Trygve Söderling (TS) resonerar högintressant kring relationen mellan sex, makt, kärlek och förälskelse (läs Söderlings kolumn här) . Han menar att man inte kan skilja makt från sex, och att det viktiga istället är att skilja mellan bra och dåliga (förtryckande) former av sexuell makt. Vi tycks se olika på problematiken här, men inte riktigt på det sätt TS tror. Uppfattningen att makt i sig är sexigt visar på ett ointresse för sex, citerar TS mig. Jag uttryckte mig otydligt; jag menade att maktintresset är ett ointresse för den människa man har en sexuell relation med, alltså ett ointresse för att utforska de möjligheter till mänsklig kontakt sexuellt umgänge rymmer. Men också att tala om ”ointresse” är egentligen helt missvisande, ett alldeles för neutralt ord för det som djupast är rädsla för den andra och äckel för en själv, det jag kallade beröringsångest. Maktsträvan uppstår som ett symptom på och ett försök att förtränga denna beröringsångest.
Att vårt sexuella liv, liksom livet i övrigt, är genomsyrat av beröringsångest och olika maktsträvanden förnekar jag inte, utan vill understryka. Men frågan är hur detta ska förstås. Det väsentliga, menar jag, är att skilja på, och se den ständiga spänningen mellan ömsesidighet, eller hellre öppenhet mellan människor och, å andra sidan, det TS kallar olika ”former för ensidighet”. Öppenhet handlar om längtan till och försöket att nå den andra, ensidighet om att spela ut olika fantasier om den andra och en själv. Materialet till fantasierna är kollektiva stereotypier, och de är förbundna med en maktsträvan medan öppenheten, eller med ett annat namn kärleken, är ett bokstavligen maktlöst tillstånd där båda söker den andras gensvar och ingendera försöker tvinga, pressa, manipulera för att få som den vill, få sin fantasi utspelad. Och i förbigående sagt är ”det romantiska kärleksidealet” (TS), i motsats till kärleken själv, en av våra mest potenta och destruktiva kollektiva fantasier, där rollerna och koreografin är strikt normerade, alltså helt opersonliga, som varje romantisk Hollywood-komedi illustrerar.
Om man uppfattar livet bara i makttermer, vad vore då problemet med sexuella trakasserier eller ens våldtäkt? Att man inte fick som man själv ville utan den andra lyckades trumfa igenom sin maktsträvan? Varför skulle det vara värre än att den som har en svagare förhandlingsposition i en affärstransaktion tvingas ta förlusten? Kränkningen, det djupt destruktiva i en våldtäkt blir osynligt om man ser på det hela i rena makttermer, och att tala om ”oförtjänta belöningar” (TS) missar helt målet. Paradoxalt nog kan man inte ens förstå makten själv i rena makttermer. Om det bara fanns makt skulle det inte ens finnas makt, med allt vad den inbegriper av ”berusande, beroendeframkallande” maktkänslor (TS), av fantasier, förnedring och skuldkänslor, utan bara rent instrumentella, känslolösa förfaranden. Och som TS noterar är en simulation av ömsesidighet centralt för sexuella fantasier: till och med våldtäktsmän försöker ofta inbilla sig att offret ”var med på det”. Men om allt var ”rent” maktspel, varför skulle man, och hur kunde man ens, simulera något annat?
Joel Backström
