Svenska valet: Vänsterns långa väg till klarhet

Den enda partiledare som var riktigt nöjd efter det svenska riksdagsvalet var Kristdemokraternas (KD) ordförande Ebba Busch Thor. I ett skede spekulerades det om KD ens skulle ta sig över röstspärren, men i en mäktig slutspurt körde partiet om både Liberalerna (L) och Miljöpartiet (MP), och landade på 6,4 procent, en ökning på hela 1,8 procent jämfört med förra val.

Jo, Stefan Löfven kunde visserligen vara glad över att Socialdemokraterna (S) blev största parti, men att de blev det med partiets sämsta resultat i historien och hot om högerregering på horisonten, är det något av en Pyrrhusseger. Ulf Kristersson lyckades hålla Sverigedemokraterna (SD) bakom Moderaterna (M), men ett valnederlag på 3,5 procent efter fyra år i opposition är definitivt inte godkänt. SD:s Jimmie Åkeson jublar naturligtvis. Valresultatet är en högerskräll som heter duga. Men med tanke på att SD under sommaren var framme och nosade på posten som Sveriges populäraste parti med ett opinionsstöd på nära 20 procent, är slutresultatet på 17,6 procent en tredjeplats ändå inte riktigt den megaskräll som många inom partiet drömt om. Miljöpartiet klarade med darr på ribban att hålla sig kvar i riksdagen: partiet tappade en tredjedel av sitt understöd och är nu minsta riksdagsparti.

Vid sidan av Sverigedemokraterna som gick framåt med nästan fem procentenheter, var valets största vinnare Centerpartiet (C) och Vänsterpartiet (V), som båda gick framåt med över två procentenheter. Vänsterpartiet stjäl naturligtvis inte många rubriker efter valet — det är kring de tre stora partierna som det stormar nu. Men valresultatet, 7,9 procent av rösterna, är värt att notera, inte minst för att det är Vänsterpartiets bästa resultat i riksdagsval sedan 2002. Kanske ännu mer anmärkningsvärt är att det är partiets femte bästa resultat på hundra år.

Även om Vänsterpartiet och finländska Vänsterförbundet (Vf) i dag liknar varandra väldigt mycket, har de väldigt olika bakgrund. Liksom i Finland splittrades det socialdemokratiska partiet i Sverige kring 1917-1918 i ett moderat och ett revolutionärt parti. I Finland förbjöds kommunistisk verksamhet efter inbördeskriget 1918, och Finlands Kommunistiska Parti kunde inte officiellt ställa upp i val förrän år 1945, då under paraplypartiet Demokratiska Förbundet för Finlands Folk (DFFF). Det som ofta glöms bort i dagens politiska diskussion är att Vänsterförbundets föregångare DFFF var ett maktparti under de första decennierna efter kriget. Redan i sitt första riksdagsval 1945 fick DFFF 23 procent av rösterna och blev näst största parti efter SDP. 1958 blev DFFF till och med Finlands största parti, igen med 23 procent. Stödet sjönk sedan gradvis, men ännu i början av 1980-talet låg dess stöd på kring 15 procent, för att sedan i slutet av decenniet droppa under tioprocentsstrecket.

Svenska Vänsterpartiet har aldrig nånsin kunnat drömma om valresultat på över 20 procent. Då det grundades 1917 som Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, fick det 8,1 procent av rösterna, historiens fjärde bästa resultat. Med ett positivt undantag 1944 låg sedan partiet, först som Sveriges Kommunistiska Parti, sedan som Vänsterpartiet Kommunisterna, på en stadig nivå på mellan 3 och 6 procent av rösterna i alla val fram till Sovjetunionens fall och namnbytet till Vänsterpartiet 1990. Sitt bästa resultat i historien fick Vänsterpartiet 1998 under Gudrun Schymans ledning, hela 12 procent av rösterna. I valet därpå, 2002, rasade partiets stöd till drygt 8 procent, men trots det stora tappet var det ändå den tredje största valframgången i Vänsterpartiets historia. Perioden mellan 1998 och 2002 är också den enda där Vänsterpartiet haft större representation i riksdagen än Vänsterförbundet.

Redan under Gudrun Schymans tid stormade det bakom kulisserna i Vänsterpartiet, på samma sätt som inom det finländska systerpartiet. Där, liksom här, pågick upprivande ideologiska strider mellan å ena sidan de faktioner som försökte rädda det som räddas kunde av det uttalat marxistisk-leninistiska socialistiska arvet och de som ville öppna upp för en bredare, lösare definition av vänstern, en som var anpassad till ett tidevarv då en internationell socialistisk hegemoni inte såg ut att vara nära förestående — en mer marknadsanpassad vänster, om man vill vara lite elak.

