”Alla har vi ibland svårt med Paavo”

Erkki Tuomiojas politiska dagböcker 1998–2000 avslöjar den gamla vänsterrävens djupa ambivalens inför ett SDP som helt verkar ha accepterat den tredje vägens nyliberalism. Johan Ekman läser böckerna i skuggan av finanskrisen och den nya vänsterns uppgång. 

När vänstersocialdemokraten Erkki Tuomioja i april 1999 blir utnämnd till handels- och industriminister i Paavo Lipponens andra regering lever den nyliberala socialdemokratin sina glansdagar. I USA är Bill Clinton fortfarande vid makten och i Storbritannien håller Tony Blair i taktpinnen. I Tyskland konsoliderar Gerhard Schröder sin position och i Sverige leder Göran Persson landet. Anthony Giddens ”Tredje väg” som vidhåller att det inte mera handlar om att erbjuda ett alternativ till det utilitaristiska konkurrenssamhället är pop. Enligt den tredje vägen handlar det istället om att acceptera ”globaliseringen” (läs finansialiseringen) och att anpassa samhället och dess skyddsnät därefter. Vad Giddens i egenskap av chefsintellektuell för den nyliberala falangen av den socialdemokratiska rörelsen erbjuder är alltså en väg inom ramarna för den thatcheristisk-reaganska revolutionen – inte ett alternativ till den.

Erkki Tuomioja, å sin sida, ser sig själv representera ett annat alternativ. Hans dagböcker är också intressant läsning eftersom man genom dem kan följa med en intelligent politikers egna upplevelser mot bakgrunden av en historisk period som varit betydelsefull för både socialdemokratins och Europas historia. Decenniet som inleds var trots allt en sista akt före den stora krisen 2007 – 08, vars följder mycket väl kan bli att både socialdemokratin och det liberala europeiska integrationsprojektet förpassas till historien. Vad som i så fall kommer att ersätta dem vet vi inte med säkerhet, men som det ser ut nu verkar alternativen inte speciellt uppmuntrande.

Rinne protesterade

Tuomiojas liv delas naturligt nog upp i två perioder under tiden som dagböckerna är skrivna: tiden före och efter att han är minister. Före ministerkarriären inleds är han ordförande för socialdemokratiska riksdagsgruppen och axlar då en synlig roll som ledare för den interna oppositionen mot Lipponen. Då är dagböckerna mindre fyllda av officiella besök och ärenden och karakteriseras istället av reflektioner över socialdemokratins predikament och den egna frustrationen över de minimala möjligheterna att påverka utvecklingen. I flera anteckningar överväger Tuomioja att inte mera ställa upp i val och istället försöka få en ambassadörspost – ända tills han till slut ändå ställer upp igen. Att politik kan handla om kompromisser med den egna övertygelsen understryks när Tuomioja vid 52 års ålder erbjuds ministerportföljen och skriver:

”Om jag accepterar erbjudandet innebär det en slutgiltig kapitulation och en opportunism som jag endast kan motivera med högst personliga skäl … det att min medverkan i regeringen på det minsta vis kunde röra på partiets eller landets kurs mot en bättre riktning tror jag inte alls på, förutom i helt mikroskopiska frågor. Det rödgröna europeiska projekt som jag före valet entusiastiskt talade för och själv också ibland trodde på, som jag tänkte mig kunna avancera i regeringen, ser ut att slutgiltigt ha dött i och med att Lafontaine avgick.”(Egen översättning)

När Tuomioja accepterar ministertaburetten är inte heller alla hans allierade nöjda. En viss ”Antti Rinne från Mäntsälä ringer och uttrycker sin besvikelse”, men det kan tänkas väga mindre tungt än stödet från personer som FFC:s dåvarande ordförande Lauri Ihalainen som rapporteras vilja ha den rebelliske Tuomioja med i regeringen.

