Medan hopplöshet ofta kan upplevas som passiverande, låter avsaknaden av förväntningar Pontus Purokuru drömma om ett radikalt annorlunda, utopiskt samhälle.
Orsaker till känslor av hopplöshet och pessimism är inte svåra att hitta. Lönerna har slutat stiga för länge sedan och arbetsvillkoren blir allt sämre. Inkomstklyftorna växer. Fackrörelsen har inget utom nostalgi kvar i arsenalen. Tilltron till framtiden är död. Filmer och populärkultur vimlar av zombier och dystopiska framtidsbilder. Chefsekonomer och investeringsbankirer medger att kapitalismen inte längre fungerar som förväntat.
Historien verkar trots allt inte vara slut. Det finns ett klart behov av framåtblickande alternativ för hur vi organiserar våra liv och samhällen.
Självutnämnda ”pop-filosofen” Pontus Purokuru föreslår i sin bok Täysin automatisoitu
avaruushomoluksuskommunismi kommunism. För honom har kommunism inget med Sovjetunionen eller Kina att göra (vilket känns uttjatat men kanske nödvändigt att påpeka), utan betyder helt enkelt att gemensamma resurser ska ägas gemensamt, och gemensam produktion ska ge gemensam utbetalning. I själva verket finns sådan kommunistisk produktion redan överallt – en stor och hela tiden växande del av den globala värdeproduktionen sker kollektivt, trots att bara få får betalt i det nuvarande systemet. Hjärnans naturliga (och enda) sätt att fungera är kommunistiskt, och språk är till sin natur kommunistiskt.
I praktiken innebär kommunism i dag något väldigt annorlunda än det gjorde för 25 eller 150 år sedan. Titeln på boken ger en fingervisning (”den enda rimliga formen av kommunism” enligt Purokuru). Termen härstammar från det engelska fully automated luxury gay space communism, och såvitt jag vet finns ingen etablerad svensk översättning ännu. Innan denna bok fanns ingen på finska heller. Termen är kanske mest känd från internetmemes, men har även en bakgrund i diverse rörelser, aktivister och kollektiv som i början på 2000-talet, likt prekariatrörelsen i Finland, framförde krav på att dela ut vinster producerade av automatiserat arbete som basinkomst. Mindre arbete och konstgjord knapphet, mera fritid och gemensam lyx!
Utöver titelessän, som snarast liknar ett politiskt manifest, är boken en blandning av skönlitterär essä, kulturkritik och populärvetenskaplig samhällsfilosofi. En stor del av essäerna är sammanställda delvis eller nästan helt och hållet av tidigare publicerat material, bland annat från bloggen Toimittaja testaa, nätpublikationen Kumu, gratistidningen Voima och podcasten Mikä meitä vaivaa. Essäerna kan egentligen läsas i vilken ordning som helst, variationen är stor såväl stilistiskt som innehållsmässigt, men helheten hålls ihop tack vare en enhetlig vision.
De mest intressanta essäernas förtjänster ligger i Purokurus fantasifulla sätt att kombinera diverse kulturella produkter och fenomen i insiktsfulla synteser. I essän ”Tornadon keskellä” utgår Purokuru från Miki Liukkonens O och annan finsk skönlitteratur som utkommit de senaste åren, där symptomen på kapitalismens kris beskrivs som upplevelsen av en massiv, vag och komplicerad annalkande katastrof. Istället för att stöda sig på färdigpackade icke-lösningar och nostalgi granskar Purokuru återkommande teman som kommunikationens omöjlighet, informationsöverflöd, stress och ångest utgående från de senaste årtiondens utvecklingar i ekonomin och arbetslivet, vilket målar upp en dyster men trovärdig bild av ett samhällssystem i brytningsskede.
Också i de övriga essäerna stiger den knivskarpa analysen av konflikten mellan arbete och kapital fram som bokens starkaste innehåll. Purokurus analys är klart influerad av Eetu Virens och Jussi Vähämäkis Seutu joka ei ole paikka, som diskuteras ingående i essän Haamu polttomottorissa. Den essän ensam gör boken läsvärd. Purokurus läsning av Seutu joka ei ole paikka är imponerande klarsynt, utan att ändå överförenkla originalets sprudlande, kaotiska genialitet.
I de mera personliga essäerna bygger Purokuru upp en effektiv gränsyta mellan teori och levda erfarenheter. Purokuru behandlar exempelvis sin depression i den avslutande essän Sairaus ja voima, där han jämför den egna sjukdomen med en syn på kapitalismen som en sjukdom och moralistiska och kontrollerande inställningar till att ”hjälpa de svagare”. Purokuru efterlyser ett sätt att närma sig samhälleliga konflikter som utgår från den förtryckta gruppens styrka istället för svaghet, och kommer närmast något konkret förslag på handling i boken då han diskuterar hur rörelser kan bygga upp gemensam kraft genom solidarisk omsorg.
Beaktande lyxkommunismens historia och associationer är Täysin automatisoitu avaruushomoluksuskommunismi en överraskande allvarlig bok. Purokuru skiftar mellan ironi och uppriktighet främst då hans accelerationistiska preferenser kommer fram, men för det mesta finns det ingen tvetydighet i budskapet. Tonen är sällan ödmjuk, aldrig osäker. Där andra ”vänsterintellektuella” ibland saktar ner halvvägs, eller bara försiktigt antyder en riktning, vågar Purokuru ta diskussionen ett steg längre och skriva ut slutsatserna med självsäkerheten hos någon som inte har något att förlora.
Pontus Purokuru:
Täysin automatisoitu
avaruushomoluksuskommunismi.
kosmos, 2018.
