Den uppmärksammade AI-experten Timo Honkela har skrivit en bok om datorteknologins möjlighet att främja världsfreden. En obskyr detalj han lyfter fram är att det engelska ordet ”cat” var centralt för att lära datorer förstå mänskligt språk. I sitt filosoferande kring boken använder Mikke Torvalds ändå hellre ett annat husdjur som metafor för artificiell intelligens.
Man ska inte skaffa hund, för det är så sorgligt när den dör.
Det här är ett känsloladdat uttalande. Ett förment rationellt svar kunde vara att en död hund är både billig och lättskött. Den kräver ingen mat eller annan vård och man slipper promenaderna.
Exemplet ovan gäller förstås hunden som sällskap, keldjur, eller som det ofta heter, familjemedlem. Det är känsloladdat (det här ska jag återkomma till) till den grad att hunden för en ensam människa faktiskt kan utgöra det minimum av social värme och kontakt som behövs för ett så kallat människovärdigt liv. Som redskap för människor sätts hundar också i arbete, och uppfödning eller förädling tar fasta på djurets inbyggda egenskaper.
Oavsett om hunden är ”bara” ett nog så terapeutiskt sällskapsdjur eller en flitig arbetshund, vore relationen mellan människor och tamhundar omöjlig utan den viktigaste aspekten av deras förhållande, nämligen läraktighet och lojalitet. I synnerhet hos hunden.
Hundar kan – med ett tillräckligt mått av tålamod och insikt hos sina människor – lära sig så gott som vadsomhelst, tycks det. De vill så gärna göra sitt yttersta, de vill helt enkelt behaga (för en minimal, men konsekvent, belöning). Däruti skiljer de sig, som vi vet, från de flesta katter och andra vilda djurarter.
Men även den bästa hjältehund har sina begränsningar. Den har så att säga ett tak för sina färdigheter, och det ligger ingalunda på det känslomässiga planet. Alla hundägare vet att de kan prata med sin hund, och att de får respons på vad de säger. Men något riktigt intellektuellt utbyte är det inte fråga om, för språken vi använder är olika.
Homo economicus avslöjad
Det kan vara på sin plats med en filosofisk utvikning. Ludwig Wittgensteins berömda sats ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen” kan ur Tom Lehrers engelska översättning fritt återges på svenska såhär: ”Ifall du inte kan kommunicera, så kan du åtminstone hålla käft”.
Mänsklig kommunikation är ett sammelsurium av känslor och förnuft. Den rationella ”homo economicus” har avslöjats som den logisk-teoretiska bluff han är, och nationalekonomisk forskning försöker i allt högre grad beakta de synbart irrationella beteendemönstren hos vanligt folk. Olika mänskliga brister isoleras som ”bias”, inbyggda felbedömningar à la fördomar, som mätresultaten ska korrigera för i helhetsbilden av tillgång och efterfrågan på vad som kallas den fria marknaden.
Samtidigt tillmäts statistiska data – big data om oss alla dödliga – en förrädisk makt, som förvanskas av bristfällig mänsklig förståelse av den insamlade informationen, nämligen samma oöverskådliga big data, som förefaller svämma över alla gränser. Hur ska allt detta tolkas? Vart är vi på väg, när nu själva livets förutsättningar på vår planet tycks hotat?
Dystopierna florerar, och inte bara i påkostade filmproduktioner. Intellektuella förståsigpåare som Yuval Harari försäkrar svalt att människan är ett djur som kan ”hackas”, alltså datormanipuleras intill döden – ja, bokstavligt talat, eftersom de tekniska förutsättningarna för det redan föreligger.
Fredsmaskinen
Det är här Timo Honkela kommer in i bilden med sin nyutgivna bok Rauhankone, vars svenska och engelska översättningar såvitt jag vet är under arbete. Ämnet är inget mindre än fred på jorden, och ingalunda i form av fromma förhoppningar eller förmaningar, utan av en diskussion kring konkreta åtgärder inom artificiell intelligens.
Honkelas förtrogenhet med datorernas språkproblem, hur vi och de kommunicerar – över och på alla världens språk – låter honom lägga bort förleden tieto i tietokone. De är ju bara koneita, maskiner, dessa redskap för människor att använda. Till nytta eller till skada.
