I andra delen av Lars Sunds planerade romantrilogi om Jakobstad, Österbotten och Finlands moderna historia, Där musiken började, har bomskötaren från Tre systrar och en berättare lämnat över stafettpinnen till en annan namnlös berättare. Liksom den tidigare berättaren tar den nya plats i berättelsen från en betraktelseposition litet vid sidan om; han är en något vanställd utböling i samhället, betraktad som paria om han överhuvudtaget blir sedd – vilket han oftast inte blir. Efter en olycka i barndomen sitter en skärva fast i ena ögat på honom, ”en skavande, vass skärva som bryter sönder synbilden och gör det möjligt för mig att se in i människors huvuden. Även annat hjälper mig skärvan att se: det förflutna och de döda, och ibland glimtar av framtiden”. Där bomskötaren hade sin allseende kråka till hjälp, är vår nye berättares ciceron vålnaden av tonsättaren, plåtslagaren och den hängivna cyklisten Odin Sikström.
En kortare redogörelse som denna är på sin plats, eftersom Lars Sunds intrikata lekar med berättaren och dennes villkor hör till författarskapets mest framstående kännetecken. Sunds romanbyggen är gedigna skapelser, och själva grunden är en trovärdig – låt vara inte alltid inom fiktionen helt sanningsenlig – berättarröst. Mycken möda läggs på att komma runt berättandets problem och realismens gränser, och inte sällan rör sig Sunds berättare på flera narrativa nivåer i ett och samma verk, både intra- och extradiegetiskt.
Där musiken började tar symboliskt nog avstamp i en händelse som markerar ett slags slut på den era som skildras i romanen: rivningen av Bankhuset med Terazzos hörn som utgjorde navet för ungdomslivet i Jakobstad under 60-, 70- och 80-talen. Inför rivningen anordnar de som var unga då en välbesökt nostalgiträff, och kvällen får minnets slussportar att öppnas hos berättaren. På Terrazzo satt Alf Holm, sedermera internationellt erkänd tonsättare, här satt systrarna Schalin, Neppe, Bambi och Hajje, och här satt många andra, vänner och bekanta, ja de flesta av dem som utgjorde ”den första generationens tonåringar” i staden; de drack kaffe och öl, pratade och lyssnade på musik.
Det är framför allt Alf (vars biografi i vissa avseenden minner om författarens) och hans generationskamrater vi får följa i romanen, som tar vid i början av 60-talet där Tre systrar och en berättare slutar och leder oss fram till slutet av 80-talet. Föräldragenerationen, som stod i fokus i förra boken, lever dock kvar i blickfånget i hög grad; som efternamnen skvallrar om är Alf son till Ulla och Elis Holm, medan systrarna Schalin är Maggi och Görans döttrar. Också Iris Myllymäki, den kanske mest fascinerande av de ”tre systrarna”, får fortsatt plats i persongalleriet, men tilldelas tråkigt nog en mera undanskymd roll här – kanske för att hon saknar en avkomma som kan hjälpa till att föra berättelsen vidare?
Här märks också flera trådar till Sunds tidigare romaner; exempelvis är familjen Holm bördig från Siklax och dess romantrilogi, och Eki Bergman, berättare i debutromanen Natten är ännu ung (1975), återfinns naturligtvis med gänget på Terrazzo.
Där musiken började är en stor roman med många bottnar; den handlar om att växa upp i en cellulosadoftande småstad, om musik, om att vara tonåring och revoltera mot normerna och de trånga rummen, om att bli vuxen, våga testa sina vingar och frigöra sig från alltför överbeskyddande föräldrar. Den handlar om vänskap och utanförskap, om kärlek och brist på kärlek, om äkta lycka och spelad glädje, om sorg och förluster, om fasader som till slut rämnar. Den handlar om fäder som går sönder inombords men inte förmår uttrycka det med ord utan tar till våld, om mödrar som älskar för starkt, den handlar om klassresor och klasskillnader, borgarklass och arbetarklass – ja, Sund förmår som vanligt skriva fram fullödiga livsöden i sitt litterära universum.
Möjligen är svärtan och sorgen mer framträdande än tidigare, kanske är det dialektala något nedtonat, men berättarglädjen och humorn lyser lika starkt som vanligt; Sund är och förblir den finlandssvenska litteraturens stora humorist, och i fråga om finurligt bildspråk torde han ha få övermän och -kvinnor i den svenskspråkiga prosan – så här sinnrikt beskriver till exempel berättaren sin tondövhet: ”En vanlig gråsten i skogen är mer musikalisk än jag. Det växer tjock mossa i mina öron. Spjällen i hörselgångarna är igensatta. En kåt frass i mars jamar och skriker vackrare än jag sjunger […].”
Under läsningens gång händer det att jag får intrycket att trådar påbörjas utan att avslutas, att berättaren förvillar sig på de mångtaliga skrönornas krokiga stigar, men just när man tror att berättaren hamnat helt ur kurs tar han upp tråden igen och styr in på berättelsens allfarväg. Och utvikningarna och omtagningarna är, påtalar berättaren, ”helt i enlighet med det symfoniska upplägg jag försöker ge min berättelse, där olika teman ljuder, flätas in i varandra, ersätts av nya teman och så småningom tas upp igen”. Lars Sund – och hans berättare – har för det mesta full kontroll över romankonstruktionens form med dess många tentakler – bara vid något enstaka tillfälle händer det att berättaren upprepar sig utan att medelst en självreflexiv kommentar visa medvetenhet om det.
Däremot är korrekturläsningen tyvärr utförd med allt annat än full kontroll. Det är trist att behöva ta upp det i recension efter recension av böcker från finlandssvenska förlag, men här går det verkligen inte att blunda; det handlar om alltför många, ofta uppenbara och väl synliga korrekturfel, som felaktiga radbrytningar, fula och inkorrekta avstavningar, vanliga stavfel, ord som saknas, mellanslag före interpunktion, kommatecken i stället för punkt, och så vidare. Något enstaka korrekturfel slinker allt som oftast med hur noga man än är, det vet jag själv som korrekturläsare, men det här är inte okej. Betalar man över trettio euro i bokhandeln måste man kunna förvänta sig att produkten åtminstone är nöjaktigt kvalitetsgranskad. Recensenter får ju sina recensionsexemplar gratis, vem är han att gnälla? tänker kanske någon. Just i det här fallet försvann mitt exemplar mystiskt under en svensexa i Lund, varpå jag tvingades gå till bokhandeln då skammen förbjöd mig att tigga till mig ett nytt ex från förlaget. Men det har ju mindre betydelse i sammanhanget; mitt klander är härvidlag allmänt syftande.
Det handlar sist och slutligen ändå om smärre revor i ytskiktet. På det stora hela är Där musiken tystnar en både gedigen och mångfacetterad romankonstruktion där man gärna vistas, byggd som den är av kännspak sundsk berättarglädje. Jag ser redan fram emot trilogins avslutande del.
Tomi Riitamaa
Lars Sund:
Där musiken började
Förlaget, 2018
