Slaget om de nakna brösten

Vissa må klassa det som ett typiskt i-landsproblem, men följer man ens med ett öga med konstdiskussionen i Finland kan man inte ha undgått den senaste medieuppståndelsen kring Akseli Gallen-Kallelas Aino-triptyk på konstmuseet Ateneum. Tack vare sensationslysten medierapportering och en metoo-kritik som helt har gått i spinn, har det mest blivit hysteriskt skrik på nätet, men gräver man lite djupare, så hittar man en mångbottnad och intressant konstanalytisk diskussion i bottnen.

Det hela började i slutet av förra året då en adress överlämnades till Metropolitan-museet i New York, där det krävdes att en målning av Balthus skulle hängas om i en annan kontext. Målningen, som föreställer en ung flicka i en sexuellt utmanande posé, ansågs i sin nuvarande kontext ”romantisera voyeurism och objektifiering av barn”. Museet vägrade ge efter för kraven.

Denna händelse väckte föga uppmärksamhet på våra breddgrader, men diskussionen landade i Norden i början av januari, då ett konstmuseum i Manchester valde att temporärt plocka ner John William Waterhouses målning Hylas och nymferna från 1896. Tavlan föreställer en scen ur den grekiska mytologin där ynglingen Hylas förförs av unga, nakna nymfer vid en sjö, och tavlan hängde i utställningshelheten ”The Pursuit of Beauty”. Enligt museet ville man ta ner tavlan för att skapa en debatt om hur kvinnor framställs i konsten, och man uppmanade besökare att lämna post-it-lappar med kommentarer på väggen där tavlan funnits. Det hela var ett medvetet publicitetsstunt, och nedtagningen av tavlan filmades dessutom för händelsen skulle ingå i ett annat konstprojekt. Medierna nappade naturligtvis genast på, och debattstormen om att ”feminismen och metoo nu verkligen har gått för långt” var den lika nedslående som självklara följden. Bara en vecka senare vek museet ner sig för debattstormen och återbördade tavlan till sin ursprungliga plats.

Uppståndelsen i samband med Waterhouses målning fick Ateneums chef Susanna Pettersson att skriva en reflekterande bloggessä där hon skrev att hon under de senaste åren ”då och då” blivit tillfrågad om Aino-triptyken verkligen förtjänar sin plats som centralt verk i museets Kalevala-utställning, men konstaterade att Ateneum inte kommer att flytta på verket.

Då tog det hus i helvete, och medierna rubricerade att metoo-aktivister ”krävt” att tavlan skulle tas ner, men att Ateneum vägrar vika sig för påtryckningar, och sedan var det naturligtvis dags för nästa runda av upprördhet på sociala medier om att ”feminismen och metoo nu verkligen har gått för långt”. Det hjälpte inte heller att Pettersson i en intervju i Helsingin Sanomat sade att hon inte fått något som helst krav på att tavlan skulle tas ner som direkt skulle vara kopplat till metoo-diskussionen. ”Metoo-kampanjen har nu verkligen spårat ur”, kommenterade trots det flera av mina bekanta på Facebook.

Att diskussionen blivit inflammerad är ingen överraskning, här kombineras ett antal eldfängda ämnen: metoo, feminism, konsttolkning och klickjournalistik. Att den finländska debatten spårat ur kan till stor del skyllas på medierna, som i sensationslysten iver skapat ett gräl där ett sådant inte existerar. Som tidigare nämnts finns det ingen ”metoo-kampanj” som har krävt att tavlan ska tas ned, och det är överlag missvisande att tala om att ”metoo-kampanjen” kräver det ena eller det andra, eftersom det inte är en rörelse som har någon ledning, något manifest eller några officiella talespersoner. Bara för att någon taggar ett inlägg med #metoo betyder det inte att någon kampanj kräver nånting. Det finns feminister som anser att tavlan inte borde ställas ut, men de torde vara relativt få till antalet. Även om någon av dem i offentligheten aktivt skulle kräva att tavlan bränns och att Gallen-Kallela svartlistas, betyder det inte att det har något med metoo-kampanjen att göra – det är en social rörelse vars syfte är att uppmärksamma sexuella övergrepp, inte en konstpolitisk gerillagrupp.

Att frågor som handlar om hur kvinnor framställs i offentliga sammanhang nu uppmärksammas i medierna på bred front har däremot att göra med metoo, eftersom det är ett hett samtalsämne. Men kritiken mot objektifiering och sexualisering av kvinnor inom konst och kultur har pågått betydligt längre än så. Skillnaden är att tidigare har ganska få lyssnat till den diskussionen, och den har fått väldigt begränsat utrymme i medierna.

Det uttryckliga syftet med att lyfta ner Hylas och nymferna i Manchester var att skapa debatt, och antagligen även ett smart drag av museet för att få mediesynlighet och skruva upp intresset för kommande utställningar – museet har tillkännagett att en serie utställningar och projekt i framtiden kommer att ta avstamp i den här diskussionen. Antagligen visste också Susanna Pettersson precis vilket genomslag hennes blogginlägg skulle ha, och nu förs diskussionen också i Finland.

Utanför den värsta sensationalismen på kvällstidningarnas sidor och i sociala medier, har det lyckligtvis också förts en del intelligenta samtal om konsthistoria, kanonisering, och om omdanande av genusattityder inom konsten. Slutar man också att jämra sig över feminazis och metoo-hysteri finns det faktiskt väldigt intressanta spår att spinna vidare på, om man uppskattar konstanalys.

