Den sittande regeringen gör nedskärning efter nedskärning som drabbar de allra mest utsatta i landet. Vänsterförbundet går till riksdagsvalet om ett halvt år med målet att minska fattigdomen i Finland.
– Ursäkta att du fått vänta, det är minuttidtabell nu, säger Li Andersson när hon leder in oss i riksdagens café för en pratstund.
Då vi träffas i mitten av oktober ska riksdagen prata om regeringens sysselsättningspolitik inför misstroendeomröstningen som kommer att ske dagen därpå. Misstroendeomröstningen gäller lagförslaget om den sänkta anställningströskeln i små företag, som Vänsterförbundet motsätter sig. Andersson själv skrev på Facebook att misstroendeomröstningen endast är ett politiskt trick av statsminister Juha Sipilä för att rätta regeringens led och skapa tryck på fackförbunden.
– Den stora teaterdagen, säger Andersson om den diskussion som stundar i plenisalen.
Den föreställning som snart ska börja kommer i slutändan att ha negativa följder för Finlands låginkomsttagare. Det går bättre för allt fler i landet men samtidigt går det sämre för dem som det redan går allra sämst för.
– Om man endast tar i beaktande de stora generaliseringarna ser man inte hur finländsk fattigdom ser ut.
Regeringen har godkänt skattelättnader för nästan två miljarder euro för höginkomsttagare samtidigt som den gjort nedskärningar i utkomstskyddet och andra förmåner för dem med de allra lägsta inkomsterna. Ett av Vänsterförbundets stora teman inför riksdagsvalet är hur vi ska råda bot på den ökade ojämlikheten.
När oppositionen lyfter fram inkomstklyftorna och hur de ökat, svarar regeringen med dynamiska modeller om att inkomstklyftorna inte har vuxit om man ser till hur sysselsättningen utvecklats.
– Det är ett typiskt mantra som osynliggör det faktum att det vi talar om är hur de människor som inte är i arbetslivet klarar sig, de med allra lägst inkomster.
Fattigdomen tar sig nödvändigtvis inte uttryck i inkomstklyftorna, det är den allt mer ökande ojämlikheten som gör att de fattigaste har det ännu värre ställt.
– Fattigdom i Finland är nuförtiden något som går i arv. Vi har alltså misslyckats med att bryta spiralen där allt blir värre, från generation till generation.
Mera förebyggande tjänster
Under den förra regeringsperioden, när det fattades beslut om en ny socialvårdslag, började bland annat en ny tjänst för småbarnsfamiljer utvecklas: En hemhjälp som inte förutsätter att man är kund hos barnskyddet, utan där en småbarnsfamilj kan få några timmar hjälp med till exempel barnpassning i veckan. Det här är en av de förebyggande tjänster som kunde motarbeta fattigdom.
– Mest resurser borde satsas på att stöda barn och barnfamiljer, dels genom hur mycket man satsar på småbarnspedagogiken men också hur hela servicesystemet fungerar och genom förebyggande tjänster.
Andersson menar att det behövs mer av dessa lågtröskeltjänster riktade till småbarnsfamiljer där föräldrarna är osäkra på hur och om de orkar. Den diskussionen handlar förstås också om beskattning och hurdan ekonomisk politik som förs.
– Fortsätter man på den linjen som den här regeringen förespråkat är det ju klart att vi har mindre skattemedel för att finansiera de tjänster som behövs för att kunna bryta fattigdomens övergång från generation till generation.
Helhetsbild av nedskärningarna behövs
När regeringen bantar ner lite här, och sedan lite där, blir det svårt att få en helhetsuppfattning av nedskärningarna. En grupp som drabbats av flera nedskärningar är pensionärerna. Både kund- och serviceavgifterna har blivit ett problem för många äldre som lever på pension.
– Det är en del av sote-debatten som ingen annan än Vänsterförbundet vill tala om. Den finansieringsandel inom sjuk- och hälsovården som individen själv står för är hos oss högst i hela Norden.
Trots att en del av dessa avgifter är inkomstbundna, finns flera avgifter som finansieras genom så kallad plattaxa. Att läkemedelstaket också stigit drabbar också många låginkomsttagare.
– Har du låga inkomster men ändå ett tillstånd som kräver mediciner och hälsovårdstjänster, drabbas du hårt av nedskärningarna och inbesparingaringbehoven.
En facklig aktivism behövs
I Helsingfors och andra större större städer i Finland har en rätt ny grupp fattiga uppstått, de som jobbar i låglönebranscher och inte har råd att bo där de arbetar. Dels beror det på den absurda hyresmarknad som råder, dels på den offentliga sektorns villkor.
