Myndigheterna fastnar i sekretessmurar då de försöker komma åt ekonomiska brott och skatteparadis. Panama- och Paradisläckorna har visat hur gränsöverskridande journalistik kan hjälpa till att sätta dit skattesmitare. Men mer gräv behövs också på lokalplanet, säger journalisten Minna Knus-Galán.
Sätten som kriminella gömmer pengar på sår alltid frön till sin egen undergång. Det är det viktigaste att komma ihåg. De lämnar spår som vi kan följa”, säger James Mintz, professor vid Columbia Journalism School.
Det är en fredag i november i Johannesburg, Sydafrika, och den internationella konferensen i grävjournalistik (GIJC) är inne på sin andra dag. Under fyra dagar har över 1 000 av världens främsta grävande journalister samlats för att utbyta värdefulla erfarenheter och tips på hur man bäst bedriver grävande journalistik. Mintz är en av fyra föreläsare som under ett seminarium presenterar hur journalister kan spåra ekobrott och korrumperade politiker och tjänstemän.
Mintz går igenom olika sätt på vilka korrumperade personer går till väga för att stjäla och gömma pengar, det handlar alltså om mönster som går att spåra. Det är stundvis svårt att hänga med i Mintz beskrivningar av de komplexa strukturer som pengarna flyttas inom. Men en sak är säker:
– Många affärspersoner är dåliga på att gömma sina pengar, konstaterar han.
Det är där den grävande journalistiken kommer in i bilden – att upptäcka, gräva i och förklara korruption, penningtvätt och skattesmitning.
”Offshore Leaks” var början
De senaste åren har flera läckor av hemliga dokument lett till stora, avslöjande nyheter runtom i världen. Genom dokumenten har pengar som göms i skatteparadis kunnat spåras och kopplas till inflytelserika och offentliga personer.
Den första skatteparadisläckan var den så kallade Offshore Leaks som ägde rum år 2013. Därefter har läckorna avlöst varandra med både Lux Leaks och Swissleaks. I fjol avslöjades Panamapappren, som är den största läckan hittills, och i höstas kom Paradisläckan.
En av de hundratals journalister som arbetat med läckorna inom ramen för det internationella journalistnätverket ICIJ är finlandssvenska journalisten Minna Knus-Galán.
– Folk tror ofta att om man hittar en läcka, så har man sin story där, men det stämmer inte. Det är egentligen efteråt som själva jobbet börjar, säger Knus-Galán.
En orsak till svårigheterna att utreda skattebrott är att skatteparadisens affärsidé är att sälja sekretess. Det är bakom den sekretessen som kriminalitet ofta döljer sig.
– Paradisläckorna har nog varit det svåraste jobbet jag gjort. Dels för att det är så många dokument, dels för att det handlar om juridiska dokument och avtal som det är svårt att hitta bra storyn i.
I Paradisläckan gick mycket av Knus-Galáns arbete ut på att gå igenom offentliga register, bland annat Maltas och Cyperns handelsregister.
– Våra bästa storyn kom egentligen från Malta-registret, och då hade vi bara ett intressant finländskt namn som vi utgick ifrån.
– Sen hittade vi tre fall av misstänkta ekonomiska brott i Finland utifrån det namnet.
Ett globalt problem
I Finland uppmärksammade man mest fallet Nordea i samband med Panamapappren, men de fick inte alls samma genomslag som till exempel på Island, där statsministern tvingades avgå. Konsekvenserna ser också mycket olika ut i rika och fattiga länder.
Miranda Patrucic, grävande journalist på Organized Crime and Corruption Reporting Project (OCCRP), påpekar att det exempelvis i Centralasien inte finns några grävande journalister som kan rapportera om politikernas korruption. Det finns heller inga riksarkiv eller register att gräva i. Det innebär att utländska journalister måste titta utanför landets gränser för att komma åt de personer som misstänks vara korrumperade. De korrumperade tjänstemännen blir avslöjade då de spenderar de smutsiga pengarna utomlands på dyra fastigheter, lyxbåtar och andra extravaganta köp.
– Vi kollade bland annat på fastigheterna som Azerbajdzjans presidentfamilj äger. De äger inga fastigheter i Azerbajdzjan, utan i London, Spanien och Miami.
Patrucic berättar att politikernas familjemedlemmar ofta aningslöst visar upp skrytbostäder och olika dyrgripar på sociala medier, utan att tänka på att de kan väcka misstankar om korruption och brott.
