Banala slagord och gangsta fiction på den ryske eminensens hjärna

av David Hallbeck

Vladislav Surkov sägs ligga bakom både ungdomsförbundet Nashi, begreppet ”styrd demokrati” och har varit ansvarig för Rysslands Ukraina-politik. David Hallbeck tecknar konturerna av en av det moderna Rysslands politiska teknologer.

Ofta utmålas Aleksandr Dugin och i anslutning till honom, den eurasiska rörelsen, som fenomen med ett betydande inflytande i Ryssland, dock är det i allmänhet oklart över vad och på vilket sätt de utövar inflytande (se artikel i Ny Tid 8/2018). Detta resonemang bygger på tanken att det ryska samhället skulle genomsyras och påverkas av en klar ideologi.

Som ideologer utmålas ofta även de så kallade politiska teknologerna, ett stort antal personer som sysslar med politisk rådgivning, förberedande av valstrategier med mera. Det är sant att dessa personer ofta gör uttalanden som ser ideologiska ut, men dessa uttalanden är till sin natur sannolikt lika växlande och inkonsekventa som föregivet ideologiska uttalanden i Europa eller USA.

Till skillnad från Aleksandr Dugin har åtminstone en av de politiska teknologerna ett verkligt, på en god förståelse av befolkningens och väljarnas förväntningar byggt inflytande. Till skillnad från Dugin uppfattas han i Ryssland verkligen som en grå eminens med ett stort informellt inflytande.

Det handlar om Vladislav Surkov, född 1964, biträdande chef för presidentadministrationen 1999-2011.

Under 1990-talet påbörjade Surkov en teknisk utbildning i Moskva, men slutade på grund av en incident som inte är helt klarlagd, han förefaller också ha genomgått en militär utbildning och tycks det, även en oavslutad teaterutbildning. Spänningen mellan det maktpolitiska och det konstnärliga återkommer ständigt i hans liv, även om man naturligtvis inte heller alltför mycket ska låta sig ryckas med av föreställningen om en cynisk maktpolitiker som samtidigt är en framstående tänkare eller konstnär. I samband med en livvaktsutbildning kom han i kontakt med Michail Chodorkovskij, för vilkens bank han snart började arbeta med marknadsföring enligt moderna västliga koncept. Chodorovskij har senare uttryckt sig ganska uppskattande om Surkov, även om deras vägar av naturliga skäl har skilts. Surkov fortsatte sedan till Alfa-bank och kom därefter i kontakt med Kreml, där han först arbetade för Boris Jeltsin och i samband med detta förberedde Vladimir Putins valkampanj. Enligt många samstämmiga uttalanden är han alltid oerhört lojal mot den som för stunden råkar vara hans chef. Till viss del på grund av hans egna insatser har denne chef, på olika sätt, varit densamme sedan Putin vann presidentvalet år 2000. Han har dock också spelat en roll i Dmitrij Medvedevs valkampanjer. Det är naturligtvis under denna politiska och viktigaste del av sin biografi som Surkov fått rykte om sig som ideolog. Han har utvecklat slagord och begrepp som suverän demokrati, styrd demokrati, som ska beteckna en särskild rysk varietet av det allmänna demokratibegreppet, ständigt på sin vakt mot utländsk inblandning. Han har också starkt betonat vikten av att lokalisera och angripa Rysslands inre och yttre fiender, bland annat sedan år 2005 genom ungdomsorganisationen Nasji, De våra, som förefaller vara hans skapelse. Han tycks också ha stått bakom dess föregångare Idusjie vmeste, De som går tillsammans.

Efter en korruptionsskandal i samband med byggandet av en vetenskapsstad i Skolkovo utanför Moskva som skulle bli en rysk motsvarighet till Silicon Valley, fick Surkov år 2013 avgå som biträdande minister för ekonomisk modernisering. Han har ändå på olika sätt dröjt sig kvar i maktens närhet, huvudsakligen som ett slags informell rådgivare, men senare även som ansvarig för regeringens Ukraina-politik. Under våren 2018 florerade rykten om att han skulle komma att avsättas som befullmäktigad för ukrainska angelägenheter, men så blev ändå inte fallet.

Flirt med gangsta fiction

Surkov ger i artiklar och ett litterärt verk vissa ledtrådar till sitt tänkande. Man ska som sagt vara försiktig med att överdriva hans betydelse som intellektuell, en del av hans artiklar känns lite väl övertydliga i sin användning av uttryck och teman från amerikansk 1900-talslitteratur (När han i litteraturmagasinet Russkij pioner den 31 mars 2014 driver med en estnisk författare och tilltalar denne med det amerikanska bro verkar han själv finna detta mycket lyckat. ) Men hans roman, om den nu är hans, är onekligen en ganska elegant parodi på sig själv och på amerikansk gangsta fiction, vilket också är dess undertitel.

