12 x12 poeter

av Bengt Berg

Att den finlandssvenska poesin är livaktig står sedan urminnes tider klart. Modernismen fick tidigt fotfäste öster om Bottenviken och Södergran, Diktonius, Björling och alla de andra gav eko också i Sverige. Även långt senare har de finlandssvenska diktsamlingarna hittat fram till rikssvenska läsare, men synligheten kunde vara mycket bättre och flödet kunde vara ymnigare. Därför är antologin Poeter om poeter mer än välkommen för att hålla också den lyriska isrännan mellan våra länder öppen.

Redaktörerna Ralf Andtbacka, Catharina Gripenberg och Metha Skog har redigerat tolv poeters möte med tolv poeters dikter och det har blivit en tät och läsvärd samling av tankar runt enskilda dikter och hela författarskap. Några generella slutsatser om vare sig poesins eller minoritetsspråkets ställning i Finland görs inte och det är kanske sådant som vi rikssvenskar är mer nyfikna på än vad den blåvita målgruppen kan tänkas vara. Att skriva dikt är ju en ensam övning och även om man blir två som utgör arbetsgemenskapen så är det fortfarande på en väldigt personlig nivå som både läsintryck och ”utsaga” blir till. Det kommer av naturliga skäl i en del fall också att handla om en nära vänskap mellan den som skriver om det den andra har skrivit och de medverkande är: Claes Andersson om Diana Bredenberg, Ralf Andtbacka om Erik Granvik, Birgitta Boucht om Inga-Britt Wik, Thomas Brunell om Eva-Stina Byggmästar, Tomas Mikael Bäck om Agneta Enckell, Bosse Hellsten om R.R. Eklund, Carina Karlsson om Matilda Södergran, Sven-Erik Klinkmann om Tomas Mikael Bäck, Bodil Lindfors om Henrika Ringbom, Ulrika Nielsen om Catharina Gripenberg, Oscar Rossi om Ralf Andtbacka och Gungerd Wikholm om Tua Forsström.

Flera av texterna ger fina närläsningar av en poets verk, placerar in detsamma i en litterär och samhällelig kontext och i samma veva förmedlas intryck av en kollega, betraktad på nära vänskapligt håll eller med den distans som endast döden kan upprätthålla. En dikt kan ligga nära poetens tonfall och själva rösten hör till det mest särpräglade hos oss människor. När man lyssnar på en inspelning av någon som är hädangången, så kan ibland rösten upphäva detta faktum att det bara är den lyssnande som lever.  I andra fall fungerar texten som ett samtal mellan två poeter, med oss som lyssnande läsare i publiken.

Eftersom jag själv har min nordvärmländska dialekt som modersmål – muntligt! – är det intressant att läsa det Andtbacka skriver om Erik Granvik: ”… de dialektala inslagen är litterärt bärande, utan dem skulle den aktuella dikten förlora sin laddning.” Det muntliga berättandet hämtar mycket av sin näring just i det dialektala, medan de nedskrivna orden vrider och vänder på sig som en mask, när bokstäverna ska stavas fast på kroken.

En av essäerna som är upplivande att läsa, kanske för att jag inte visste just någonting om R.R. Eklunds författarskap innan jag läste En drömmande tjänstemans geografi … av Bosse Hellsten. Eklund försökte hitta en väg till sig själv genom skrivandet, men ville förbli österbottning även när han bodde i Helsingfors. Det handlar om en identitet, knuten till en trakt. Jag erinrar mig ha hört sägas om den österbottniske spelmannen Slotte: ”Innerst inne stannade han alltid hemma.”  Och jag tänker på hedersmannen Lars Huldén, som tog med sig Munsalamålet varhelst han befann sig.

Carina Karlssons möte med Matilda Södergrans lyrik tillhör bokens sårigaste texter, och utgår från essäistens egen fysiska smärta på grund av utsatta höftleder. ”Jag var sju, nu är jag femtio, och kan gå på mina ben. Men någonstans är alla mina minnen levande och verkliga. Jag är prisgiven åt dem, jag är prisgiven åt kroppen.”

När Södergran börjar publicera sina första dikter inträffar något av en förlösande uppenbarelse och Karlsson läser hennes debut Hon drar ådrorna ur:

”Det måste handla om mig. Om mina defekter, de som kom i stället för dem som opererades bort på Invalidstiftelsens sjukhus.”

Det är fascinerande hur dikten kan träffa mitt i och fungera som en katalysator för mottagarens känslor.

Vad händer när man skriver en dikt? För det första riktas den inåt, tillbaka till avsändaren som äger kontrollen och friheten ifråga om vilken väg orden skall leta sig. Men i och med publiceringen riktar sig dikten till alla och envar, till oss som lyssnar eller läser.

I en bok som denna har vi inbjudits till ett poesiseminarium, där just lyssnandet utgör förutsättningen, viljan att förmedla från källan till omgivningen. Det är fint att tänka sig, bara ta till sig utan en massa om och men, bli inbjuden till fortsatt umgänge med dessa poeter och deras verk för fortsatt umgänge. Ett allvar som inte har så stort spelrum i vår formatanpassade tid, men här finns både den tid och plats som poesin har rätt att kräva!

Eller som Tua Forsström skriver i en tidig diktsamling:

Jag älskar

Det enkla liksom jag

Misstror förenklingen

Det naturliga kontra det konstgjorda, som skillnaden mellan en äkta ros och en i plast.

Bengt Berg

Poeter om poeter.
Red: Ralf Andtbacka,
Catharina Gripenberg,
Metha Skog.
Ellips förlag, 2018.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.