– Genom att kolla på bilder av presidentfamiljen kunde vi räkna ut hur mycket deras klockor, kläder och väskor var värda. Presidenten tjänar 1 000 euro i månaden men har en 100 000 euros klocka. Det är inte logiskt!
Patrucic poängterar därmed att arbetet måste vara gränsöverskridande för att komma åt korruptionen då pengarna konstant rör sig i globala mönster. Att det handlar om ett globalt problem blev också tydligt i och med Paradisläckan. Ett av de största fynden var enligt Knus-Galán att stora företag som Apple, Facebook och Nike höll på med skattesmitning i Europa.
– Fast vi då pratar om fenomen som är lagliga, tycker jag det är sånt som vi måste gräva fram. För det handlar om miljarder som storbolag skyfflar ut som royalties till skatteparadis. Det är skattepengar som varken EU eller andra länder får in.
Knus-Galán understryker att u-länderna är de stora offren för offshore-ekonomin och att europeiska länder, däribland Finland, har ett ansvar när det gäller att motverka korruption.
– Det är ett globalt problem. Det räcker inte att ett land ändrar sina lagar. Ett land kan gå i bräschen, och det tycker jag att Finland borde göra.
– Vi skulle kunna pressa på mycket mer via EU till exempel. Det är där olika internationella forum finns. Där borde vi vara tuffare.
Journalistik är nyckeln
Knus-Galán tror att det blir en dominoeffekt av läckorna, och att fler visselblåsare kommer att börja läcka dokument. Hon understryker också att läckorna vi sett hittills bara är toppen av ett isberg.
– Läckorna kommer från en advokatbyrå, så när vi säger att nu är det en stor läcka, har folk ganska höga förväntningar ”Nå nu kommer alla namnen, alla finnar som använder skatteparadis”, men så är det ju inte. Det är bara ett bolag som säljer skatteparadistjänster och det finns tusentals bolag.
Är grävande journalistik bästa sättet att komma åt dessa problem?
– Ja, jag tycker det. Eftersom skatteparadisen är sekretessbelagda. Det är så hemlighetsfullt att inte ens våra myndigheter kan gräva fram informationen. De stöter på en vägg när de här bolagen finns på Brittiska jungfruöarna eller motsvarande. Då är sådana här läckor enda sättet att komma åt den.
– Hittills har vi pratat mycket om skattesmitning och skatteplanering, men mycket penningtvätt, korruption och smuggling pågår med hjälp av skatteparadis. Människor som finns på internationella sanktionslistor och som ändå fortsätter att göra business via sina anonyma brevlådeföretag.
Varför kommer läckorna just till journalister och inte till myndigheter?
– Det vet jag inte. Men jag antar att de som läcker vill få ut historierna. Om det kommer till myndigheter får vi inte höra om dem.
– John Doe, den anonyma person som läckte Panamapappren, skrev ett manifest. Där kom det tydligt fram att hen läckte för att det finns så många problem som måste bli kända för allmänheten. Publiken har rätt att ta del av informationen. Det är en klassisk anonym visselblåsare som har ett moraliskt intresse av att grava missförhållanden uppdagas.
För få gräver
Knus-Galán oroar sig för att resurserna för att göra grävande journalistik hela tiden minskar då de finska redaktionerna blir mindre och journalisterna måste arbeta i allt snabbare takt.
– Det är ganska få finska journalister som har möjlighet att gräva lite längre. Det är en oroväckande trend. Därför ser jag gränsöverskridande grävsamarbeten som en möjlighet.
Hon poängterar att även lokala redaktioner kan göra grävande journalistik. Ett exempel är det samarbete som Helsingin Sanomat tog initiativ till när de grävde fram vilka i kommunfullmäktige som hade kriminella domar och som tidningen sedan delade med sig till lokala tidningar.
– Det är jätteviktigt att gräva lokalt. Allt behöver inte vara så globalt som det jag nu har glidit in i. Men det kan vara svårt för en lokalreporter att gräva i sin egen kommun. Ofta kan dörrar stängas och då kan det bli svårt att jobba kvar, så det kunde vara bra med lite cirkulation. Men tuffare journalistik behövs också lokalt.
– I Finland har vi också mycket strukturell korruption och ”bäste broder”. Det borde man gräva mer i. N
Text & foto: Jenna Emtö & Anna Lillkung