När främmande mänskor vill röra ditt mörka hår

av Sara Pollesello

Det handlar om representation, att se sig själv i kulturprodukter, som en del av världen, i proportion till den och sanningsenligt beskriven.

Bruna Flickor handlar om en icke-vit finländsk kvinnas sökande efter någon att identifiera sig med. Som vit läsare får en upp ögonen för hur dåligt representerade icke-vita är, medan vita finns överallt: i reklamer, filmer, böcker och modetidningar. I grund och botten handlar Bruna Flickor om att få känna sig normal och inte hela tiden behöva förklara och redogöra för sin existens.

”När jag var tonåring fanns det inte en enda bok skriven på finska av en finsk, rasifierad Brun person som handlade om mig. Inte en enda.” I brist på alternativ skriver Koko Hubara således in sig själv i litteraturen och erbjuder därmed andra bruna finländska flickor någon eller något att identifiera sig med. Det ”du” Hubara tilltalar i essäerna är just dessa icke-vita finländare. Som vit läsare tar man alltså del av något som inte i första hand är menat för en själv. På sätt och vis tränger man sig på, men samtidigt är det viktigt att också som vit läsa och kanske förstå.

Bruna Flickor består av tio ”känsloessäer” uppdelade i två avsnitt: drömmarna och mardrömmarna. I drömmarna redogör Hubara för den musik och litteratur hon funnit och kunnat identifiera sig med. Här hyllas Paris och hur en person i Paris bara är en person, oberoende av hudfärg. Den inledande essän om hiphop är briljant. Den är späckad av humor och kärlek, samtidigt som Hubara problematiserar sitt förhållande till hiphopen ur flera synvinklar. Bland drömmarna finns också den vackraste essän i samlingen, ”Bruna Pappor”. En tre sidor lång hyllning till ”invandrarpappor”, eller kanske snarast Hubaras egen pappa.

I mardrömmarna behandlas sedan strukturella och statistiska problem. De här essäerna är mer faktabaserade och lyfter bland annat fram hur icke-vita finländare osynliggörs rent statistiskt. Även om samtliga essäer behandlar relevanta teman, innehåller viktiga insikter och en hel del svart humor, känns somliga mer tröglästa än andra. Medan jag älskar inledningen (som en mini-grundkurs i genusvetenskap) och hiphopessän har jag svårt med de tre essäerna som följer därefter. Samtliga känns utdragna, som att materialet inte riktigt räckte till en egen essä.

Essäerna i samlingen Bruna Flickor grundar sig i flera fall på inlägg ur Hubaras blogg Ruskeat Tytöt. Även om jag i allmänhet är skeptisk till fenomenet att trycka upp bloggar i bokformat (liksom vad är poängen i att köpa boken då allt ju redan finns tillgängligt gratis på nätet?) kan jag förstå det i förhållande till Bruna Flickor, helt enkelt för att materialet på det här sättet fått större spridning också bland sådana som kanske inte läser bloggar. För att inte tala om att essäerna nu också översatts till svenska. Samtidigt lockar bokformatet till att sträckläsa essäerna, vilket däremot fungerar dåligt. I en blogg dyker texterna upp med (o)jämna mellanrum och läsaren har tid att däremellan begrunda dem och dessutom i kommentarsfältet (på gott och ont) gå i direkt dialog med skribenten. I bokformatet mister vi dessa två viktiga aspekter, för Hubaras texter är definitivt värda att lägga ner tid på och diskutera.

Under min läsning funderar jag mycket på min egen vithet. Att jag kan känna igen mig i vad Hubara skriver om att bli tilltalad på engelska istället för finska eller svenska, få sitt utseende beskrivet som ”exotiskt” av främlingar på stan och aldrig vara riktigt säker på vad frågan ”Varifrån kommer du?” betyder. Men samtidigt kan jag tycka att händelserna är humoristiska eftersom de i mitt liv händer såpass sällan och alltid ändå uttryckts med vänlighet. Jag tittar på bilder på Hubara och tänker att hon ser ut som jag, kanske är hennes foundation en nyans mörkare.

Sen tänker jag att kanske skillnaden mellan vit och icke-vit ligger i håret eftersom både Hubara och diktjaget i Adrian Pereras White Monkey (2017) beskriver hur random folk vill röra i deras hår och mitt hår aldrig väckt sådana drifter om det än är mörkt. Sen tänker jag på min lågstadielärare som lakoniskt konstaterade att jag och den andra halvutländska mörkhåriga flickan i klassen nog kommer få mustasch som vuxna för det får mörka kvinnor. Och hur jag på dagis fick spela häxa i skådespelet eftersom prinsessor har blont hår. Och så tänker jag att även om jag är vit är Hubaras Bruna Flickor viktig för mig också. Att vi behöver synliggöra flera sätt att vara finländare på.

Hubaras essäsamling Ruskeat Tytöt utkom på förlaget Like i fjol och nu har den hyllade boken alltså översatts till svenska. Den svenska översättningen lämnar ändå en del att önska. Medan språket på finska känns flytande och lättläst är översättningen ofta klumpig och trög. Läsningen underlättas inte heller av den svenska versionens tätskrivna sidor i liten font.

Foto: Niklas Sandström

Koko Hubara:
Bruna flickor.
Förlaget, 2018.
(översättning Amanda Mannerström)

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.