År 2009 utkom under pseudonym som bilaga till tidskriften Russkij pioner en kort roman med titeln Okolonulja (Kring noll) som omedelbart tillskrevs Surkov. Pseudonymen var Surkovs hustrus flicknamn och på direkt fråga varken förnekade eller bekräftade han författarskapet.

Själva handlingen skulle förvisso, vilket väl vore höjden av ironi, kunna tas till intäkt för att den är spökskriven. Den handlar nämligen om en före detta författare som blivit gangster och tjänat pengar på utpressning mot bokhandlare och som skänker kulturell legitimitet åt en lokal korrupt politiker genom att förmå andra författare att mot blygsam ersättning skriva diktsamlingar som ges ut i politikerns namn, vilket tilltalar den lokala intelligentian. Denna, liksom generellt oppositionen, framstår, som redan denna del av handlingen visar, naturligtvis som ett uppbåd av aningslösa narrar.

Inget tyder på att Surkov inte skulle vara i stånd till att själv författa ett litterärt verk. I varje fall förefaller det finnas en stilistisk kontinuitet mellan romanen och hans olika artiklar. I slutet av romanen förekommer ett uttalande enligt vilket allt skulle explodera om korruptionen och kriminaliteten försvann. Det är frestande att läsa den som en maktmänniskas uppgörelse med sig själv. Med tanke på dess stil och bakgrund är det nog mer naturligt att läsa den som en parodi på den liberala intelligentians föreställning om en sådan självuppgörelse. Inget tyder ju på att Surkov skulle ta avstånd från det system han till viss del varit med om att skapa.

Banaliteter som ”mellan öst och väst”

I en artikel publicerad 9 april 2018 i den ryska statsvetenskapliga tidskriften Ryssland i den globala politiken ger Surkov möjligen ytterligare några ledtrådar till sitt tänkande. Naturligtvis måste alla uttalanden från personer i den inre kretsen i Kreml läsas ungefär som man tolkar ett arkeologiskt faktum. Artikeln innehåller också, bakom en lätt ironisk stil, den för Surkov karakteristiska blandningen av banaliteter och yttranden som i någon mening kan vara djupsinniga.

Han inleder med att konstatera att informationsindustrins krav på snabbhet och den åtföljande fragmentiseringen av medvetandet (kan man tolkningsvis säga) har lett till att tidigare brukliga fenomen som övertygelser och principer har trängts ut ur det allmänna medvetandet och ersatts av tillfälliga åsikter. Men bakom allt detta finns ödets tystnad (Surkovs uttryck), de djupa förändringarna av historien och ytterst medvetandet som ingen noterar men som egentligen är väsentliga. Efter dessa konstateranden kommer det programmatiska, banala, slagordsmässiga; Ryssland har alltid rört sig mellan Öst och Väst, dess anknytning till Öst, det vill säga till den mongoliska Östern var i varje fall fram till Ivan den Förskräcklige mycket mer djupgående än historikerna i allmänhet anar. Därpå följer en tid av ansträngd europeisering, men Ryssland blir aldrig helt accepterat av Europa och framstår alltid som ett suspekt halvblod. Efter 2014 har dock en radikal förändring ägt rum, nu uppstår också krav på att Ryssland ska skapa en egen civilisation som varken är västlig eller orientalisk. Detta kommer dock knappast att lyckas, eftersom Ryssland förenar både Öst och Väst. Dock innebär, enligt Surkov, 2014 års händelser att Ryssland nu under århundraden kommer att vända sig bort från Europa. Detta senare uttalande kan man nog se som en parodi på de förenklade slagord som Surkov under hela sin karriär använt i sin politiska marknadsföring, men som å andra sidan varit mycket effektiva mot bakgrund av ett allmänt medvetande eller allmänt spridda värderingar som Surkov förstått att använda sig av.

”Ödets tystnad”

Surkov är i ett idéanalytiskt perspektiv intressant som exempel på vad ideologi och makt verkligen betyder i Ryssland. Det betyder inte ett återupplivande av vissa enkla föreställningar om Ryssland och Väst som gjuts ihop till ett slags sammanhängande ideologiskt system. Det betyder ett ironiskt men målmedvetet förhållningssätt till vissa hos befolkningen utbredda föreställningar, men också en förståelse för att dessa vid sidan av en viss kontinuitet snabbt förändras i enskildheter. Detta blir tydligt bland annat om man beaktar den enorma roll som opinionsundersökningar spelar för utformandet av politiska strategier, liksom strategin att låta en enskild duma-ledamot göra radikala utspel för att kunna bedöma befolkningens reaktion utan att behöva ta något större ansvar om uttalandet stöter på motstånd eller blir förlöjligat. Ideologin är, om den alls finns, en djupstruktur, på det explicita planet är den nästan helt frånvarande, men bakom de enkla slagorden finns, om man så vill och för att tala med Surkov, ödets tystnad.

EDIT: 23.1.2019: Översättningen av organisationen Idusjie vmeste ändrades från De marscherandes förbund till det mer ordagranna De som går tillsammans.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.