rättvist, och oppositionen kan vinna i vissa regioner och till och med ha majoriteten i parlamentet. Men det har än så länge inte försvagat regimens stabilitet.
– Enligt en tredje teori är att halvauktoritära eller hybridregimer, på samma sätt som demokratiska regeringar, är beroende av populärt stöd. Men de skapar en skenbild av detta stöd genom att utplåna alla alternativ. Det är fallet i Ryssland. Valet är ett sätt för systemet att fortleva genom att anpassa sig till det rådande samhällets krav. Valresultatet vet vi, men dess följder är oförutsägbara.
– I den ryska allmänhetens krav ingår nu ett skifte från utrikespolitik till inrikesfrågor. Väljarna är irriterade över dyra utrikespolitiska äventyr, de bryr sig mera om sin egen inkomst och sysselsättning, och om bostadsfrågor, utbildning och hälsovård. För att hålla makten behöver alla regeringar ett mått av populärt samtycke, såvida vi inte talar om en militär ockupation, men sådana är alltid tillfälliga.
– År 2014 försökte regeringen skapa en mer karismabaserad legitimering för sin makt, men det funkade inte riktigt. Äventyret i Krim väckte inledningsvis en våg av livlig popularitet, men enligt alla våra opinionsundersökningar från den tiden övergick stödet i oro redan under hösten. Folk oroades dels av de ekonomiska utsikterna, men också av de statliga mediernas ton av nästan krigstida propaganda. Det gillade man inte. Från och med 2015 har opinionen därför långsamt vänt. Observera hur den syriska kampanjen presenterades i medierna, som en fjärran och teknisk fråga, tillfällig och utan förluster.
Jekaterina Schulmann.
Är de ryska myndigheterna rädda för att tappa sitt stöd?
– Naturligtvis. De är huvudsakligen rädda för två saker: utrikespolitisk isolering och demonstrationer i hemlandet. Systemet låtsas som om det effektivt kan sudda ut protester, men jag upprepar, trots att Ryssland inte är en riktig demokrati, så är det inte en riktig diktatur heller. Vår propaganda anstränger sig för att skapa en illusion i bägge frågorna: skenet av populärt stöd, och skenet av autokrati. Men ingendera är egentligen fallet.
– Det vi har sett under de senaste valrörelserna är att metoderna för valfusk blivit mer utvecklade än bara falsifiering av resultaten. Vårt politiska system bygger på att stänga ute alla partier som skulle tilltala bredare massor. De oppositionspartier som förekommer fungerar som surrogat, men det systemet har börjat läcka under allt högljuddare folkliga krav. Partierna åldras och ordförandena vill inte ställa upp i det kommande valet, vissa vägrar öppet, andra låter sig ersättas, och vissa ställer upp men helt klart för sista gången. Myndigheterna måste antingen låta nya partier ställa upp eller vitalisera de gamla. Kommunistpartiets val att föra fram en ny presidentkandidat är mycket ovanligt.
Vladimir Putin.
Hur ser du på situationen med Navalnyj?
– Det är svårt att tänka sig att Alexej Navalnyj hade fått ställa upp i valet. Men det är frånvaron av en huvudmotståndaren som får de andra kandidaterna att profilera sig som alternativa. Det är särskilt tydligt med Ksenia Sobtjak, som just nu uttrycker många saker som inte har sagts på statliga TV-kanaler på många år. Kommunistpartiets nya kandidat Pavel Grudinin är mycket intressant. Avsaknaden av en bred vänsterrörelse är det största otillfredsställda behovet i den ryska politiken. Socialdemokratisk eller socialkonservativ, det spelar egentligen ingen roll.
Vem blir tronföljaren?
– De kanske når det scenariet kring mitten av Putins kommande valperiod. Men ju förr de offentliggör hans namn, desto tidigare kommer de att skapa störningar i vårt politiska system, för det är ögonblicket då våra eliter börjar tänka på sin egen framtid. Det blir allt svårare att hålla balansen mellan särintressena då resurserna sinar, och den stunden måste skjutas fram maximalt, annars sätter de igång ett allas krig mot alla.
– Jag kan inte förutspå exakt vad som händer efter valet. I regel blir de tvungna att handskas med svåra ekonomiska omständigheter, men utan att irritera någon allt för mycket. Men ingen av nyckelfrågorna under Putins förra kampanj gav någon fingervisning om agendan för hans tredje presidentperiod.
Valeri Solovei.