I fråga om Hylas och nymferna är det många som kommit med invändningen att verket ju i själva verket framställer kvinnorna som den aktiva parten – det är nymferna som förför Hylas, till skillnad från Aino-triptyken där Väinämöinen försöker överfalla den nakna Aino. Vissa har också framhållit att tavlorna bör ses i sin historiska kontext. Den europeiska konsttraditionen (och samhället i stort) under slutet av 1800-talet präglades av en puritansk pietetskultur där sexualitet, och framför allt kvinnlig sådan, undertrycktes, osynliggjordes och bestraffades. Undantag tilläts ändå inom konsten, eftersom konst betraktades som högkultur. Konsten var ett av de få medium där nakenhet och sex inte var tabu, speciellt om motiven för tavlorna och konsten kunde rättfärdigas genom historia eller mytologi. Via denna nakenhet kunde konstnärerna således utmana den rådande konservativa traditionen, och i Waterhouses fall visa kvinnor som aktiva sexuella aktörer, snarare än som de passiva och icke-sexuella objekt som tidens patriarkala kultur ville framställda dem som. Att nu ”censurera” verken skulle enligt vissa debattörer vara att återgå till en viktoriansk puritanismtradition.

Å andra sidan, menar andra, är det just konsten som högkultur som i århundraden reproducerat en sexualiserad och objektifierad bild av kvinnan. Genom konsthistorien har romantiserade avbildningar av passiva, nakna kvinnor fungerat som ett slags mjukporr för den manliga blicken, inte sällan med pedofila inslag.

Försvarare av Aino-triptyken menar för sin del att verket inte romantiserar övergrepp, utan tvärtom på samma sätt som metoo lyfter fram dem för kritisk granskning. Det är ju inte snuskgubben Väinämöinen vi sympatiserar med, utan offret Aino.

Nåväl. Men säg att vi alla är överens om att sättet på vilket kvinnan framställts som sexualiserat objekt i konsthistorien är problematiskt. Då uppstår diskussionen om hur vi ska förhålla oss till det, och då är vi inne på samma diskussion som förts i samband med Pippi Långstrumps ”negerkung”. Kritikerna av moderniseringen av språket i Pippi Långstrump-böckerna menar att det är historieförfalskning att ta bort n-ordet och ersätta det med ”Söderhavskung”. Men barnböcker är inte historiska artefakter, utan bruksföremål vars syfte är att glädja och underhålla barn oberoende av vilken tidsepok de läses i. Pippiböckerna handlade aldrig om hudfärg eller etnicitet – Astrid Lindgren sade själv på 1970-talet att skulle hon då ha skrivit böckerna, hade hon gjort Pippis pappa till pirat i stället. Poängen var att han levde ett äventyrligt liv långt borta, och det är det barnen ska ta med sig av böckerna. Att göra honom till Söderhavskung är inte historieförfalskning eller censur. Historieförfalskning och censur skulle det vara att påstå att Lindgren aldrig skrivit ”negerkung” och bränna alla originalutgåvor.

Hur vi uppfattar och uppskattar visuella konstverk förändras också med tidens gång, beroende på hur vi uppfattar världen och människan. Men det är betydligt knepigare att anpassa tavlor och skulpturer, även om det också har gjorts. Könsorgan på skulpturer har huggits bort eller gömts med fikonlöv, och de flesta i dag är överens om att det är att våldföra sig på konst, såtillvida att det handlar om originalverk.

Däremot kan vi på många sätt påverka hur ett konstverk uppfattas och tolkas genom kontexten det ställs ut i. Konst och kultur är minst lika viktiga verktyg för att förstå vår historia, och genom det vår samtid, som torra historiska skrifter och listade faktum. På samma sätt som vi kritiskt granskar historiska skeenden och belyser dem genom olika ideologiska, filosofiska och sociala teorier, bör vi också kunna diskutera konsten och hur den framställts och framställs. På samma sätt som vi i dag inte längre använder n-ordet för att beskriva mörkhyade personer, bör vi kunna diskutera om det verkligen är nödvändigt att använda avbildningen av ett sexuellt överfall som centralikon i en utställning som hyllar vårt Kalevala-arv, såvida det då inte är just kvinnobilden i Kalevala som är poängen med utställningen. På samma sätt som museet i Manchester ville diskutera om en avbildning av nakna flickor skulle användas som centralverk i en utställning med rubriken ”The Pursuit of Beauty”.

Som sagt pågår denna diskussion för tillfället på diverse håll på nätet, men den tenderar att överröstas av en klickhungrig mediebransch och nätdebattörer som är mer intresserade av att förfasas och tycka till än av att sätta sig in i bakgrunden till nyhetsrubrikerna.

Förutom några sura gubbar som tycker att det är helt okej att det tafsas lite på sekreteraren, och högerextremister som menar att muslimskt kvinnoförtryck är det enda kvinnoförtryck som räknas, verkar världen vara rörande enig om att det krävs strukturella förändringar i samhället för att motarbeta våld, trakasserier och diskriminering av kvinnor. Diskussionen om Aino-triptyken, Balthus tavla i The Met och Hylas och nymferna är ett försök till att på ett ens subtilt sätt rucka på sättet som kvinnor historiskt har porträtterats. Genom konst och kultur bygger vi mycket av våra världs- och människobilder, vilka i sin tur informerar hur vi tänker och handlar. Omplacering av några tavlor kommer inte att störta patriarkatet, men på samma sätt som små steg inom kultur, underhållning, vetenskap, språkbruk, aktivism och politik har drivit stora samhällsförändringar, är diskussionen om kvinnans framställning i konsten ett sätt att knuffa bollen en liten bit framåt. Men kan vi inte ens diskutera en tavlas omplacering utan hysteri, så ser det ju ganska mörkt ut för framtiden.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.