Vänsterpartiets rykte fick en ordentlig törn då Schyman fälldes för skattefiffel och avgick från ordförandeposten 2003. I samband med det lanserade riksdagsledamöterna Johan Lönnroth och Karin Svensson Smith den ideella föreningen Vägval Vänster (VV) som inför ordförandevalet 2004 propagerade för en ny riktning för partiet, en som skulle öppna upp partiet för en bredare och friare definition av vänsterbegreppet, i praktiken en vänster som närmade sig socialdemokratin och miljörörelsen. Det här var i samma tider som striderna inom finländska Vänsterförbundet var som hårdast mellan ordförande Suvi-Anne Siimes och de så kallade taistoiterna, och både i finländsk och svensk press talades om förestående partisplittring och vänsterpartiernas slutliga undergång. Medan Siimes avgick 2006 i protest mot att taistoiterna inte uteslöts ur partiet, var det i Sverige omvänt läge, då den nya partiorföranden Lars Ohly representerade Vänsterpartiets traditionella vänsterfalang. Under Ohlys två val som ordförande nådde partiet inte över 6 procent.

Vägval Vänster må ha demoniserats av Ohly, och otvivelaktigt skadade Lönnroth & Co Vänsterpartiets anseende på kort sikt. I praktiken har partiet ändå utvecklats i den riktning som rörelsen önskade: såväl i Finland som i Sverige har vänsterpartierna under de senaste åren utmanat de gröna partierna inom miljöpolitiken, och båda har anammat en marknadsanpassad demokratisk socialism som ideologisk linje. Linjen har inte varit utan uppoffringar: det finns en minoritet som inte accepterat den nya linjen, och som sökt sig till de hårdnackat kommunistiska småpartier som under de senaste tjugo åren levt en tynande tillvaro, alternativt de små anarkistiska rörelserna. I Finland ledde demoniseringen av taistoiterna till att många mer eller mindre gav upp den politiska aktivismen.

Men på det stora hela har hegemonin inom vänsterpartierna både i Finland och Sverige varit till och med överraskande bred på 2010-talet, efter att luften slutligen renats. Visst finns det vissa i det äldre gardet som må muttra i kulisserna över att termer som marxism och socialism är allt mer sällsynta i partiernas officiella kommunikéer. De flesta torde i dag ändå vara ense om att en pragmatisk, om ibland något konturlös, inställning till vänsterideologin varit att föredra framför det nästan sekteristiska teorikäbbel som i ett skede hotade att slita sönder hela vänsterrörelsen. Undantag finns naturligtvis, avhopp och utbrytningar har förekommit, men utifrån sett har osämjan inom vänsterpartierna under de senaste åren åtminstone inte verkat större än inom andra partier, snarare tvärtom.

Rabulisten och aktivisten Paavo Arhinmäki valdes 2009 till ordförande för Vänsterförbundet, och i hans fotspår följde en helt ny generation av unga vänsterledare, för vilka den nya rödgröna, socialliberala vänstern bjudit på spännande framtidsutsikter snarare än tillbakablickande oro. I Li Andersson har Finland i dag Nordens mest lyskraftiga vänsterledare. Jonas Sjöstedts val till ordförande för Vänsterpartiet 2011 var något av en kompromiss. Rossana Dinamarca hade varit en svensk Arhinmäki, medan den tio år äldre Sjöstedt var ung nog för att representera nåt slags förnyelse, men tillräckligt gammal och etablerad för att inge en betryggande gubbighet, som förstärkts år för år med det allt tunnare håret. Sjöstedt har inte varit utan sina kritiker – Dinamarca meddelade i februari i år att hon lämnar Vänsterpartiet efter att ha blivit “systematiskt osynliggjord och motarbetad”.

Forne metallarbetaren, författaren och Europaparlamentarikern Sjöstedt har framstått som en lugn och principfast partiledare, och har ofta bäst kommit till sin rätt i debatter och tv-diskussioner. Sjöstedts problem är kanske att han i så hög grad blivit Vänsterpartiets ansikte. Även om det finns karismatiska och kunniga politiker bakom honom, är åtminstone bilden man får då man följer den svenska diskussionen mer sporadiskt från finskt håll att hans efterträdare vid en eventuell avgång  (han har trots allt nu varit ordförande i sju år) inte är ett självklart val. Det kan naturligtvis också vara en tillgång, och det finns ju inget som tyder på att Sjöstedt är på väg att lämna ifrån sig ordförandeklubban alldeles inom kort.

