Fallet Garcia och de djupa klyftorna i Peru

av Ana Valdés

Perus förre president Alan Garcia sökte politisk asyl i Uruguay, han gick helt sonika in i Uruguays ambassad i Lima i mitten av november och ansökte om flyktingstatus. Han håller på att granskas av den peruanska åklagarmyndigheten och fruktade att han skulle arresteras. Han anklagas för att ha tagit mutor från det brasilianska företaget Odebrecht, samma företag som påstås ha mutat också Brasiliens förra president Ignacio Lula Da Silva.

Uruguay tackade i december artigt nej, ingen ville hamna i samma läge som Ecuador som sedan flera år tillbaka beviljat asyl på ambassaden i London åt Wikileaks-grundaren Julian Assange.

García är nu fri i Peru i väntan på rättegången och den politiska situationen i landet är rätt kaotisk. Vägen hit har sin början 1968, när Paris och Berkeleys studenter utkämpade blodiga slag mot polisen och armén under ledning av den peruanska generalen Juan Velasco Alvarado tog makten i Peru i en statskupp.

Han regerade tillsammans med en militärjunta till 1975 och till skillnad från alla de andra latinamerikanska diktaturerna valde Peru att alliera sig med Sovjetunionen och att styra landet enligt en marxistisk modell. En peruansk nationalism föddes och stora grupper av urinvånare och fattiga bönder blev tilldelade mark, mer än 9 miljoner hektar nationaliserades.

Velasco och hans kolleger influerades av den egyptiske generalen Gamal Nasser, som styrde Egypten mellan 1954 och 1970 och skapade den panarabiska rörelsen samt grundade en egyptisk socialistisk modell.

Velascos väg av nationaliseringar sågs med misstänksamhet på av USA. Många amerikanska företag såg sina fabriker och ägor konfiskerade och CIA försökte få Velasco avsatt. 1975 togs makten från Velasco av en annan general, Francisco Morales. Han lämnade makten 1980 och nästan alla presidenter som valdes senare i allmänna val har hamnat i fängelset eller anklagas för korruption och brott mot de mänskliga rättigheterna.

Den senaste presidenten, Pedro Pablo Kuczynski, avgick 2018 efter att det blev klart att han hade benådat sin företrädare Alberto Fujimori utan sitt partis stöd. Idag styrs landet av hans vicepresident, som tog över ämbetet till nästa val.

Sedan Alan Garcia lämnade sitt ämbete 1990 har han levt i exil både i Frankrike och i Spanien. År 2001 ställde han upp i presidentvalet igen och lyckades få 48 procent av rösterna, förlorade valet med en liten marginal, men valet bekräftade hans popularitet. Året 2006 lyckades han bli omvald till president och regerade till 2011, där han efterträddes av vänsterkandidaten Ollanta Humala.

Under hans regering fördjupades Perus ekonomiska kris och Garcia försökte hitta på egna sätt för att garantera landets suveränitet. Han tog avstånd från Världsbankens krav på reformer av statsapparaten för att undvika socialt uppror. Guerillan Sendero Luminoso (Den gyllene vägen) lyckades under hans regering etablera sig som ett starkt motstånd, och knöt allianser med flera av ursprungsbefolkningens stammar och missnöjda bönder.

Men hans reformer var endast ytliga och han inte lyckades förändra de djupa klyftor som finns i det peruanska samhället. Rikemannasöner i Miraflores och fattiga barfota urfolkskvinnor som sitter i Cuzcos tusenåriga gator möts aldrig.

Perus långa historia av förtryck av urbefolkningen och svaga demokratiska institutioner har präglats av detta djupa ojämställdhet mellan en fattig urbefolkning och en vit eller mestis medelklass. Peru som var centrum för det mäktiga Inkaimperiet, har aldrig återhämtat sig från plundringen som Spanien utsatte landet för.

Som Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa, själv peruansk, sade någon gång ”Peru lider fortfarande av det som erövrarna gjorde mot landet. Att läka det såret kommer att ta många generationer.”

Text Ana Valdes

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.