”Frihet under ansvar”

av Janne Wass

Staten och kapitalet sitter i samma båt. Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt. Så sjöng den svenska proggruppen Blå tåget år 1972 – och Ebba Grön några år senare, för att anknyta till detta nummers tema. Aldrig har väl detta påstående varit lika påtagligt som i dagens Finland, där vår högerregering med konsekvent hand outsourcar den ena samhällsbärande funktionen efter den andra till ”marknaden”. Den nuvarande regeringen är inte den första som gjort det, men den omstridda social- och hälsovårdsreformen är den största och för samhället mest oroväckande outsourcingen hittills.

Jag brukar inte så ofta komma med kritik mot Kapitalet här på ledarplats, eftersom jag antar att Ny Tids läsare inte behöver upplysas om riskerna med att överlämna välfärdstjänster i privata företags händer. Den fruktansvärda vanvård som uppdagats i Esperi Cares seniorhem är ytterligare ett exempel på en trend som vi redan sett en längre tid, såväl i Finland som i resten av världen – med Sverige som närmaste granne. Det var inte många år sedan det i Sveariket stormade i pressen kring de odrägliga förhållandena på vissa privatägda vårdhem som strävade efter ”vinster i välfärden”.

I Finland är fallet Caruna och eldistributionen ett annat exempel. Jyrki Katainens regnbågsregering beslöt att sälja ut eldistributionen till Caruna (med Vänsterförbundet som enda bromskloss), med en from förhoppning som enda garanti för att bolaget inte skulle chockhöja distributionsavgifterna. Vilket Caruna helt följdriktigt gjorde, eftersom ingenting hindrade dem från det. Inte bara det, utan sedermera har det också uppdagats att bolaget sysslar med grov skattesmitning.

Att SFP-ministern Stefan Wallin sedermera beklagade att Caruna inte klarade ”frihet under ansvar” belyser det tankefel som högern gör gällande hur den grundläggande samhällsservicen ska fungera. ”Ansvar” betyder nämligen ingenting om detta ansvar inte kommer med påföljder. Det känns barnsligt att behöva upprepa att företag på den så kallat fria marknaden har ett mål framom alla andra: att generera så hög vinst som möjligt åt sina ägare. Då en privat aktör i praktiken får monopol på ett område, eller då en samhällsbärande tjänst utlämnas till marknadskonkurrens utan egentlig möjlighet för offentliga sektorn att gå emellan, bör man som beslutsfattare vara medveten om att den kapitalistiska logiken leder till att servicen produceras så billigt så möjligt till ett så högt pris som möjligt. Vinnaren i ekvationen är alltid företagsägaren och förloraren alltid slutanvändaren – kunden, klienten, patienten. Med detta inte sagt att till exempel privata vårdhem per definition är av ondo. Det finns många sådana som erbjuder ypperlig och människonära service­ – men ofta handlar det om små, lokala företagare, vars ägare är nära själva verksamheten. Problem uppstår nästan alltid då ett företag växer sig så stort att ägare och chefsskikt inte behöver befatta sig med vare sig det praktiska arbetet eller situationen ”på verkstadsgolvet”. Tror någon att alla de samlingspartister som på sistone hoppat över till privata vårdbolag kommer att synas till i senior­hemmens kafferum?

För alla ansvarskännande människor med rösträtt i Finland bör det vara en förbannad plikt att i april släpa sig till valurnorna och rösta på ett parti som klart och tydligt lovat att det kommer att sänka den människofientliga social- och hälsovårdsreformen som nu är i görningen.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.