Inför valet visade vissa opinionsmätningar på ett stöd för Vänsterpartiet på till och med 10 procent. Så högt var det knappast någon som hade föreställt sig att det skulle bli i själva valet, men säkert hade Sjöstedt & Co hoppats på ett slutresultat som hade börjat på 8 eller till och med 9, i stället för 7,9. För regeringsbildningen hade en extra procent eller två knappast haft någon betydelse: Ställningskriget mellan blocken, med SD i mitten, hade hursomhelst varit ett faktum. Mycket tyder på att det blir oppositionstjänstgöring för Vänsterpartiet under nästa regeringsperiod, och det skulle i så fall ge partiet chans att förvalta populariteten i fyra år, och till och med sikta på tio procent i nästa val. Trots att storskrällen uteblev, var Vänsterpartiets valresultat snudd på historiskt. Framtiden får utvisa om det här var en tillfällighet, eller om det är en ny vänstervåg på gång.

I Finland var riksdagsvalet 2015 en stor besvikelse. Trots ett ungt, energiskt startfält och en ny stjärna i Li Andersson, tappade Vänsterförbundet två mandat i riksdagen, en procentenhet i stöd, och landade på 7,1 procent av rösterna. Det var en fortsättning på den kräftgång som pågått sedan 1999. Kommunalvalet 2017 gav vissa positiva signaler för partiet, som nu hoppas kunna upprepa de svenska kollegernas bragd i vårens riksdagsval. Men utgående från diverse opinionsmätningar tycks Vänsterförbundet ha väldigt svårt att omvandla Anderssons stora popularitet till partistöd. Opinionsmätningarna har visserligen under sommaren kommit med positiva signaler på ett stöd på mellan 8 och 9 procent, ibland till och med närmare 10. Historiskt sett har ändå Vf för det mesta landat på ett slutresultat som legat kring en procent under förhandsopinionen.

Det är naturligtvis dödfött att stirra sig blind på opinionsmätningar gjorda över ett halvt år före valet – mycket kan hända på slutrakan. Men Vänsterförbundets del börjar det kännas som nu eller aldrig. På våren 2019 har det gått tio år sedan Arhinmäki valdes till partiordförande. Den unga generation som 2015 invaldes i riksdagen har haft fyra år på sig att vässa argumenten och visa vad den går för under en historiskt högerorienterad regering. Och för att återknyta till den ovanstående diskussionen: leden har enats och en ny uppfattning om vad vänstern är och står för har långsamt börjat formas. Vill vänstern välja att se på tillförsikt på det svenska valet, kan Vänsterpartiets goda resultat vara ett tecken på att generationsväxlingen börjar slå rot och att en ny vänster har funnit sitt ideologiska uttryck. Såtillvida kunde man argumentera för att ska den finländska vänstern lyckas svänga sin nedåtgående trend, så ska det ske ganska snart, eller sedan inte alls. Men det här är naturligtvis en aning fatalistiskt — politiken är sällan såpass lineär att man skulle kunna förutspå hur partiernas väljarstöd fluktuerar. Om inte 2019, så kanske 2023.

Vänstern kritiseras ofta, inte minst på Ny Tids sidor, för bristen på en bred vision, en utopisk framtidsbild, efter Sovjetunionens sönderfall. Men min personliga upplevelse är att det finns en stor entusiasm inom den unga vänstergenerationen just på grund av att det inte finns en på förhand utstakad “master plan” att följa. Det sista kapitlet i ideologins stora bok är ännu inte skrivet, och känslan av att få vara med och skriva framtiden är hoppingivande. Det är antagligen delvis på grund av detta framåtblickande som vänsterdiskussionen i dag är så renons på de definitionsmässiga gräl som kännetecknade bland annat 70-talsvänstern. I stället för att alla sitter på varsin håll och är säkra på sin egen sanning, finns det en öppenhet för nya idéer och en allmän atmosfär av det är nya lösningar och inte gamla som är vägen framåt. Om de nya idéerna är bra återstår naturligtvis att se, och det är ju inget som säger att det är vänstern som sitter med alla nycklar. Och förhoppningsvis ska inte världens framtid hänga på att något enskilt parti röner valframgång. I samma anda som den moderna vänstern har visat sig vara öppen för diskussion och nya tankar, skulle man hoppas att också resten av den samhälleliga diskussionen fortskrider.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.