Kvinnorna i kulturkrigets frontlinje

av Nilgün Tutal

Nilgün Tutal.

Efter den misslyckade militärkuppen i Turkiet 2016 inledde det styrande AKP-partiet svepande åtgärder för att ta kontroll över vad president Recep Tayyip Erdoğan kallar för ”social och kulturell makt”. För den här processen spelar AKP:s kvinnliga aktörer en central roll, och för att belysa hur den gradvisa vridningen mot ett mer religiöst konservativt samhälle sker, kan vi studera två olika familjer i Ankara och Istanbul.

Först till en familj i Keçiören-distriktet i Ankara, bestående av en mamma och hennes två barn (en flicka på 17 år och en pojke på 20) som förbereder sig för universitetsstudier. Mamman i huset deltar regelbundet i religiös aktivitet, men har inte lyckats övertala sina barn att göra detsamma.

Barnen läser båda för inträdesförhör, men den AKP-aktiva mamman uppmuntrar dottern betydligt mindre än hon uppmuntrar sonen. Mamman har anammat den livsstil som predikas på Koranmötena som hålls varje dag, och kräver att alla i familjen, men speciellt dottern, ska fullfölja sina religiösa plikter, bära huvudduk, gå i moskén, inte synda, etc.

Dottern envisas med att bära jeans och t-skjorta. Sonen har egna starka åsikter som går stick i stäv med mammans. Han vill förändra Turkiet via sociala medier, snarare än via partipolitik eller religion.

Kvinnorna i regionen har lågt kulturellt kapital: hela deras sociala liv upptas av Korangrupperna, de har ingen egentlig utbildning och anammar traditionella familjevärderingar. För kvinnliga AKP-aktivister är det här frodig mark för att plantera konservativ islamism. Tv-tittandet har ökat markant på bekostnad av socialt umgänge, och tv-programmen är kontrollerade av staten.

Kultur förstås i sådana här samhällen i första hand som religion.

Den ideologi som propageras av AKP:s kvinnliga dörrknackar-aktivister bidrar endast till att ytterligare exkludera sociala grupper som redan från tidigare har lågt ekonomiskt och kulturellt kapital. Ideologin har ändå haft svårt att få fotfäste bland ungdomarna, kanske på grund av det fönster till resten av världen som öppnats via sociala medier.

I Besiktas, ett lägre medelklassområde i Istanbul populärt bland studerande, välkomnas jag in av en äldre kvinna som överöser mig med godsaker: vattenmelon, Turkish Delight och plommon. Hon vet att jag är högutbildad och börjar tala om sin sonson, som hon berömmer för att han har memorerat Koranen och studerat juridik som sin far. Han har fått stipendium till Harvard, och farmodern är överlycklig för att han kan skapa sig en god framtid. Framför allt är hon lugnad av att han har fått en god religiös uppfostran, så att han inte låter sig ledas på villovägar i USA.

Kvinnan är hustru till en före detta imam, och höjer sin sons och sina sonsöners goda utbildning till skyarna. Däremot säger hon ingenting om sin dotters eller sina kvinnliga barnbarns utbildning. Dottern är också hemma – hon har gått i en religiös skola, bär konservativ klädsel, och berättar att hon är lärare i en Koranskola vid en av de lokala moskéerna. I moderns ögon räcker detta som kulturellt kapital för henne.

Tro kan vara sanningens fiende, och summan av ett samhälles allmänna opinioner, tvångsföreställningar, fobier, rationella och icke-rationella antaganden. I exemplen ovan ser vi hur traditionell religiös tro styr relationerna mellan män och kvinnor, föräldrar och barn. I utsatta grupper dominerar religionen som socialt ramverk. Dessa grupper är det också lättast att härska över med hjälp av tro.

Politisk kamp är en kognitiv kamp över makten att utfärda en vision för samhället. Visionen legitimeras av lagar, eftersom de stadfäster den dominerande visionen och gör den ”naturlig”. På samma gång osynliggör lagarna att visionen utfärdats av en dominerande part. Som en form av metakapital är staten den högsta utövaren av symboliskt kapital och symboliskt våld. Den styr och övervakar alla andra typer av kapital. Därför kämpar olika politiska rörelser om kontrollen över statsmaskineriet. Det symboliska kapitalet stadfästs av symboliskt våld, och staten eftersträvar därför monopol över den symboliska produktionen.

I Turkiet kan man grovt göra skillnad på så kallade ”vita turkar” eller den ”kemalistiska  bourgeoisien”, som ligger närmare den västerländska eller sekulära symboliska produktionen, och anhängarna av Erdoğans ”Nya Turkiet”, som ligger närmare en islamistisk ideologi. Båda grupperna tar avstånd från den andra genom klädsel, heminredning, arkitektur, nöjespreferenser, idrott och turism.

Nya Turkiets symbolik har under de senaste åren varit på stark frammarsch: teatrar och nöjesscentrum har stängts, alkohol har förbjudits på offentliga platser, kvinnor i konservativa kretsar har börjat bära huvudduk och överrock, och läroplanen har kontinuerligt förändrats. Efter kuppen 2016 har Erdoğan iscensatt en enorm ”samhällelig rensning”, vilket inkluderat nedtystande av oppositionella röster som hotat Nya Turkiets symboliska hegemoni.

När Erdoğan talar om ett erövrande av social och kulturell makt, kan det läsas som ett tecken på att islamismen i Turkiet håller på att radikaliseras. AKP använder islamistisk radikalisering som ett vapen mot västerländsk samhällelig, symbolisk och kulturell makt, på samma sätt som internationella islamistiska terrorgrupper.

AKP har använt islam för att uppfinna en antipolitisk och antivästerländsk utopi. Denna utopis mål är antingen att förstöra politiken eller genom religionen lösgöra sig från politiken. Fethi Benslama, som skrivit flera böcker om ”politisk islam”, menar att termen i sig är otillräcklig. Återupptäckten av islamismen är enligt honom snarast en återgång till den medeltida sunniteologen Ibn Taymiyyahs idéer, som argumenterar att det inte finns någon annan politik än religionen.

I ljuset av de senaste årens utveckling har det blivit uppenbart att Turkiet har närmat sig just den typen av islamism som Taymiyyah representerar, och att brutalt våld kommer att brukas mot dem som står i ideologins väg.

Nilgün Tutal
är professor i kommunikation vid universitetet i Galatasaray

Översättning och redigering Janne Wass

En betydligt längre version av texten går att läsa på engelska här.
Kolumnen publicerades ursprungligen i den turkiska kulturtidskriften Varlik i september 2017.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.