Från fnissiga felskrivningar till allvar om ordblindhet

av Peter Nyberg

Peter Mickwitz debuterade 1991 med diktboken i ljuset, har har därefter givit ut ytterligare sex poesititlar. Mickwitz har också skrivit essäer och verkat som redaktör för tidskrifterna ai-ai och Kontur men även för antologin ett svart får i motljus: 14 unga finska poeter. Hans ambitiösa blogg heter cirklar runt detta utanför och har funnits sedan 2012. Föreliggande Leksikon: Sett att läsa genrebestäms i presentationen på bloggen som ”ord och essä” vilket preciserar vad den 100-sidiga boken är: en 68 sidor lång lista på lurigt felskrivna ord, en essä om dyslexi och ett efterord.

”Leksikon”-delen består av ord som stavats fel så att de medvetet blivit vitsiga och lekfulla. Det är en ganska fnissig och därför trevlig läsning, speciellt om man som jag tycker om ordlekar och fåniga felskrivningar. Pappaskämt helt enkelt. De enskilda orden vidgar sin egen betydelse och läsarens förståelse för ordnivån i språket.

Medan jag läser orden, som tycks stå helt slumpmässigt, försöker jag arrangera dem, finna strukturer, anspänningar mellan innebörderna. Och nog går det att binda ihop orden i kategorier men jag får allt svårare att finna syfte med en sådan läsning och avnjuter istället mina egna associationer ord för ord under läsningen:

skymbolisk

avslöjda

friskabel

tomtänksam

skamscen

Nästa del heter i boken ”Helt naturligt – en essä om läsning” och består av en 22 sidor lång personlig text om läsning och om ordblindhet eller dyslexi. Mickvwitz utgår från sig själv och sin omgivning när han förklarar det som kallas ordblindhet. Han menar sig efter en flytt tillbaka till Helsingfors ha botats från sin dyslexi – ”jag hade efter det aldrig mera svårigheter att stava, helt utan någon synbar orsak var jag plötsligt – omedelbart – inte längre ordblind”. Skribenten vill förklara det genom att han återgick till rätt årskull i skolan efter att ha varit ett år för tidig. Ett annat inslag är den förblindade mormodern som när hennes ögon slutar fungera också blir ordblind.

Grundtesen i texten är att läsning för hjärnan är en onaturlig syssla, till skillnad från all annan kulturell aktivitet. Därför är det extra ansträngande med läsinlärningen. Mickwitz driver, tvärs emot vad det vidgade textbegreppet vill göra gällande, tesen att allt som inte är papper med bokstäver inte är litteratur, det vill säga att lyssna på en bok är något kvalitativt annorlunda än att läsa densamma eftersom lyssnandet ställer andra krav på klarhet. I läsandet kan författaren räkna med att läsaren går tillbaka i texten om hen inte förstår.

Peter Mickwitz gestaltar på flera sätt sin essä genom den föregående ordlistan och därigenom också essäns andra tes, att formalia är oväsentligt i det konstnärliga skrivandet. I helhet är det en underhållande bok som väcker en del tankar om dyslexi och om hur mycket viktigare fantasin är för skrivande människor än de språkliga reglerna.

Peter Mickwitz:
Leksikon:
Sett att läsa.
Ellips förlag, 2018.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.