Antalet hemlösa i Japan fortsätter att sjunka enligt ny statistik. Men trots det bor tusentals fortfarande på gatan. Ny Tid reste till Tokyo och följde med en grupp volontärer för att träffa några av dem som än
i dag lever utanför samhället.
Det ekar när plåtjalusierna dras ner till butikerna. En stund senare dyker ensamma män upp med kartongskivor under armarna. Förbipasserande kastar ett hastigt öga på dem som börjat veckla ut kartongerna och lagt sig på dem.
En bit ifrån den myllrande huvudgatan står ett 40-tal volontärer och förbereder kvällens patrullering i Shinjukuområdet i centrala Tokyo. Mat och dryck packas ner i väskor, och efter ett par minuters genomgång är de på väg.
I en park inte långt ifrån samlingsplatsen står tre kyffen uppställda bredvid ett stängsel. En svag stank av urin kommer från buskagen. Under blåa presenningar skymtar resväskor, filtar och kartonglådor. ”God kväll”, säger en av volontärerna ut i tomma intet och väntar. ”God kväll”, svarar en man som visar sig heta Masanori Tamura.
– Jag har varit hemlös i över 14 år, och innan det jobbade jag som arkitekt. Jag tjänade rätt bra med pengar och så, men jobbet och relationerna till kollegorna där höll på att ta kål på mig så jag slutade, säger han.
55-åriga Tamura drar fram en silverfärgad resväska längs med den grusiga marken. Det går att sitta på den säger han och klappar på den.
I dag livnär Tamura sig på att leta igenom återvinningsbara sopor. Att tigga ihop sitt levebröd är absolut inget alternativ, säger han.
– Vi försöker arbeta, trots att vi är hemlösa. Själv går jag upp runt fem varje morgon och letar efter böcker som folk har kastat. Ibland har jag tur och hittar några jag kan sälja vidare för lite pengar.
Och det bekymrar honom inte värst mycket de dagar han inte hittar några, säger han.
– Trots att jag inte har råd att äta varje dag så har jag betydligt färre problem i mitt liv nu. Hunger är ingenting i jämförelse med stressen och pressen jag utsattes för i mitt tidigare jobb.
hellre hemlös än i arbete
En av volontärerna skakar på huvudet medan Masanori Tamura gräver runt bland sina saker. Han heter Sulejman Brkic och har jobbat som volontär i 14 år. Han är en av medgrundarna till vänsterkollektivet ”Tokyo Spring Homeless Patrol”. Det är en grupp volontärer som ger sig ut på kvällarna i Tokyo varannan vecka och delar ut mat, dryck och andra förnödenheter till hemlösa.
– Masanori har tappat en del vikt sedan jag såg honom förra gången, säger han. Och jag menar, vad fan säger det om ett samhälle att man hellre är hemlös än att ha ett betalt arbete och hem? Vad säger det om arbetskulturen i det här landet?
Enligt de senaste siffrorna från japanska myndigheter är i dag 4 977 personer av landets 127 miljoner invånare hemlösa. Siffran har sjunkit varje år och är nu den lägsta sedan mätningarna började göras 2003. Antalet hemlösa kan jämföras med Finland där 7 112 av landets 5,5 miljoner invånare är hemlösa, enligt 2017 års statistik från myndigheten för Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet (ARA).
När Brkic träffar människor i Japan får han ofta känslan att det är många som tror att det är de hemlösas eget fel att de hamnade på gatan.
– Jag tror att det är lättare för icke-hemlösa att slippa känna skuld om de intalar sig det. Men i min värld kan ett samhälle bedömas utifrån hur de behandlar sina allra svagaste, och de här människorna behöver mer hjälp, säger han.
Att det skulle vara Masanori Tamuras eget val att han är hemlös, eftersom han valde att lämna sitt jobb, det ger Brkic inte mycket för.
– Vad tror du alternativet hade varit? I Japan begår över 20 000 personer självmord varje år. I värsta fall hade han kunnat bli en av dem, säger han.
stigmatiserat ämne
En vecka senare är Sulejman Brkic och sex andra volontärer från Tokyo Spring Homeless Patrol i en annan del av Tokyo. Det är kväll och utanför Ikebukuros tågstation i centrala Tokyo går det knappt att ta sig fram bland alla människor. Brkic skrattar helt plötsligt till och säger att det inte alltid är så lätt att veta vem som faktiskt är hemlös.
– Jag minns en kväll när det satt en kille på en parkbänk och sov. Och när vi gick fram och frågade honom om han behövde mat blev han förbannad och kallade mig för en satans flintskalle. Att förväxlas som hemlös här är tydligen rätt känsligt, säger han.
I närheten av en park i området står två kartonghus uppställda utanför ett stängt kontor. En kvinna och en man kryper fram ur ett av dem och tar emot kaffe och handdukar. De är man och hustru. I kartonghuset bredvid sitter en man med långt grått hår. Han heter Tatsuya Sasaki och är 52 år gammal. Han har varit hemlös i tre år och valde precis som Masanori Tamura att lämna sitt arbete.
– I Japan finns en arbetskultur där vi måste sätta andra personer framför oss själva, och det slutade med att jag tog på mig enormt mycket arbete. Och när det blev för mycket orkade jag inte längre. Mitt enda alternativ var därför att sluta, säger han.
Sasaki berättar om de tidiga morgnarna när han tog tåget till jobbet.
– Jag minns tomheten i folks ögon. Tröttheten. Jag tycker själv att det är slött av mig att bara sluta som jag gjorde, men jag stod verkligen inte ut längre, säger han.
På väg tillbaka mot tågstationen blinkar röda lampor på höghusens tak. Några av våningsplanen är fortfarande tända. Till och från går det att urskilja silhuetter som passerar förbi de stora kontorsfönsterna i kvällsmörkret.
text och foto Vincent Rodin
