I augusti 2017 befann jag mig på en hemmafest som en journalistkompis hade styrt upp under banderollen ”Sommarvicket är över – nu kan arbetslösheten och det goda livet ta vid”. Ett talande exempel på den galghumor som brukar florera när Malmös unga journalister sammanstrålar.
Eftersom jag under sommaren hade varit ensam vikarie på TT Nyhetsbyråns lilla Malmöredaktion kände jag endast en handfull av gästerna sedan tidigare, men flera av dem hade jag läst och imponerats av. Därför var det nedslående att var och varannan person som jag talade med under kvällen sade att hen allvarligt övervägde att byta yrkesbana. Efter endast några år i branschen fick journalistiken dem inte längre att må bra. Vissa hänvisade till en orimlig arbetsbelastning, andra till tröstlösheten i att skriva meningslösa klickartiklar. Någon talade om stressen av att hoppa från tuva till tuva mellan olika korttidsvikariat, någon om frustrationen över oförstående chefer. Föga förvånande var det flera som nu planerade att börja plugga psykologi.
När jag följande vår tog min magisterexamen i media- och kommunikationsvetenskap hade jag fem somrar som reporter plus flertalet frilansjobb i bagaget. Ändå skrämdes jag av tanken att faktiskt söka heltidsarbete som journalist. Rädslan var inte så mycket en produkt av min personliga erfarenhet som en följd av att från sidan ha sett mina vänner med näbbar och klor hanka sig fram i branschen. En följd av att varje vecka läsa dystopiska rubriker om nedskärningar, samarbetsförhandlingar och avskedade journalister. Min uppsatströtta kropp låste sig vid blotta tanken på att pussla ihop en vardag med inhopp på diverse webbredaktioner i Kristianstad, Helsingborg eller Ystad.
Istället sökte jag ett vikariat som pressekreterare på landstinget Region Skåne. När jag fått jobbet tog det inte länge innan pikar i stil med ”så nu går du över till andra sidan?” började hagla från tidigare kollegor. Även om de flesta sade det med glimten i ögat gjorde kommentarerna mig ledsen. Jag ville ju arbeta som journalist. Få yrken ger en lika bra plattform för att belysa samhällsproblem för en bred publik. Men jag ville också ta hand om min hälsa, vilket inte är särdeles lätt att göra som ung journalist. Snarare är det så att den utpumpade kroppen kommit att utgöra ett ideal. Är du inte utmattad så har du förmodligen inte ansträngt dig tillräckligt.
Tonen från mediehusens toppskikt är att vi ska vara tacksamma för varje ynkligt vikariat som de har nåder att ge oss. ”Ni är ju unga” betyder att vi förväntas att vara flexibla och pigga. ”Ni brinner ju för yrket” betyder att vi likt harvande kulturarbetare förväntas att ställa upp på alla villkor. Att tala om ”den andra sidan” blir närmast ett verktyg för moralisk utpressning. Journalistiken står för det goda i samhället, och om du inte härdar ut sviker du dina ideal. Tänk er scenen ur Stjärnornas krig där Darth Vader försöker locka över Luke Skywalker till den mörka sidan av kraften, med den lilla skillnaden att Darth Vaders erbjudande består av en tjänst som landstingskommunikatör.
Nu finns det säkert de som ser denna rant som ett praktexempel på den bekvämlighet och bortskämdhet som ofta förknippas med oss 90-talister. Så missförstå mig inte: jag är fullt medveten om att flera andra yrkesgrupper drabbas än hårdare av den så kallade gig-ekonomins intåg. Jag och mina unga kollegor har inte heller någon moralisk ”rätt” att kräva att få arbeta som journalister. Men att så många duktiga skribenter och reportrar väljer andra banor i arbetslivet är en oerhörd förlust för samhällets demokratiska utveckling. I ett samhälle där det i takt med digitaliseringen tycks bli allt svårare att urskilja fakta från konspiration behövs den kompetenta journalisten mer än någonsin. Därför är det rent ut sagt vansinnigt att journalistkåren tillåts krympa samtidigt som den globala uppvärmningen, den ekonomiska ojämlikheten och rasismen växer. Det första kan ju dessutom argumenteras ha bidragit till det andra. Inte undra på att den organiserade trollarmén hittar allt fler luckor att peta in sina fingrar igenom när journalistiken i högre grad bryr sig om kortsiktigt kostnadseffektivt klickjagande istället för att stärka demokratin.
När mediehusen ska förklara varför redaktionerna avbefolkas pekas det oftast på krympande annonsintäkter och läsarnas ovilja att betala för nyheter. Med andra ord, journalistikens problem anno 2019 är att affärsmodellen inte är vinstdrivande. Dilemmat är givetvis logiskt utifrån den kapitalistiska logiken. Men istället för att diskutera hur journalistikens affärsmodell ska vändas och vridas för att generera vinst till aktieägarna kunde vi ta tillfället i akt och ställa oss frågan: bör journalistikens – även den privatägda pressens – högsta mål verkligen vara profiten? Vill vi verkligen ha ett samhälle där maktbevakningen styrs utifrån samma ramar som drivandet av en skoaffär?
Det krympande antalet journalister i en tid som skriker efter samhällsgranskning kan förtjänstfullt användas som en glänta in i kapitalismens brister som ekonomiskt system. Vill vi ha utökade faktakollar, fler meningsfyllda granskningar och i förlängningen ett samhälle med välinformerade medborgare som inte faller offer för extremhögerns lockelser – då behövs rimliga arbetsvillkor för de som säljer sin arbetskraft för att ställa de kritiska frågorna.
Förhoppningsvis är vi inte beredda att offra journalistikens demokratiska uppdrag på vinstjaktens altare.
Axel Vikström
är frilansjournalist bosatt i Malmö