EMU-motståndare i marginalen

Frågorna man kan ställa sig är alltså: var det rätt beslut, med tanke på det ”rödgröna projektet”, av Tuomioja att bli en maktens insider och finns det något att lära för den icke-nyliberala vänstern av det hela? Den blivande ministern slår naturligtvis huvudet på spiken då han identifierar Oskar Lafontaines avgång från finansministerposten i Tyskland som ett förkrossande slag mot alla försök till alternativa hegemoniska vänsterprojekt. I EMU-Europa var och är Tysklands roll av avgörande betydelse i huruvida ett mer vänster-keynesianskt eller neo-marxistiskt alternativ alls är på bordet. I sin nuvarande form förhindrar den europeiska ekonomiska ortodoxin, förankrad i ordoliberal ideologi och kodifierad i lag, alternativen. I och med att Schröder och kretsarna kring Bundesbank lyckades tillintetgöra det ”historiska alternativ” som Lafontaine representerade, fanns det inte många halmstrån kvar att greppa efter.

För Finlands del innebar EMU-medlemskapet att den egna suveräna finanspolitiken till stora delar begränsades. Tuomioja inser förstås strukturernas betydelse och är uppenbart medveten om problemet. I Finland är han ändå väldigt ensam i frågan och när Heidi Hautala meddelar att Gröna förbundet stöder EMU-medlemskapet, antecknar Tuomioja att hans tänkbara ”politiska exil” försvunnit. Tuomioja accepterar till slut med långa tänder Lipponens eurolinje. I ett land där så många är överväldigade av eurohybris är det kanske inte heller förvånande att Tuomioja inte driver frågan till sin spets. Väl i regeringen kämpar han sedan på och agerar utan tvekan som en (liten) bromskloss när finansminister Sauli Niinistö genomdriver nedskärningar. Och internationellt är han med på viktiga möten, inte minst i egenskap av utrikesminister vilket han blir när Tarja Halonen väljs till republikens president. Mötena erbjuder också material till anekdoter, som när Göran Persson berättar att en rasande Lipponen verkar ha velat drämma honom på käften på en herrtoalett, till vilket Tuomioja säger sig ha konstaterat ”alla har vi ibland svårt med Paavo”.

Nya vänstervindar

När det kommer till det nyliberala tåget i stort har Tuomioja säkerligen också rätt i att han inget betydande förmår göra för att stoppa det. Istället tuffar det på under socialdemokratiskt ledarskap bara för att sedan krascha spektakulärt i finans- och eurokrisen. Det i sin tur har fått en ny vänster att vädra morgonluft runtom i Europa. Jeremy Corbyn, som Blair inte i sina mest ångestfyllda mardrömmar skulle ha sett som en framtida partiordförande, leder nu ett vänsterlutande Labour som ser ut att ha en realistisk möjlighet att vinna val på ruinerna av Tories brexitprojekt. I Spanien har Podemos vuxit sig starkt medan Syriza är i regeringsposition i Grekland. Till och med i Tyskland rör det på sig på vänsterfronten eftersom SPD:s dåliga framgång i val inte betyder att det inte finns en efterfrågan på alternativ. Också i Finland är vänsterpartierna starkare fastän det är ett frågetecken än så länge vad en socialdemokratiskt ledd regering skulle göra för att i grunden erbjuda alternativ till den nyliberala ortodoxin. Skuggsidan av det hela är naturligtvis att de som verkligen kapitaliserat på krisen både i Europa och globalt är ytterhögern. Att förändra och ersätta utvecklingen med ett humant vänster- och vänsterliberalt alternativ som inbegriper de gröna verkar svårt, men inte omöjligt.

När det kommer till Erkki Tuomioja är det ett mått på hans politiska talang att han varken blev helt marginaliserad under Tredje vägens guldålder eller tycks ha förlorat i trovärdighet genom sin långvariga medverkan i regeringar som fört dess politik. Frågan är nu: tänker Tuomioja ta upp kampen igen?

Johan Ekman

Erkki Tuomioja:
Ei kai eilisestä jäänyt vammoja –
Poliittiset päiväkirjat 1998–2000
Red. Veli-Pekka Leppänen.
Tammi, 2018.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.