Röd utsatthet i Dragsviks fångläger

av Tomi Riitamaa

Sirpa Kähkönens skildring av de politiska fångarna under mellankrigstiden är minutiös – på gott och ont. 

Sirpa Kähkönen, mest känd för sin Kuopiosvit i hittills sju romaner, är flerfaldigt prisbelönad och har ett långt, hyllat författarskap bakom sig. Men trots det dröjde det till 2017 innan hon första gången översattes till svenska. I höstas följde förlaget Lind & Co upp utgivningen av Kähkönens roman Granitmannen med faktaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger, som i original utkom redan 2010 under titeln Vihan ja rakkauden liekit. Kohtalona 1930-luvun Suomi.

Kähkönen, som även i sina romaner delvis behandlat sin släkthistoria, utgår här från sin morfar Lauri­ Tuomainens livsöde. Vid Tuomainens död 1972 brände hans fru upp nästan all skriftlig kvarlåtenskap som kunde vittna om Tuomainens bakgrund. Skammen skulle begravas, en gång för alla. Kähkönen lyckades dock bevara ett album som hon fått av morfadern som barn, vilket utgör fröet till boken om hans och hans olycksbröders öden.

Vari bestod då det skamfyllda i Tuomainens förflutna, som mormodern kände sig tvungen att elda upp? Lauri Tuomainen, född 1904 och uppvuxen i Kuopios arbetarkvarter, var socialist och lämnade liksom sina bröder och många andra Finland för att pröva sin lycka i Sovjetunionen. Snart flydde han besviken hem till Finland, och väl hemma dömdes Tuomainen två gånger till sammanlagt åtta och ett halvt års fängelse på Dragsviks tvångsarbetsinrättning i Ekenäs. Han dömdes bland annat för att ha ”deltagit i det […] finska kommunistpartiets kriminella verksamhet genom att höra till dess hemliga och offentliga föreningar, sprida och gömma uppviglande litteratur, hålla kontakt med FKP:s representanter”.

Samtidigt som Tuomainens och andra socialisters långa, politiska fängelsedomar fastställdes godkände riksdagen en benådningslag som släppte de flesta av Mäntsäläupprorets män fria från åtal, och lät Lapporörelsens ledare K. M. Wallenius­ och Vihtori Kosola komma undan med villkorliga fängelsestraff på nio månader. Överlag var det ytterst polariserade samhällsklimatet i mellankrigstidens Finland en rik jordmån för de fascistiska rörelserna – och dem kan man läsa mer om i avhandlingen Svart gryning. Fascismen i Finland, 1918–44 av Aapo Roselius, Oula Silvennoinen och Marko Tikka, som Lind & Co utgav i svensk översättning 2018 parallellt med Kähkönens roman.

Fascismen ger sig till känna också i Dragsvik tvångsarbetsläger i hat och pennalism från fängelsevakter och -direktörer. Kähkönen skildrar ingående de politiska fångarnas vardag. Det hårda arbetet, sjukdomarna och den bristfälliga kosten, tillsammans med sporadiska tortyrliknande bestraffningar och långa isoleringar i mörker på vatten och bröd, gör sitt till för att bryta ned många fångar. Hungerstrejker, som syftar – men sällan leder – till att förbättra fångarnas rättigheter, får andra att duka under.

Men allt är inte nattsvart; mitt i misären växer sig kamratskapet allt starkare bland fångarna, tillsammans med den orubbliga tron på en bättre framtid och ett rättvisare samhälle. Bland dem som inte bryts ner framstår kampviljan och den politiska övertygelsen som totalt orubblig. De tar hand om varandra i fångenskapen, och inte bara vänskap utan även kärlek gror stundom.

Under perioder då fångarna besitter vissa privilegier anländer matpaket med tobak och godsaker från familj eller partivänner utifrån. Inte alla förunnas dessa försändelser, men vad gör väl det när allt delas lika fångarna emellan.

Allt detta skildras med minutiös noggrannhet av Kähkönen, som tycks ha lagt ner ett hästjobb på att få detaljerna rätt. Då uppgifter om Tuomainen ofta saknas tvingas Käh­könen vända sig till andra källor, framför allt vittneslitteratur och memoarer från fångar som satt fängslade i Dragsvik samtidigt som han. Detta sker på gott och ont. Kähkönen fuskar aldrig; i stället för att ta en skildring av en episod för sann, dubbel- och trippelkollar hon uppgifterna och inte sällan redogör hon omsorgsfullt för varje osäkerhet eller felaktighet. Det ger ett trovärdigt och gediget intryck, vilket Kähkönen tycks vara extra mån om då trovärdigheten i hennes skildringar av 1930-talets politiska fångenskap enligt uppgift ifrågasatts av läsare.

Här framträder också bokens svagheter – eller kanske rättare sagt formens begränsningar. Facklitteraturens krav på verifierbara uppgifter gör att Lauri Tuomainen, vars livsöde ju är själva utgångspunkten för boken, under långa stunder helt försvinner ur narrativet då källuppgifter om honom saknas. Som läsare är det emellanåt svårt att orientera sig i sammelsuriet av otaliga andra röster.

Även ständiga kronologiska och miljömässiga hopp fram och tillbaka gör ibland att berättelsestrukturen krackelerar och att man lätt tappar bort sig i läsningen. Kähkönens längtan efter att ibland få frigöra sig från facklitteraturens bojor och gestalta fritt kommer till uttryck exempelvis då det saknas uppgifter om Lauri Tuomainen under hans höstveckor i Leningrad. Då tillåter sig Käh­könen för en stund att fantisera:

”Särskilt drabbande känns det att tänka att den missanpassade, korte och mörke kursanten promenerade längs samma gator som poeten Anna Achmatova som skärskådade Sankt Petersburgs/Petrograds/Leningrads historiska djup, likt kanalernas mörka vatten i vilket höstlöven regnade ner. […] Kanske passerade de två varandra vid Fontankakanalen, båda i djupa tankar?”

Men genren kräver ett stopp vid små antydningar där inga säkra uppgifter finns. Livsöden i Finlands bortglömda fångläger ska heller inte främst bedömas utifrån dess litteraritet; bokens värde finns framför allt i det idoga belysandet av de politiska fångarnas och vänsterns utsatthet i mellankrigstidens Finland, förhållanden som kanske inte tidigare utforskats tillräckligt. Att Kähkönens värdefulla insats på området nu sent omsider även finns tillgänglig på svenska är glädjande.

Sirpa Kähkönen: Livsöden i Finlands bortglömda fångläger.
Översättning av Mattias Huss.
Lind & Co, 2018.

Finska originalet: Vihan ja rakkauden liekit. Kohtalona 1930-luvun Suomi, Otava, 2010.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.