Pride-paraden i Helsingfors går av stapeln i slutet av juni. Trots politiska framgångar de senaste åren, finns ännu många orsaker för HBTIQ-aktivister att driva kampanj.
Ny Tid träffar Fredrika Biström, verksamhets-koordinator på Regnbågsankan, och Monika Pensar, medlem i Regnbågsankans styrelse, för att diskutera kärlek och politik och Regnbågsankans verksamhet.
Den svenskspråkiga föreningen Regnbågsankan är öppen för alla som känner att de tillhör en sexuell minoritet eller könsminoritet, men också för alla andra som vill driva frågor om jämlikhet i Finland.
Vilka är de största frågorna som ni vill förändra i dagens Finland?
– Sakpolitiskt så följer vi i stora drag Setas (Föreningen för sexuellt likaberättigande) linje. Den fråga som den senaste tiden varit mest på folks läppar är translagen. Det största problemet här är steriliseringstvånget, man måste ha ett bevis på att man inte kan producera barn för att kunna gå vidare i processen. Det är fel, och onödigt, säger Fredrika Biström.
Monika Pensar spinner vidare på tanken:
– Det har också varit aktuellt att ta upp #metoo för regnbågsmänniskor, det är viktigt att komma ihåg att icke-binära personer och personer som har olika asexuella identiteter också upplever trakasserier och våld. Regnbågsankan upplever att regnbågsperspektivet är lite bortglömt i #metoo. En annan sak som är viktig ur politisk synvinkel är hur man i olika religiösa samfund inte behandlar personer från olika sexuella minoriteter jämställt. Samkönade par får till exempel inte gifta sig i kyrkan. Jag tror att Regnbågsankan kommer att stöda vigslar i kyrkan för samkönade par mera aktivt, fortsätter Pensar.
Biström säger att föreningen under det gångna året lyft upp frågor kring asexualitet och genom denna aktivitet har Regnbågsankan velat visa att föreningen finns till också för de som upplever sig vara asexuella.
– Regnbågsankan fungerar gärna tillsammans med andra föreningar. Det är till exempel viktigt att människor från HBTQ-spektret som har funktionshinder eller som har någon kognitiv variation också ska få finnas till på lika villkor med sin mångfaldssexualitet. Jag var på kurs förra veckan och fick upp ögonen för att det inom spektret för personer med fysiska variationer eller kognitiva variationer finns mycket regnbågsmänniskor, procentuellt mera än i befolkningen i övrigt. Det var något som överraskade mig, säger Pensar.
Regnbågsankan är en flitigt anlitad gäst i skolorna – i medeltal gör föreningen mellan 20 och 25 skolbesök per år. Ett annat viktigt sätt att göra sig själva och sina medlemmar synliga är att ordna evenemang, det viktiga i de evenemangen är att skapa gemenskap och stärka de mänskor som är med.
– Vi är med på olika mässor, också kyrkliga mässor. Vi driver också ett regnbågsfamiljecafé och så ordnar vi en regnbågshelg en gång i året dit vi bjuder in gäster och ordnar program, fortsätter Pensar.
Den jämlika äktenskapslagen godkändes förra året, vad har det betytt för er personligen?
– Jag är inte gift, så det har inte ändrat något för mig personligen. Men det hade en jättestor symbolisk betydelse. Finlands lag erkänner alla variationer av människor som vill ingå ett juridiskt äktenskap. Det behöver inte kallas något annat, och det finns samma möjligheter att till exempel adoptera, säger Biström.
Monika Pensar drar sig till minnes den dag då de glada demonstranterna stod vid Medborgartorget i Helsingfors – jublande, hoppande och gråtande av glädje.
– Man tänkte att nu är kampen slut, och det kändes väldigt tomt ett tag. Men sen inser man att det inte tar slut. Kampen förs på olika ställen i världen, det blir aldrig bra över allt. Nästa kamp efter att Finlands stat har godkänt jämställda äktenskap är ju att alla de olika religiösa samfunden i Finland kommer att utmanas av beslutet. Inte bara den kristna kyrkan, utan också andra samfund, till exempel muslimska samfund. Det finns mycket kvar att göra ännu, unga som växer upp nu måste också kämpa med identitetsfrågor, säger Pensar.
Tror ni att det har påverkat er syn på kärlek och relationer att man hela tiden måste kämpa för jämställdhet?
– Det påverkar på det sättet att man inte får någon ro. Det finns många homosexuella eller bisexuella par som bara önskar att få leva som alla andra och inte alltid behöva förklara sig och kämpa för sina rättigheter. Att komma ut ur skåpet är inte heller något som man gör bara en gång. Man kan vara tvungen att göra det jätteofta, till och med varje vecka. Att hela tiden tvingas förklara sig kan påverka parrelationen. Men samtidigt kan det att man lyfter fram mångfalden lära dem som hör till den heteronormativa världen massor om kärlek och rättigheter och respekt som kanske inte finns i deras värld. Regnbågsvärlden har jättemycket att ge den övriga världen, säger Pensar.
– Kärleken och känslorna kommer oberoende, inte älskar man ju människor mindre bara för att man är bi eller pan eller gay, säger Biström.
Vilka möjligheter man har att gå vidare i livet med dessa känslor beror delvis på det omgivande samhället.
– Kan man vara öppen med sin relation? Kan båda i en relation vara öppna? Är det svårare att hitta en partner eller är det till och med lättare? Är det större risk att få könssjukdomar, för att man inte har fått tillräckligt med information i skolan? Är det större risk att man separerar för att man inte får släktens stöd? Är det svårare att få barn?, avslutar Biström frågande.
text & foto Adele Westerlund
