Äntligen börjar klimatet överrösta konkurrensen

av Jonas Biström

Klimatförändringen utmanar den representativa demokratin samt den nuvarande makteliten, och det syns i valrörelsen i Finland. Klimatförändring och klimatpolitik diskuteras som aldrig förr, samtidigt håller flera partier på med populistiska anti-klimat-pajasfasoner, kring skog och privatbilism.

Parlamentarisk demokrati går ut på en långt utdragen serie av kompromisser, där inget parti får hela sin vilja igenom. Samtidigt sätter klimatförändringens fysikaliska egenskaper vissa absoluta gränser för oss. Det är omöjligt att kompromissa med klimatet. Vi borde alltså uppnå en enastående samstämmighet över speciellt djärva politiska åtgärder.

Det innebär i siffror att vi måste minska de globala utsläppen till noll 2050, och utsläppen i Finland ska ner med 65 procent till år 2030. Procent och årtal, låter vetenskapligt, abstrakt, torrt och tråkigt. Då är det väl bara att börja minska utsläppen, eller? Så kunde man tänka, men problemen är flera. Grunden för vår välfärd, och grunden för många företags vinst, ligger i fossila bränslen och skogsbruk. En stark klimatpolitik betyder ett intrång i den politiska maktens centrum.

En stark klimatpolitik betyder bland annat: inga nya torvtäkter, utfasning av torv och olja vid uppvärming 2025 och av alla fossila bränslen senast 2035. Det betyder en minskning av skogsavverkningen från nuvarande nivå, det betyder att diesel- och bensindrivna bilar inte säljs efter 2027. Det betyder att vi måste hitta de sätt på vilka vi kan förbättra vårt liv samtidigt som vi genomför allt detta.

För att driva igenom en stark klimatpolitik, måste några av de starkaste maktcentren utmanas och övertygas eller överrumplas. Hittills har politiker i Centern, Samlingspartiet och SDP valt att avstå från stark klimatpolitik, utav rädsla för av att det hotar industrin och konkurrenskraften. Den här myten hålls delvis vid liv genom att fackets, företagens och jordbrukarnas intresseorganisationer oftast driver en linje som motsvarar organisationens mest konservativa medlemmar.

Om vi ska hitta vägen ut, behöver vi stöd från det finländska folket. Är det realistiskt? Finländarnas klimatoro är utbredd och ökar. För att politiken ska förändras måste den här oron leda till aktion, och röstande. Det kräver såväl en kollektiv politisk manifestation och insikt, som en identitetsförändring. Hur gör man det?

Barn och unga visar vägen ut. Skolelevernas klimatstrejker har frågat rakt ut: ”varför gör ni vuxna inte nog?”. Det har ruskat om i klimatdiskussionerna på ett fantastiskt sätt. Det klingar tomt med ”konkurenskraft” som svar på ungdomarnas oro. Klimatstrejken är också ett enkelt sätt att agera politiskt, som är lätt att sprida. Det sänker tröskeln mellan oro och handling.

Medborgarorganisationerna har i sina klimatvalskampanjer lyft fram temat #oersättlig, och ber alla publicera foton på det som är oersättligt för dem själva, och hotas av klimatförändringen. Det är fråga om att göra klimatförändringen konkret och känsloladdad. Det som är oersättligt måste försvaras oberoende vad konkurrenskraften säger.

Dessa båda rörelser lyfter klimatet till valfråga, och får fler människor att agera för bättre klimatpolitik. Men det behövs ännu en tredje del i planen. De företag, branscher och skogsägare som är redo att vara en del av lösningen ska lyftas fram. Det visar att de som sitter på bromspedalen och stirrar i backspegeln är en mycket mindre grupp än ”industrin” eller ”företagen”. Detta gör det möjligt att hitta en tillräckligt bred koalition som stöder en stark klimatpolitik. Det skulle också ändra på närlingslivsförbundet EK:s, fackliga centralorganisationers och SLC:s positioner.

Vänsterförbundet och De gröna har de mest ambitiösa klimatpolitiska linjerna. Det blir intressant att se om de kan berätta en politisk berättelse om klimatet som engagerar folk. I USA har nyligen diskussionen kring en klimatpolitik som kombinerar socialpolitiska, sysselsättningspolitiska och klimatpolitiska målsättningar, under namnet Green New Deal, fått mycket publicitet. Dessa element finns i både Vänsterförbundets och De grönas program, men har inte förts fram som ett helhetsnarrativ. Det kunde vara något som fyller ett tomrum av politiska visioner som finns i Finland i efterdyningarna av ekonomiska krisen. Det bör ännu påpekas att ett lyckat politiskt narrativ inte hittas genom att kopiera från USA, utan genom att inspireras från USA och berätta en berättelse som är förankrad i den finländska politiska och kulturella traditionen.

Den djärva klimatpolitikens framgång beror på både den utomparlamentariska klimatrörelsen och verksamheten inom riksdag och regering. Rörelsen måste bana väg för bättre politik, och politiken får inte fjärmas för mycket från rörelsen. Om tillräckligt många höjer sin röst, och ger densamma för en bättre klimatpolitik, kan vi se en stor förbättring i nästa regeringsprogram. Om sedan klimatrörelsen växer till sig ytterligare, och bihåller pressen på regeringen, kan den politik som förs också vara rekordbra. Målsättningen bör vara att Finland är det första välfärdslandet med noll koldioxidutsläpp.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.