– Traditionellt sett har man i den offentliga sektorn haft svårare att kräva löneförhöjningar på samma sätt som i de mansdominerade branscherna inom till exempel exportsektorn. Där kan du stänga av hela den finländska exportindustrin genom att gå hem från fabriken. De som jobbar inom offentliga sektorn har en svårare förhandlingsposition.
Enligt Andersson borde det finnas en gemensam uppfattning både inom facket och regeringen att lönenivån i låglönebranscher måste höjas, lönejämlikheten behöver också förbättras.
– Det går enbart att uppnå genom facklig solidaritet, arbetstagarna kommer inte själva att kunna förhandla löneförhöjningar åt sig. Dessutom behöver regeringen satsa mer ambitiöst på ett lönejämlikhetsprogram.
Öppenhet om löner vore enligt Andersson en annan viktig del i pusslet. Det kunde uppnås genom en lagstiftning som skulle ge förtroendemän på arbetsplatser insikt i hur mycket som betalas ut. Storbritannien har redan utvecklat ett löneregister där företag anonymiserat rapporterar om löner, ett liknande kunde fungera i Finland.
– Det krävs både ett uppvaknande i facket men också inom regeringen, även om de inte fattar beslut om löner.
För att få till ett sånt uppvaknande krävs att helt vanliga människor inom facket som är redo att slåss för saken – men också att ärendet hålls på den politiska agendan.
– Ser man på konkurrenskraftavtalet så har vi ju gått i motsatt riktning. Jag tycker det är helt sjukt att man har som uttalat mål att minska löneklyftorna och så fattar man beslut om ett arbetsmarknadsavtal där det finns en helt omotiverad nedskärning i semesterpengen inom de offentliga branscherna. Det finns liksom ingen vettig motivering till varför man gör så.
Kunskap ökar popularitet
Yles senaste opinionsundersökning visar att Vänsterförbundet verkar ha stabiliserat sitt stöd på över 9 procent. Vänsterförbundet har gjort två medvetna förändringar som Andersson tror gett partiet luft under vingarna.
– Vi har satsat på att öka partiets sakkunskap i olika frågor så vi har välmotiverade och välgrundade förslag när vi väl presenterar dem. Vi har också gjort en allmän reform av partiets visuella bild och logo som visar att vi förnyas och är i tiden.
Att regeringen varit rätt impopulär har nog inte heller skadat vänsterns popularitet. Det samma kan sägas om de problem som De gröna tvingats dras med.
– Allt påverkar ju allt i politiken, men Vänsterförbundet har satt som målsättning en utveckling i understödet som baserar sig på oss själva, att vi själva gör bra ifrån oss. Vi tar hellre en kurva som stiger långsamt än en som stiger snabbt – för att sedan sjunka lika snabbt igen.
Med ett halvår kvar till riksdagsval kan vad som helst hända, det är en lång tid inom politiken och många gallupar hinner komma. Trots det kan man skönja en iver för det som komma skall.
– Jag tror det är ganska många som vill att regeringen snart ska bytas, jag känner också att det kunde börja bli valrörelse nu redan, säger Andersson.
Med hopp om rätt fokus inför valdebatterna
För tillfället är Li Andersson Finlands mest populära partiledare, något som hon säger att förstås känns bra.
– Samtidigt har vi ett inhumant medieklimat där man ibland gynnas och ibland missgynnas. Populariteten är inget man ska ta för givet, säger Andersson som också menar att hon hellre koncentrerar sig på att göra sitt jobb så bra som möjligt än funderar på popularitet.
– Jag ser mycket problem i hur media gör ett personspel av allt.
Vad partiledare gör påverkar naturligtvis hela partiet, men det är inte ”hela storyn”, menar hon
– För ett par år sedan var till exempel varje ledarskribent och media redo att avsätta SDP:s ordförande Antti Rinne fast enligt min uppfattning ingen sådan opinion fanns inom partiet. Det är en del av det drama en stor del av medielandskapet behöver.
Li Andersson går rakryggad mot det kommande riksdagsvalet. Enligt henne är det viktigaste att valrörelsen fokuserar på rätt frågor, men också ger tydliga och klara politiska alternativ.
– Där tycker jag att läget har förändrats. Vi behöver titta framåt så att vi inte får samma depressiva valdiskussioner som vi haft hittills. Jag tror det är många som väntar på ett maktskifte, som inte orkar se mer av en regering som kombinerar det sämsta i högern; en ekonomisk politik som är utpräglat samlingspartistisk kombinerat med konservativa värderingar i fråga om till exempel kvinnors aborträtt och andra frågor man inte ens borde behöva debattera.
En rätt självklar förhoppning för det kommande valet är en utgång som möjliggör en rödgrön regeringsbas, det är en uttalad målsättning för Vänsterförbundet.
– Det är den konstellationen som vi ser att bäst får till stånd den politik vi vill se. N
Text & foto: Catariina Salo