Valerij Solovei är politisk analytiker och direktör för PR-avdelningen vid Moskvas statliga institut för internationella relationer.
– Jag har både öppna och hemliga källor för detta, men Rysslands eliter delar en känsla av att den kommande presidentperioden blir den sista, och en period då makten flyttas över till nya aktörer. Den känslan blir allt starkare, och de har redan börjat kämpa om de bästa positionerna under övergångsperioden.
– Eliternas stämning svarar mot stämningen inom befolkningen. Det finns en längtan efter förändring i samhället, och opinionsundersökningar visar att detta är första gången på 27 år som längtan till förändring är starkare än kravet på stabilitet. Den går igenom alla samhällsklasser, från unga till gamla, och pensionärerna som alltid setts som Putins kärnväljare. Folk är missnöjda med alla svårigheter de möter, och med bristen på perspektiv. Den framtidsvision som Putins kampanjstrateger letar efter har ingen ännu hittat. Och ännu intressantare är att ingen av de nuvarande kandidaterna lyfter fram sociala frågor, utom möjligen kommunisternas Pavel Grudinin, men han har inte ens inlett sin kampanj ännu.
Någon ny politisk riktning kan vi inte förvänta oss av Putin. En förtida sorti är ett möjligt sätt att ge över makten till en efterträdare, och möjligen i kombination med en grundlagsreform.
Varför utses inte efterträdaren nu?
– Därför att då tappar Putin dramatiskt i inflytande. För det andra finns det vissa kvalifikationer för jobbet, som total lojalitet till Putin, och en förmåga att skapa konsensus inom eliterna, och samhället måste acceptera honom. Jag är inte säker på att det går att hitta en sådan människa, eftersom det går inte att upprepa fenomenet Putin. Ryssland kommer inte att ha en andra Putin.
– Det finns mycket spekulation om vem som blir efterträdaren, och vissa rykten sprids av Kreml. Enligt militären kunde efterträdaren vara generallöjtnant Alexej Djumin (tidigare chef för militära underrättelsetjänsten), men jag tror personligen att det är mycket osannolikt. Vissa säger att det blir Moskvas borgmästare Sergej Sobjanin, andra säger försvarsminister Sergej Sjojgu, men i de fallen vet jag med säkerhet att det är fråga om avsiktlig desinformation.
– Efter valet står vi inför en period med fördröjda problem, och det har presenterats olika reformscenarier. Den mest exotiska varianten som jag hört talas om är att grunda en konstitutionell monarki – förslaget stöds av den ortodoxa kyrkan men är inte särskilt populärt i Kreml. En mindre exotisk variant är grundandet av ett konstitutionellt statsråd, något i stil med politbyrån i Sovjet, då presidenten bara skulle ha representativa funktioner. Statsrådet skulle vara en icke-vald samling bestående av premiärministern, talmännen från parlamentets båda kamrar, högst ett dussin personer. Viktiga näringslivsintressen skulle också finnas representerade.
– I en annan variant skulle man återinsätta vicepresidentens position, i vilket fall man skulle slippa arrangera val, och det verkar som det bäst lämpade scenariet för den kommande maktöverföringen. Men det går inte att dra några realistiska slutsatser innan 2020–21.
Vilka ytterligare förändringar kan vi vänta oss?
– Det har gjorts förberedelser för reformer av rättssystemet, administrationen och ekonomin. Men vi måste vänta och se om de genomförs. Jag väntar mig inga kursändringar i utrikespolitiken, Ryssland verkar inte ha några planer att ändra sin position i fråga om Ukraina, till exempel. Jag skulle inte kalla det för expansiv politik, snarare håller man ställningarna, med vissa symboliska eftergifter – men knappast några reella eftergifter, då Putin inte kan se motsvarande eftergifter hos Väst. Putin är övertygad om att Väst vill avfärda honom, så han ser inga chanser att nå överenskommelser. Så Ryssland kommer inte aktivt att frysa relationerna, men de kommer att försämras gradvis tills den enda möjliga lösningen kanske är ett maktskifte i Ryssland. Ett annat viktigt krav på efterträdaren är att han kan accepteras av samarbetsparter i Väst.
Statsvetaren Nikolaj Mironov är direktör för Centret för ekonomiska och politiska reformer.
Vilka siffror väntar du dig av valet?
– Det går så klart inte att förutspå de riktiga procenttalen i det kommande valet. Den största oron är röstningsgraden, särskilt i storstäderna. Deltagandet i det förra valet var väldigt lågt i Moskva och S:t Petersburg, så om det händer kan politiska motståndare säga att medelklassen inte stöder Putin. I det här skedet är det ingen som väntar sig en andra omgång.
