Lotta Green.
Finlands Eurovisionshistoria består av idel bottennoteringar varvat med några ”hoppsan” och en överraskande brakvinst. Man kan kanske säga att Finlands förhållande till ESC är ett slags spegelbild av det här landets förhållande till sig självt: när vi gör något eget, så händer det ibland att vi hittar på något genialt och slår alla med häpnad, eller så skjuter vi iväg en felriggad raket som flyger en halv meter upp i luften och landar pladask. Vilket som än är resultatet, förstår vi inte ett uns av vad som har skett. Vi är Finland, vi är konstiga. Vi är så konstiga att vi knappast förstår oss på oss själva.
I år drar Tävlingen för ny musik (UMK) till med en chockerare, som överraskande nog inte har orsakat någon vidare debatt. Popartisten Saara Aalto (som blev tvåa i brittiska talangjakten The X-Factor UK i 2016, red.anm.) har utan kvaltävlingar inbjudits till att framföra Finlands bidrag. Jag vill inte påstå att det är direkt fel att göra såhär – som ett taktiskt knep kan det ju faktiskt fungera för Finlands del. Men om man vill garantera ett passivt finskt musikliv? Ja, då fungerar taktiken också alldeles utmärkt.
Jag förstår att en vinst är något man vill eftersträva – att vara värdland skulle vara en fantastisk möjlighet för Finland. Men att så här kompromisslöst bestämma sig för en framgångsrik artist som tävlar med tre förgräddade poplåtar, det berättar mycket om Finlands inställning till artistskap överlag. Det blottar vårt dåliga självförtroende och vår usla tillit till våra andra, egna artister. Inga möjligheter ges till nya artister att framföra sina låtar, vilket blir ett slag i ansiktet för finländska artisters självförtroende, som från första början inte är det bästa.
Om man ville gynna finska artister och samtidigt visa att man tror och vill satsa på ett levande finskt musikliv, hade UMK hållit uttagningar som förut. Aalto hade kunnat vara en av medtävlarna och kanske sedan blivit vald, men då hade i varje fall processen varit rättvis och inbjudande. Att Aalto, pinsamt nog, var tvungen att åka till England för att bli upptäckt och utvecklas på riktigt, är bara ännu ett tecken på att vi inte förstår och lyckas ta vara på våra egna artisters potential i det här landet. För att skapa en grogrund för artister är man tvungen att ge dem möjligheter, vilket man i Finland tycks ha svårt att förstå.
Det finns skäl att ifrågasätta UMK:s omdöme, eftersom ett av tävlingens syften är att vaska fram nya artister och låtskrivare. Vad nytt finns det i att utan kvaltävling utse sin allra bästa tävlingshäst till att framföra Finlands bidrag?
Att skicka en på förhand utvald artist är inte bara passiverande med tanke på det inhemska musiklivet, det är också en missbedömning som tyder på att Finland fortfarande inte har lyckats luska ut vad våra egna styrkor i Eurovisionssammanhang är: Att vara nyskapande och annorlunda. Frågar ni mig så är det den sidan man borde odla och uppmuntra för att skapa mer självförtroende hos finska artister. Finland ÄR annorlunda, både i nordiskt och europeiskt perspektiv. Låt oss inte låtsas annat: vi har ett språk som ingen förstår och en kultur som är unik. Det vore konstigt om detta inte färgade av sig också på musiken.
Att försöka efterlikna det man tror att är mainstream (men som egentligen bara är samma, gamla poplåtar, tio år för sent) är bara att skjuta oss själva i foten. Vi har otroligt duktiga artister inom bland annat jazz och klassisk musik, och kanhända är ESC alldeles för töntig för dessa musiker, vem vet? Då har vi ett annat attitydproblem som det också vore skäl att syna litet närmare.
Finland fungerar inte som Sverige, hur gärna vi än vill tro det. Vi är Finland och vi har svårt att vara sådär klädsamt ytliga, vi är annorlunda och nyskapande. Det är viktigt att komma ihåg att det ingalunda alltid är framgångsrikt att vara annorlunda – ibland röstar vi fram artister som får hela Europa att tappa hakan, som när vi röstade fram Pertti Kurikan Nimipäivät. Vad finskt musikliv borde förstå, är att bakslag och smällar hör till när man är annorlunda och banbrytande. Rätt som det är, kommer en av våra vågade satsningar att vara precis det rätta – och är det inte viktigare att vara sig själva trogna och satsa på det egna musiklivet, än att konstant försöka sätta fingret på vad det är ”de andra” håller på med?
Personligen tycker jag fortfarande att Finland kan vara oerhört stolt över att ha varit det första landet som gav möjlighet till personer med funktionsnedsättning att uppträda på Eurovisionsscenen. Det är synd att världen inte alltid är mogen för sådana radikaliteter som för oss kanske är vardag, och även om vi inte nådde framgång den gången, var vi definitivt på rätt väg: vi vågade vara Finland. Vi gav Europa någonting att fundera på.
Vi ska inte heller glömma att vi vann år 2006 genom att skicka långhåriga monster med gummihammare till final. Kom ihåg hur Europa älskade oss då – och hur vi då där, ett tag, också älskade oss själva. Sen är det bara att göra det igen. Vi är konstiga. Vi är Finland. Låt oss omfamna det.
Lotta Green
är musikvetare
Fotot av Lordi är taget av Janne Wass på Tuska 2016