Boktiteln blir därmed redan i sig en svårknäckt nöt för översättaren. Det finska ordet rauhankone är varken mer eller mindre än samma begrepp som tietokone, med samma vidsträckta och svårinringade betydelser och effekter, fast dess inbyggda information /tieto blir outtalad. Det är inte en ”fredsmaskin” Honkela presenterar, om man inte förstår maskineriet på samma sätt som miljoner eller miljarder fickredskap i stil med våra redan så gott som allestädes närvarande beroendeskapande mobiltelefoner.
Själv fick Honkela bråttom med att färdigställa boken som ett testamente över sin forskning om maskininlärning, på grund av en hjärntumör som visserligen har tillåtit honom ny inlärning, men med det ena synfältet ur funktion. Svårigheterna med att läsa och skriva tvingade honom att diktera boken mer eller mindre ur minnet, men så omspänner hans forskning också över trettio år och kännetecknas av sunt förnuft.
Humanistisk teknologi
Timo Honkela är nämligen en dödsdömd man, diagnostiserad med en inoperabel hjärntumör; han fick beskedet om sitt glioblastom av fjärde (det vill säga värsta) graden i november 2014.
Efter månader av tunga strålbehandlingar och annat kunde han ändå återgå till jobbet vid Helsingfors universitets institution för moderna språk i början av 2017 och skatta sig lycklig över att fortfarande ha ”allt väsentligt” förstånd i behåll.
Boken blev en knappt 300 sidors populariserad sammanfattning av hans 30-åriga forskargärning om språk, översättning och kommunikation utgående från människor, inte teknologi.
Han nämner en ”dum” variant av textanalys med att låta datorn räkna frekvenser i de cirka 60 000 ord hans eget manuskript hade blivit i början av maj 2017: ordet ”människors” förekommer 196 gånger, ”människans” 194 gånger, och ”människorna” 169 gånger – medan teknik och teknologi är underordnade i antal: ”maskin” (78), ”maskinintelligens” (62), ”maskininlärning” (32) och ”dator” bara 21.
Honkela påpekar i sitt förord att trots att denna lista är nog så enfaldig, så ger den ändå på några minuter en överblick av innehållet i boken.
Hans strävan är humanistens samarbete med och förståelse av så kallad hård teknologi inom alla kunskapens områden.
Människans bästa vän
Och hunden då? I gångna tiders första försök att lära maskiner ordet ”cat” – katten, alltså – var logik och ordboksstatistik dominerande och finns förstås kvar i misslyckade och ofta skrattretande Googletexter, även om dessa har blivit mycket bättre.
Den vägen visade sig dock vara en återvändsgränd. För att få maskiner att verkligen lära sig ordet katt – att känna igen dess böjningar, användning, förekomst och till slut djuret självt i ord, bild och rörelse – behövdes det en annan maskinintuition, en språkinlärning som mera påminner om barnets förmåga att bara växa in i sitt modersmål, det naturliga talet.
Drömmen om att översätta alla språk på jorden till alla andra är inte längre tekniskt omöjlig. Den kan också i framtiden utvecklas till debatter där alla – tusen människor, en miljon eller en miljard – håller möte, som ett demokratiskt torgmöte där de bästa sidorna av massmedia och sociala media möts.
Att övervinna svartvita kategoriseringar, att medla genom betydelseförhandlingar och upprätthålla insikt om verklighetens komplexitet är något datorer kan hjälpa oss med.
De vill det inte och bryr sig inte om de betydelser vi människor så passionerat kräver av och lägger i deras famn. Men de kan, till stor nytta för oss dödliga, svalt och ointresserat mäta våra reaktioner och därmed tolka mänskliga kroppars funktioner och känslor.
Ja, hur var det nu med hunden igen? I Honkelas bok öppnar sig möjligheterna för ”människans bästa vän” att vara ett kollektivt redskap, en följeslagare och ett sällskap som liksom en levande hund kan registrera – och framförallt lugna – upprörda känslor.
Den får andra former i framtiden, och ser troligen varken ut som en snäll säl eller en plastig robot, alls heller inte som en hund.
Det närmaste vi har just nu är mobilen i fickan eller väskan. Det är bara fredsappen som saknas. Den får för min del gärna ta över alla de andra. N
Anna ”Mikke” Torvalds