– Kommunisternas Grudinin har potential att bli populär. Han är ny i politiken, ser relativt ung ut, talar väl och har politiska ståndpunkter som tilltalar majoriteten av befolkningen. Å andra sidan hoppas folk nu på en politiker med förmågan att lösa verkliga problem, inte bara en till populist, och Grudinin har väldigt lite sådan erfarenhet. Bara han och högerpopulisten Vladimir Zjirinovskij har möjlighet att komma på andra plats. Inom de högerliberala oppositionen har ingen av kandidaterna potential att öka sitt stöd nämnvärt.
– Kommunistpartiet lyfter fram Grudinin som sin egen kandidat, bredvid bilder av Stalin, sovjetiska symboler och sådant. Det kan avskräcka väljare från den bredare vänsteroppositionen. I teorin kunde en stark vänsterpolitiker eller socialdemokrat få 20–30, till och med 50 procent av rösterna.
– Jag tror att vi kommer att se stora förändringar i den ryska maktstrukturen inom de kommande sex åren. Systemet kommer att utvecklas. Nya profiler introduceras redan, unga teknokrater installeras på viktiga positioner. Vi kommer att se makten skiftas från fäder till söner, med den huvudsakliga prioriteten att bevara så mycket egendom och privilegier inom familjen som möjligt. Den nuvarande eliten blev förmögen inte genom entrepenörskap, utan tack vare sin politiska position under 1990-talets privatiseringar. Denna egendom kommer att omfördelas, dels till den begåvade parten av deras barn, och dels till nya chefer. En sådan omfördelning kommer att kräva en stabil regering, eftersom lejonparten av deras egendom finns koncentrerad inom statligt ägda företag. Det gör Putin oumbärlig, i alla fall för stunden. Men under presidentvalet 2024 kommer han att vara 72 år gammal, så jag tror inte att han har något annat val än att dra sig tillbaka i nåt skede.
Nadezjda Tolokonnikova 2015. Foto: re:publica/Jan Zappner/CC
Nadezjda Tolokonnikova är medlem av konstgruppen Pussy Riot och grundare av webbtidskriften MediaZona och medborgarrättsorganisationen ZonaPrava.
– I Ryssland ordnar man val för att hedra traditioner. Det gjordes till och med på Stalins tid, bara som en gammal vana att ordna falska evenemang. Det är ingen spänning i det, i alla fall inte om vi pratar om handling på det juridiska fältet. Det enda som kan påverka den politiska situationen i landet är olagliga aktioner. Det finns många situationer där folk gärna hade agerat lagligt, som Navalnyj, men de blir konsekvent och våldsamt pressade utanför lagens gränser. Det är budskapet från myndigheterna, om du vill nå resultat måste du handla olagligt, på gatorna, med straffbara medel. Och de straffar oss också, vi blir slagna, fängslade, mördade en i taget. Så tyvärr är detta en tid då man bara kan påverka genom att ta stora personliga risker.
– Det handlar inte heller om gatuaktioner. När Navalnyj agerar som om han var en kandidat i ett val då han inte har laglig rätt till det så beger han sig utanför lagen. Eller om du säljer några t-skjortor utomlands och använder pengarna för att finansiera din välgörenhetsorganisation utan att registrera den som en ”utländsk agent” – då visar det sig att du använder olagliga metoder.
– Jag har inga speciella preferenser när det kommer till de registrerade kandidaterna, för vi har bara en riktig aktör på fältet. Ksenia Sobtjaks handlande är begripligt, eftersom hon har något att vinna personligen på det, och hon har rätt till det. Men jag tror inte att det är ett sätt att få till stånd den utveckling som jag egentligen vill se: mer direkt demokrati, bredare involvering av befolkningen i politiskt beslutsfattande, och en struktur av lokalt baserade mikrogemenskaper mellan medborgarna.
– Jag har uppmuntrat människor att uttrycka sitt missnöje med bristen på politiska alternativ, och Sobtjak fyller inte den luckan, varken estetiskt eller politiskt. Jag har uppmuntrat människor att rösta ”nej till alla” kandidater, för ”nej till alla”, det betyder en röst på oss själva. Sedan vi grundade Pussy Riot innan det förra valet 2012 har mina politiska ståndpunkter inte förändrats i den bemärkelsen. N
Text Petr Silaev
Illustration Otto Donner
